Direktlänk till inlägg 11 februari 2011
Av: Carl-Johan Vallgren
När tavelkonservatorn Viktor Kunzelmann dör börjar hans son Joakim att nysta i hans förflutna och upptäcker att pappa Kunzelmann inte har levt det liv som Jokim alltid har trott.
Till en början tycker jag om Vallgrens språk i boken, men ganska snart tycker jag att hans meningsuppbyggnader istället för att ge historien ett härligt flyt snarare ger meningarna lite motstånd. Det går över och en bit in i boken tycker jag inte att det är något direkt speciellt med språket alls.
Boken varvar Joakims och Viktors historier, men Viktors historia, särskilt under andra världskrigets Tyskland, tycker jag är ganska ointressant. Jag fastnar aldrig riktigt för historien och tycker att det handlar lite för mycket om konstnärer, restaureringsmetoder och tavlor.
Boken är rolig och absolut läsvärd.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 |
4 | 5 | 6 | ||||
7 | 8 |
9 | 10 | 11 | 12 |
13 |
|||
14 | 15 |
16 | 17 |
18 | 19 |
20 |
|||
21 | 22 | 23 |
24 | 25 | 26 | 27 | |||
28 |
|||||||||
|