Av: Jane Fallon

Enkel chick lit som handlar om Helen och hennes förhållande till en man, och egentligen ingenting mer. Lättläst, man behöver inte hänga med och man läser ut den på ett kick.

Jag stör mig väldigt mycket på värderingarna i början av boken.

• Om en man är otrogen så är det den andra kvinnan man ska hata, inte mannen.
• Kvinnor utan män, oavsett hur framgångsrika de är, är underlägsna kvinnor med män.
• Alla kvinnor behöver en kvinna som hon kan känna sig överlägsen.
• En ensam kvinna är, till skillnad från en ensam man, lite generande. Ingen som man bjuder hem på middag.
• Det är bättre att ha ett förhållande med en gift man än att inte ha någon man alls.
• En man kan befria en kvinna från skammen att vara singel.
• Den kvinna som får en man först har vunnit.
• Om en kvinna är nästan 40 år och fortfarande ensam så är det för skamligt att åka hem till sina föräldrar över julen. Då är det bättre att sitta ensam hemma i sin lägenhet och lura föräldrarna att man spenderar julen med en påhittad pojkvän.
• Hellre en man som är otrogen mot en än att vara ensam resten av livet.

Boken är skriven 2007, men inte ens då var väl sådana här värderingar gällande? Jag är inte helt klar över om det är författarens egna åsikter eller om hon bara vill bygga en tragisk och osympatisk karaktär.

En annan sak som stör mig med huvudpersonen Helen är hennes oförmåga att tala sanning. Inte ens när hon får en bok i present vågar hon säga att hon redan har läst den. Hon trasslar in sig i fler och fler lögner och fejkar sjukdomstillstånd för att ta sig ur situationer hon inte kan hantera.

Jag tycker dock att boken blir bättre mot slutet.