Av: Dmitrij Gluchovskij

Det finns en myt om att Rysslands tunnelbanesystem är hermetiskt tillsluten för att kunna motstå en kärnvapenattack. Utifrån den myten skapar Gluchovskij miljön för sin postapokalyptiska dystopi Metro 2033 där de få överlevande människorna efter ett kärnvapenkrig har flytt ner i metron och skapat samhällen vid de olika stationerna.

Det är en skitig och mörk bok som handlar om Artiom som får i uppdrag att lämna ett meddelande till en person på andra sidan metron från där Artiom själv bor. Att ta sig dit är riskfyllt och Artiom måste ta sig genom många tunnlar och förbi flera stationer. På vägen råkar han ut för många faror, men träffar också flera personer som kan hjälpa honom på vägen.

Språkligt är boken ingen sensation och jag blir lite trött på sättet som boken är skriven. Jag fängslas aldrig av historien, känner ingen spänning när jag läser och upplever alla karaktärer som platta. Det känns också väldigt ensidigt att boken endast består av manliga huvudpersoner.

Förutom människor så finns det helt nya, muterade, arter i boken och mitt första intryck var att människorna hade bott nere i metron i flera generationer, vilket det inte alls finns något stöd för i texten. Istället står det att Artiom föddes "där uppe" innan kriget och han är bara strax över 20 år. Om jag tänker efter lite så förstår jag ju att boken utspelar sig år 2033 och att alla nya arter och mutanter har uppkommit under 20 års tid.

Det finns stalkers i boken och till en början stör jag mig lite på att ordet stalker inte används i dess vanliga betydelse. Här är en stalker en person som vågar sig upp till ytan för att hämta ner användbara saker till metron. Efter ett tag vänjer jag mig vid denna nya betydelse, men jag undrar ändå varför just ordet "stalker" har använts och om det är författaren eller översättaren som har valt det.

Historien i boken går åt rätt håll och blir mer och mer spännande, även om jag tycker att jag aldrig fastnar för den. Det är en ganska tjock bok och rätt så tidigt i boken tycker jag att det bara blir upprepningar i nya tappningar. Han vandrar och vandrar, genom tunnlar och stationer. Historien lyckas inte hålla mitt intresse uppe. Den enda anledningen till att jag inte avråder från den här boken är att jag tycker att det är en så pass intressant idé att använda tunnelbanesystemet som sci-fi-värld och det skulle ha varit synd om det inte hade skrivits en bok om det.

Kulturnatt med metalbandet Twitch.