På vägen hem från jobbet idag såg jag något som jag har sett förut och som alltid irriterar mig. Just den här gången var det en kvinna som ledde en cykel och som hade en stor hund som hon hade lös. Hunden strosar runt bakom Matte och båda är på väg i samma takt åt samma håll. Men så stannar hunden och nosar. Matte fortsätter gå. Hunden vänder sig om, nosar lite, sätter sig och bajsar, börjar få upp intresset för några andra förbipasserande personer och verkar helt obekymrad över att Matte har lämnat den.

Ca 20 meter bort upptäcker Matte att hunden är på villovägar. Hon visslar och kallar in hunden som genast vänder sig om. "Tjena Matte, är du där borta? Jag kommer direkt." Hunden tvekar inte en sekund utan springer direkt till Matte. Och hur tar Matte emot hunden? Jo, med en rejäl utskällning. Om man är människa och läser det här så kan man ju misstänka att Matte var sur för att hunden stannat och inte kommit ikapp trots att hon hunnit gå så långt. Om man försöker tänka ur hundens perspektiv så var det inga problem när den stannade. Matte brydde sig inte alls, ingen obehagligt hände. Sen får hunden ett kommando som det genast svarar på, och då kommer utskällningen när den kommit fram till Matte.

Om Matte vill att hunden även i fortsättningen ska komma när hon ropar så måste hon ju berömma hunden när den kommer. Om Matte inte vill att hunden ska stanna när hon är ute och går med den utan koppel så måste hon vara lite mer uppmärksam och säga ifrån redan när hunden stannar. Alla som skaffar hund borde även kosta på sig en lydnadskurs för att få lite kunskap om inlärning och undvika missförstånd och uppfostringsfällor...