Båda hade övat länge.

Båda ville vinna.

Eller det var i alla fall så att båda hade förväntningar på sig att just hon/han skulle vinna.

De tävlande var Hund, 6 år, och Baby, 1 år. Tävlingen var att stapla fyra ringar på en pinne. Och det var minsann inte så lätt som det låter. Mycket kunde gå fel på vägen. Ett bekymmer var att pinnen var tjockare nertill än upptill och därför krävdes det att man började med den största ringen, den med störst hål. Den enda som var tillräckligt stor för att åka hela vägen ner längs pinnen och placera sig på bottenplattan. Att börja med någon av de andra ringarna gick egentligen också bra, men den ringen stannar då en bit upp på pinnen och då fick inte alla de resterande ringarna plats. Något som de båda hade erfarit, men aldrig riktigt förstått.

Greppet var mycket viktigt. Nästan helt avgörande. Ett horisontalt grepp var att föredra, en nödvändighet. Baby kunde ibland råka få till ett mer vertikalt grepp och försöka trä på ringen på högkant. Det vertikala greppet ledde i stort sett alltid till misslyckande trots upprepat bankande med ringen på pinnen. Det kunde hända att det vertikala greppet under mycket stor koncentration vreds om till ett horisontalt, men mycket sällan, och aldrig utan frustration. Då var det vanligare att ett vertikalt grepp ledde till att Baby kastar ringen och lämnar walk over.

Hund använde sig endast av grepp med ringen i horisontalt läge. Däremot så kunde greppytan ställa till bekymmer för Hund. Att hålla ringen i munnen så att den sticker rakt ut gav helt klart störst träffsäkerhet. Men det kunde lika ofta hända att Hund valde att greppa ringen i sin bortre sida, alltså inifrån ringens mitt. Med det greppet hamnar ringen in under Hunds haka och träffsäkerheten blir istället minimal. Hund är inte den som ger upp. Med ringen in under hakan måste Hund lyfta hela huvudet över pinnen och utan att se vad hon håller på med försöka pricka hålet i ringen. Även hos Hund leder det mindre önskvärda greppet till frustration. Slarvigare och slarvigare försök resulterar oftast i att Hund till sist har vält pinnen och de ringar som hon redan hade fått dit ramlar av.

Även motivationen spelar roll och måste sägas vara till Hunds fördel. Hund är van vid att få en bit godis efter varje ring som placeras korrekt. Baby däremot tävlar mer på egna premisser och kan när som helst krypa i väg för att se om det finns något intressantare att göra någon annanstans. Dock kan Hunds motivation gå till överdrift och hon kan i sin iver börja stapla ringar lite var stans på golvet och helt bortse från pinnen, vilket bildar en hög av ringar snarare än ett torn, något som Hund inte verkar bry sig om. I Hunds ivriga tillstånd kan det också hända att ett litet gosdjur som ligger för nära åker med av bara farten och felaktigt försöks staplas på pinnen det också.

De hade mötts ett halvår tidigare och då vann Hund överlägset. Då hade de visat vad de gick för på varsitt håll. Nu var det duell på riktigt. Öga mot öga. Samma pinne och samma ringar, och det gällde att vara den som lade flest ringar på plats.

Startskotten gick och Hund går ut hårdast. Hon plockar upp den största ringen, tvekar lite inför att närma sig pinnen eftersom Baby sitter ovanligt nära, men går ändå fram för att utföra sitt uppdrag. När Hund är nästan framme sträcker Baby ut sin hand och tar helt sonika ringen från Hunds mun och trär den på plats. Baby skrattar. 1-0. Hund är väldigt förvånad, stannar upp och funderar, så här brukar det inte gå till. Hund tar sikte på nästa ring istället, men innan hon ens har hunnit greppa den tar Baby ringen och lägger även den på plats. Nu är Hund väldigt förvirrad. Hund trodde att hon skulle stapla ringarna på pinnen, men hon måste ha blivit felinformerad, det verkar vara Baby som ska stapla ringar. Hund sätter sig ner och gör trots påhejningar inga ytterligare försök. Baby kan i lugn och ro ta sig an de två sista ringarna och kamma hem resultatet 4-0 i set, 1-1 i match.

 

Erics

5 juli 2013 16:50

Väldigt rolig beskrivning av matchen! Heja Baby!

http://www.sjusortersdrommar.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Av: Hans Olsson   Veronika beställer superhjältepiller på Internet och får förmågan att bli väldigt smal, men tyvärr medföljer vissa defekter. Snart hamnar hon i ett sammanhang tillsammans med andra defekta superhjältar, ihopsamlade av Waste Disp...

Av: Joanna Campbell   Jag har läst om en serie gamla hästböcker från 90-talet. Jag hade bok 2-10. Alla böcker går att läsa fristående, men de hänger också ihop så mycket så att den ena börjar ofta direkt där den förra slutar, så det kändes som om...

Av: Michael Ende   Det här är en ungdomsbok som jag läste när jag var barn, och som jag nyligen läste om. Den tyske författaren Michael Ende har även skrivit Den oändliga historien, vilket blev en supersuccé. Och jag kommer ihåg det som att jag t...

Av: Kristina Sandberg   Sörja för de sina och Liv till varje pris är del två och tre i triologion om hemmafrun Maj, som inleds med Att föda ett barn.    I första delen hade jag svårt för att komma in i språket i boken, men med del två och tre...

Av: Lillemor Östlin   Jag läste den här boken samtidigt som jag tittade på TV-serien Clark på Netflix, och jag känner att jag blandade ihop dem lite. De påminner lite om varandra.   Hinsehäxan är en självbiografi om Lillemor Östlin som har sp...