Jag brukar tycka att veckorna går ganska snabbt. Särskilt om jag har mycket att göra, eller om jag inte jobbar på min arbetsplats en dag utan är ute på något typ kurs/seminarium eller liknande. Den här veckan har alla komponenterna för att kännas som en snabb vecka, men ändå tycker jag att den har varit lång. I går vaknade jag och hade känslan "va, är det bara onsdag?" och idag tänkte jag "är det bara torsdag...". Men det är på ett sätt skönt att alla veckor inte bara hastar förbi, även om jag nu väntar på de där 7 minusgradersfria dygnen så att det officiellt kan bli vår.

Nu i veckan var jag på kurs i två dagar och som det ofta är på kurs så kommer det folk med sina bärbara datorer och ska koppla ihop dem med projektorn för att kunna visa sin presentation. Och det som ofta händer vid något tillfälle då är att för någon stackare så vill det sig inte riktigt och det blir ingen bild. Och det som i stort sett alltid händer då är att alla skyller på projektorn.

Den här kursen som jag var på var fullspäckad med olika presentationer och projektorn som fanns i lokalen fungerade exemplariskt hela tiden. Men så dök det upp en kille där projektorn inte visade hans presentation. "Vad konstigt" tyckte kursledaren, "den har ju fungerat ända tills nu". Hon började pilla på inställningarna till projektorn och provade till och med att starta om den. Inget resultat. Några av de lite mer tekniskt kunniga kursdeltagarna gick fram och försökte hjälpa till med själva datorn, trycka fn - F7 och andra klassiska trick. Inget resultat. Okej, den här presentatören var väl förberedd och plocka fram en liten bärbar projektor ur väskan och kopplade in den istället för den där dumma projektorn. Jag viskar till min bordsgranne att det där kommer inte heller att fungera. Han nickar medhållande. Vad händer när den nya projektorn är ikopplad? Inget resultat. "Vad är det med alla projektorer idag!!"

Till sist går min bordsgranne fram och tittar lite i inställningarna i datorn och kommer fram till att på grund av att presentatören brukar ha en extern skärm inkopplad i laptopen så har det nu råkat bli något knas och datorn kan inte hitta projektorn. Projektorn har fått upprättelse. Efter en omstart vill datorn fortfarande inte samarbeta och vi får lyssna på en presentation utan powerpoint.

Den här presentatören tackar för sig och nästa kommer in med sin laptop. "Nu ska vi se om det här fungerar" säger kursledaren "projektorn fungerade inte tidigare idag". Suck...

Efter att själv vid många, många tillfällen ha tagit emot föreläsare som inte vet hur de ska få sin egen laptop att hitta en projektor måste jag bara säga: Om du ska ha en presentation, lär dig hur datorn fungerar! Det allra vanligaste är att efter att jag kan kopplat en projektor till en föreläsares privata dator är att de sedan förväntar sig att jag även ska trolla fram bilden.

Jag och W var ner på stan och åt lunch på ett café. Det var i stort sett helt fullt när vi kom, men vi hittade ett ledigt bord och innan vi gick och ställde oss i kön hängde vi våra jackor på stolarna, som man gör för att visa att det är upptaget. MEN VAD UPPTÄCKER VI NÄR I STÅR I KÖN!? Plötsligt sitter det en mamma, ev mormor, och en liten bebis vid "vårt" bord. Det var inget stort bord och hon har tagit upp hela bordsytan med sina grejer och har en stor barnmatsburk mitt på bordet som hon matar ungen med och sedan stoppar skeden i sin egen mun innan hon tar en ny slev ur burken. Bebisen verkar inte tycka att maten är lika god som hon tycker för det mesta är utsmetat över hela ansiktet. Jag är lite känslig för sådant där och får nästan kväljningar och tycker att jag känner hela vägen bort till kön hur den där barnmaten luktar. På ett sätt kan jag förstå att hon har slagit sig ner där för i övrigt är det fullt i caféet, och om vi hade suttit där redan när hon kom hade hon säkert frågat oss om det var ledigt. Men å andra sidan, hon tog ju upp hela bordsytan!

Vi kommer med våra brickor och W försöker köra bort henne verbalt. Hon ursäktar sig lite och påpekar att det är ganska ont om platser och säger att man får maka på sig lite. "Du får maka på dig" svara W och så sätter vi oss. När min bricka med lunch också kommer håller hon med om att bordet nog var för litet för oss alla ändå och flyttar till ett bord bredvid som blivit ledigt. Skönt att hon försvann med den där bebisen med viftande armar som skvätte barnmat och försökte riva ner allt den fick tag på i närheten.

När hon hade försvunnit funderarde vi på vad som skulle vara det effektivaste samtalsämnet för att få en mamma med barn att frivilligt flytta på sig om vi skulle hamna i en liknande situation igen. Vi var inne på att använda mycket svordomar och könsord, men bebisen var nog för liten för att förstå något av vad man sa. Till sist kom vi fram till att det effektivaste kanske skulle vara att börja prata om den där magsjukan som man fortfarande inte känner sig riktigt återhämtad ifrån och som kanske fortfarande smittar. Andra förslag tas tacksamt emot i kommentarsfältet.

Man behöver inte vara på semester för att dricka goda drinkar. Idag gick jag och W till Plock för en sen lunch/tidig middag och blev glada över att det finns goda drinkar även i Sverige.

En kollega till mig kom tillbaka från sin semester idag. Hon har varit i Jukkasjärvi och haft det -35 grader kallt.

Under tiden vi var på Gran Canaria hade Wilma en egen semester på ett hundpensionat. Vi fick mail och mms av henne under veckan så vi vet ungefär vad hon har haft för sig. Hon har umgåtts med andra hundar, gått promenader och vilat i sin korg. Det har verkat som att Wilma har haft det ganska bra och jag var lite rädd att hon skulle ha glömt bort allt hon lärt sig när hon kom hem igen, nu när hon bara har fått vara hund i en dryg vecka och inte ha behövt träna något.

Men istället verkade det nästan som att hon har saknat att få tänka. Så lydig och uppmärksam som hon var igår har jag nog aldrig sett henne. Minsta lilla man bad henne om gjorde hon direkt, även om det inte var direkta kommandon utan bara småprat. Och när vi tränade lite med henne utförde hon varje trick med en ivrig min som tydligt sa "okej, nästa!".

Nu är nästan allt helt klart inför Gran Canaria resan imorgon. Mamma fyller år och bjuder hela familjen till Kanarieöarna. Det är en resa som vi har vetat om i typ 5 år och imorgon bär det av. Wilma är lämnad på hundhotell och resväskan är nästan helt färdigpackad. Nu behöver jag en paus och ett Lost-avsnitt innan jag packar klart det sista.

Idag hjälpte jag en främmande kvinna på stan. Jag stod och väntade vid röd gubbe och hon böjde sig ner precis framför mig för att plocka upp en post-it lapp som hon hade tappat. Det såg väldigt osmidigt ut och jag tittade tvekande på medan hon försökte böja sig ner. Och så, när hon nästan stod på knä, föll hon framåt ut i gatan och kunde inte ta sig upp, samtidigt som bilarna kom körande. "Ska ingen hjälpa henne" tänkte jag och insåg att det var det ingen som tänkte göra, så jag gick fram och frågade henne "Hur är det? Behöver du hjälp?" Hon hade kravlat sig upp på alla fyra och försökte fortfarande plocka upp sin lapp, men det var uppenbart att hon inte skulle kunna resa sig på egen hand. Hon sträckte förvirrat ut handen mot mig som för att ta stöd för att komma upp och jag försökte hjälpa henne. Men hon var tung och instabil och jag ville  helst inte nudda henne, så det lyckads inte riktigt. Det kom fram en annan tjej som var på väg förbi och hjälpte till och vi fick upp kvinnan på fötter medan bilarna väjde för oss. Hon såg ut att vara i 50 års åldern, hon var alldeles blå under ena ögat som en blåtira, pannan och mössan var full med snö efter att hon hade fallit framåt och glasögonen hängde ner under hakan på henne. Hon betedde sig som om hon var full, men hon pratade inte som om hon var full. Hon stod och vajade. "Hur mår du?" frågade jag. "Känner du dig yr?" Ja, lite yr tyckte hon att hon kände sig. Jag frågade om hon ville ha hjälp in på pressbyrån som låg precis bredvid, där de har stolar så att hon kunde sitta ner ett tag. Men det ville hon inte. Jag frågade om hon skulle klara sig hem nu, och det trodde hon att hon skulle göra. Hon tackade mig och den andra tjejen för att vi hade hjälpt henne och sa att vi var så snälla, men att hon var okej nu. Jag skyndade mig över gatan där grön gubbe blinkade för att snart byta till röd och hon stod kvar.