Av: Suzanna Dilber

Det här är en bok om otrohet. Man får följa en kvinna vars man har varit otrogen mot henne av och till under tre år, och en annan kvinna som är älskarinnan till en gift man.

Jag funderar över målgruppen för den här boken. Är det kvinnor i 45-års åldern som befinner sig i skedet precis innan sin skilsmässa? Det är en deppig bok med mycket tårar och uppgivenhet, det är inte så mycket framtidshopp. Jag gillar att huvudkaraktären sticker till Gotland och renoverar ett hus, det får jag också lust att göra, men det är också det mest praktiska som sker. Annars är det mest tankar och funderingar. Och kapitlen om älskarinnan är nästan uteslutande tankar och tillbakablickar i kursiv stil sida efter sida som gör det jobbigt att läsa.

Jag får för mig att Dilber själv har befunnit sig i någon av de här situationerna, varför skriver man annars en sådan här typ av bok? Och då föreställer jag mig henne som älskarinnan helt enkelt därför att hon också är skådespelerska.

Det är identifikationsfaktor noll för mig när det gäller den här boken.

...så är det dags att börja använda dem igen.

Jag tyckte om barmarken, vårsolen och krokusarna, och fick en smärre chock när jag tittade ut genom fönstret i morse.