Nu har jag sett alla avsnitt i de fyra första säsongerna av Heroes. Det som slår mig är att serien blir sämre och sämre. Första säsongen tyckte jag var riktigt bra och spännande, men sen har det bara gått utför. I säsong fyra längtar jag aldrig efter att se nästa avsnitt och vissa av avsnitten är direkt tråkiga.

En annan sak som ändrats är att jag tycker bättre och bättre om Sylar. I första säsongen hatade jag Sylar och ville att han skulle dö. Men han blir coolare och coolare och i säsong fyra är han den enda som har lite värdighet och som är rolig att följa. Alla andra karaktärer har blivit töntar (utom möjligtvis Ando och Hiro). Sylar är den som får mig att orka se klart fjärde säsongen också.

Vem tycker du är hetast i Heroes?

Veckan på jobbet har gått bra och det känns inte lika jobbigt längre att semestern är över. En vecka till så glömmer jag säkert bort att det har varit sommar. Men nu är det fredag och jag ska gå till Tilltugg och äta tapas.

Nu är det snart bara en vecka kvar till Tjejmilen och jag känner att jag aldrig riktigt kom igång med träningen. Förra veckan blev det en 8 km runda. Men när jag sedan hade planerat en sväng på 13 km, kom jag på en massa ursäkter i sista stund och gick på Intensiv pass på Friskis istället.

Idag blev det i alla fall en del intervaller, men från och med nu blir det nog bara några smårundor och kolhydratsladdning. Kolhydratsladdningen är det bästa inför löplopp.

Jag tror att min brist på panik inför loppet, och alltså lika med knappt någon träning, beror på dels att jag har sprungit utan problem två gånger tidigare och dels att jag i våras rev av Göteborgs halvmara trots bristfällig träning.

I en månad, tre veckor innan Gbg varvet, blev det ingen träning alls. Vi var i USA i två veckor och jag lyckades vara förkyld i en vecka både innan och efter. (Mamma var extra nervös av att jag var förskyld efter, eftersom vi hade varit i New York och på grund av svininfluensan.) Gbg Varvet gick bra och jag tror att det är därför det inte blir så mycket löpning nu. Jag vet att jag klarar det så varför träna när jag inte känner för det. Men jag vill känna för det. Jag vill tycka att det är lika roligt som jag tyckte förut. Jag behöver nog en paus...

Så igår var det äntligen dags, Katie Holmes omtalade dansuppträdande i So you think you can dance. Serien firade 100 program och de berättade reda i avsnitt 98 att Katie skulle uppträda. Jag hade läst svenska recensioner efter att programmet visats i USA och det verkar inte ha funnit mycket gott att säga om Katies framförande. Men det är klart, folk vill alltid klaga, tänkte jag.

Igår var det Sveriges tur att se program nummer 100 och Katie Holmes dans. Programledaren, Cat Deeley, meddelar att det är dags och TV bilden ändras från SYTYCD scenen till en förinspelad intervju. Cat och Katie sitter på kanten av en tom scen och pratar. Det är klart, hon kan ju inte bara uppträda, hon måste ju få säga lite också. Katie berättar om en fond som hon varit med och startat och att hennes arvode går dit. Godhjärtat, helylle, få se dansen nu.

Men hon ska inte bara dansa, och ska sjunga också, avslöjar Cat plötsligt. Är hon nervös? Nej, Katie tycker att det ska bli kul. Jag börjar förvänta mig något riktigt katastrofalt.

Okej, slut på intervju och dags för dans. Men istället för att komma tillbaka till studion blir det någon form av musikvideo där Katie kommer i en bil och sen börjar sjunga ute på gatan. Suck, vilken besvikelse. Men jag ger inte upp riktigt än. Det är säkert bara en inledning, hon kommer att komma ut på scenen när låten kommer igång.

Och så gör hon det, dyker upp på en scen. Men vänta nu. Scenen är inte sig lik. Det finns ingen publik, inga domare och hon har ingen mick. Jaha, man kan inte förvänta sig mer av en Hollywood skådis. Det är klart att hon inte är nervös inför att sjunga när låten redan är inspelad och klar i studio. Att även dansen är förinspelad är väl att gå ett steg för långt. Hur många tagningar var de tvungna att göra? Varför vågar hon sig inte upp på en live scen?

Även om dansen är väldigt lik originalet är det inte mycket till dans i ett program som detta. Man är van att se deltagarna överträffa sig själva i dans efter dans. Och de gånger pausnumren har bestått av dans har det varit proffs i sin genre. Och så helt plötsligt dyker Katie Holmes upp, går lite fram och tillbaka och smeker sig själv. För att fira program nummer 100!?

Se själva här.

I helgen var jag och W och tittade på en matta som vi har tittat på flera gånger förut. Den är av något fransigt, knasigt material. Heltokig egentligen, typ som en ryamatta men ändå inte. Redan första gången vi såg den tyckte vi att den kändes väldigt oss. Men mattor är ju inte direkt billiga och vi var rätt nöjda med den mattan vi redan hade så det blev inget köp.

Så nu i helgen var vi förbi igen för kanske tredje-fjärde gången och kunde inte låta bli att gå in och titta på den igen. Den här gången var det rea så det var bara att slå till. Vi kände oss rätt så säkra på att Wilma skulle krafsa sönder mattan ganska snabbt och försöka rycka upp fransarna.

Hem - bort med gamla mattan - upp med den på vinden - på plats med nya.

Wilma tittade tveksamt på från soffan och när allt var klart vågade hon sig försiktigt ner. Jag tror hon gillar den. Hon har inte krafsat på eller försökt bita en enda frans. Och nu för tiden ligger hon ovanligt ofta under soffbordet.

Här är en bild som inte riktigt gör mattan rättvisa. Men, men. Vad tycker ni?

Jävlar, vad kallt det har blivit på morgnarna nu. Bara för att jag börjat jobba igen så har det helt plötsligt blivit höst. Det kan ju ha lite att göra med att jag nu tvingas ut redan 08 på morgon och att jag tidigare har gått ut kanske tidigast 11. Men i morse när jag cyklade till jobbet hade vantar seriöst inte varit en dålig idé.

Så länge jag kan komma ihåg har jag haft naglar som skivar sig och går av. Och ända sedan jag var liten ville jag ha långa naglar. Alltså inte osmakligt långa, men så att de går ut en bit över själva fingret åtminstonde.

Jag har genom åren gått igenom Kicks hela sortiment av nagelvårdsprodukter. Jag har provat hemmakurer, ätit vitaminer, druckit öl, filat och tagit omhand. I drygt ett år tog jag bort och målade nytt nagellack varje dag för att dölja eländet istället, men skivat sig har de alltid gjort.

Till för ett år sedan. Då upptäckte jag Trind Nail Repair. Efter en två-veckors-kur använder jag nu lacket som vanligt underlack och naglarna är superfina. De har helt slutat skiva sig och är långa och starka. Alla som jag har tipsat har även de blivit imponerade. Ca 150kr på Kicks. Det är det bästa köp jag gjort inom nagelvård.

Ibland får jag för mig att jag måste ha affirmerat fram Wilma. Innan vi köpte hund tänkte jag länge vi vilken hund jag ville ha. Från början ville jag ha en Chihuahua, för att vi bor i en sån liten lägenhet och för att de verkar smidigare än många andra småhundar med sin "stor-hunds-form" på kroppen.

Efter att Chihuahuaorna exploderade i media, blev kändishunden nummer ett, ökade sinnessjukt mycket i pris, sönderavlades och tjuvimporterades var jag inte längre lika intresserad av en Chihuahua. Men jag ville gärna ha en blandning, för att få upp storleken lite och för att det skulle vara coolare. Det finns många Chihuahua blandningar, den ena värre än den andra. Till sist fastnade vi för Dvärgpinscher.

Jag har alltid gillar Rottweilers, så jag ville ha en hund som var black 'n tan. Jag ville att den skulle vara korthåring, men med mjuk päls som inte fastnar i kläderna.

Jag ville ha en hund som är väluppfostrad, lydig, lättlärd. Som man kan ha med sig, som inte blir nervös i folksamlingar, som är snäll mot andra hundar, som inte är rädd av sig, som andra gillar, som lyssnar på mig och W lika mycket, som inte har problem med att lämnas ensam, som orkar gå långa promenader, som är morgontrött, som tycker att det är kul när det händer saker, som gillar att gosa, som går med på att man klipper klorna, som inte har komplicerad pälsvård och som är rolig att vara med.

Wilma är allt det där och ibland undrar jag hur det gick till.