Jag har många gånger förvånats över saker som Wilma har snappat ut på egen hand. Några exempel är att hon börjar springa om hon hör ljudet av att järnvägsbommar (jag har nog sprungit för många gånger för att hinna över...), hon går och lägger sig i sin korg om jag sprayar håret (det är ungefär det sista jag gör innan jag går till jobbet) och hon gömmer sig under soffan om man frågar henne om hon vill gå ut, men sätter sig direkt på hallmattan om man frågar henne om hon vill följa med (gå ut är bara en tråkig promenad, men följer man med hamnar man på något roligt ställe).

Idag när Wilma och jag skulle köra till rallylydnadskursen, som vi har två gånger i veckan ett tag nu, satt Wilma som vanligt på passagerarsätet bredvid mig. Jag skulle köra ut från vår gård och var vänd snett bakåt för att se om det kom några bilar och Wilma satt bara bredvid utan att bra sig om mig, som vanligt. Jag fick syn på W som kom gående och vinkade bakåt, över axeln, och direkt när jag gjorde det for Wilma runt på sätet, ställde sig på bakbenen och tog stöd med framtassarna mot ryggstödet och började spana åt det hållet jag hade vinkat. Det verkar som att hon har fattat att när jag vinkar så är det antagligen åt en person, en person som hon också känner.