Av: Håkan Nesser

SPOILERVARNING

Det här är den andra boken i serien om kriminalkommissarie Gunnar Barbarotti. Jag var inte särskilt förtjust i den första boken, Människa utan hund, men den här tycker jag bättre om. Det som stör mig i första boken, bland annat dialogerna och användandet av uttrycket "allright", stör mig inte alls lika mycket den här gången. Och jag tycker att själva mordgåtan är spännande. Men sen finns det en hel del annat som retar mig rejält.

Det som stör mig mest av allt är nog själva Barbarotti. Honom skulle man plocka bort helt ur historien. Han tillför inte någonting. Trots att mördaren till och med skickar brev till honom med vilka han ska mörda så står han helt handfallen och kommer inte under hela historiens gång närmare någon lösning. Varför får han brev av mördaren? Det är fortfarande en obesvarad fråga.

När fallet till sist får sin lösning så är det av en annan person i teamet, och den personen vill inte avslöja hur han kom på lösningen. Vad är poängen med en sådan upplösning?? Han säger att kan kom på vem mördaren var på grund av en detalj i de dokument som mördaren skickat hem till Barbarotti. Jag känner inte för att läsa om de delarna.

Jag tycker mycket bättre om deckare där historien hela tiden går lite framåt. Utredarna kommer på saker efter hand och kommer lite närmare lösningen, och man som läsare ska kunna hänga med i resonemanget. Jag önskar att Harry Hole hade fått det här fallet i sina händer, då hade utredningen sett helt annorlunda ut.