Jag har bestämt mig för att inte träna på hela veckan. Istället för att varje dag känna efter hur foten känns och bli frustrerad över att den fortfarande gör ont, och hoppas på att det ska gå över till dagen efter, så har jag nu beslutat mig för att det inte blir någon fysisk aktivitet för min del innan ridningen på söndag kväll. Så, då var det bestämt.

Nu kan jag nästan gå normalt. Det är inte lika svullet och det gör inte lika ont, men det har blivit blått.

Imorse när jag gick till jobbet tyckte jag att det var lite, lite ljusare än vanligt. Det kändes bra. Men när jag tänker på att vi har två, kanske 2,5, månader av snö kvar framför oss känns det inte lika bra. När snön kommer redan i november hinner man ju lessna på den långt innan det är rimligt att den försvinner. Det blir perfekt med en Gran Canaria resa snart.

Foten är bättre idag. Den gör fortfarande ont och den är fortfarande svullen, men den gör inte lika ont, är inte lika svullen och det är lättare att gå idag.

Jag har velat fram och tillbaka hela dagen om jag ska åka och rida eller inte. Till sist bestämde jag mig för att inte göra det. Egentligen hade jag nog kunnat rida, det kändes som att det skulle fungera. Men jag hade ingen lust att halta omkring inne i boxen hos en häst. Jag var också rädd att jag skulle råka vicka till foten på ett olämpligt sätt och att det skulle börja göra ännu ondare. Plötsligt kändes det viktigare att kunna jobba imorgon än att rida idag.

Det är mycket att göra på jobbet nu och jag gillar det. Det är roligt med fullt-upp-perioder, men jag skulle ju inte orka ha de så jämt. Jag har stannat över 1-2 timmar varje dag den här veckan. Idag på grund av att det var föreläsning, buffé, öl och 60-års firande, så det var inte alls särskilt jobbigt.

Nu har jag sett Ruinerna som film också. När jag läste boken tänkte jag att den skulle göra sig väldigt bra som film. Det är inte så jättemycket svårgestaltade tankar och känslor och det är ett väldigt tydligt händelseförlopp. Jag upplevde hela boken nästan som ett manus. Jag tänkte till och med när jag läste boken att det här skulle vara bättre att se på film så att jag förstår hur det ser ut, och jag tänkte att det här nog skulle vara första gången som jag skulle tycka att en film var bättre än boken.

Men, vad händer? Redan från början i filmen småretar jag mig på att smådetaljer är ändrade. Struntsaker som det känns onödigt att ändra på. Vissa ändringar känns rimliga för att passa filmen bättre. Men sen är det mycket som är ändrat. Det gör inte filmen sämre, men det gör den annorlunda än boken och jag hade hoppats på att få se boken som film.

Det är lite som Slumdog Millionaire. Där är det i boken vissa händelser som gör att han klarar frågorna i tävlingen och i filmen är det andra. Och anledningen till att han ställer upp i tävlingen är helt olika. Om man tycker att den filmen är bra och man gillar de där småhistorierna ur hans liv, då kan man läsa boken sen och få veta helt andra saker, helt i samma anda.

Finns det någon högre makt, något kosmiskt, som inte vill att jag ska träna? På kort tid nu har jag två gånger kommit ombytt och redo till ett fullt pass på Friskis. Den här gången skulle jag på ett obokningsbart pass och jag kollade jag innan jag gick hemifrån hur många platser det fanns kvar. Då fanns det 96 stycken. På den korta tid det tog för mig att byta om och komma fram, typ 10 minuter, hann alla platserna försvinna. Det var bara att vända hemåt igen. Och det värsta är att när det gäller träning är det inte ens tanken som räknas.

Nu ikväll har jag varit hemma hos en från hundföreningen och kollat på en film om hur man tränar agility. Det var flera från hundföreningen där och nästan alla hade sina hundar med sig. Wilma fick stanna hemma. När jag satt i soffan och kollade på filmen kom en annan hund och gullade upp sig mot mig och halvlåg i mitt knä. När jag kom hem kunde Wilma inte sluta nosa på mig. Jag undrar om hon kunde känna igen lukten från sina träningskompisar, eller om hon bara kände att det luktade annan hund. Men om hon kunde känna igen lukten så undrade hon säkert varför jag hade varit och träffat dem utan att hon fick följa med.