Wilma hade återbesök idag igen och på väg dit, i bilen, var jag rädd att jag skulle komma lite för sent när jag tittade på klockan. Men vi hann i tid. Wilma hade tid kl 14.40 och vi kom fram 14.38 Skönt, tänkte jag, då behöver vi inte vänta så länge.

Och vi behövde inte vänta särskilt länge heller innan en sköterska kom och visade in oss till undersökningsrummet. Hon frågade lite kort om hur det var med Wilma och sa att hon skulle säga till veterinären.

När klockan var 14.50 bestämde jag mig för att sätta mig ner på den ena pallen och vänta. 14.55 undersökte jag vilka tidningar det fanns att läsa. Den fanns en, den handlade om teknik. I övrig var det infoblad från veterinärer och en bok. Jag fnissade lite åt att det fanns en bok i undersökningsrummet, vem skulle hinna läsa den?

15.05 hade jag läst allt intressant i tidningen. 15.15 ångrade jag att jag inte hade börjat på boken istället. 15.20 känner jag mig helt yr på den obekväma pallen, luften är tung med en svag antydan till desinfektionsmedel, jag låter Wilma skälla fritt för att någon förbipasserande ska veta att vi sitter där. Jag tänker på passagerarna på SJ-tåget som stod stilla i flera timmar, hur länge väntar man innan man får nog?

15.25 öppnar jag fönstret och andas, öppnar dörren ut till korridoren, hittar en stol som jag ställer utanför undersökningsrummet och sätter mig i den istället. En veterinär går förbi och jag säger att jag inte orkar vänta längre nu. "Ursäkta, jag vet inte vem du väntar på?" svarade hon. "På veterinären" sa jag. Hon ska kolla upp det och försvinner, sen ser jag inte mer av henne.

15.35 kommer det äntligen en veterinär och undersöker Wilma.

Wilma är symptomfri och vi kan dra ner på kortisonet till varannan dag. (Svårt att komma ihåg.) Han vi tur kan vi i framtiden prova att sluta med kortison helt. Hon säger att det inte är säkert att Wilma har sjukdomen som de gissade på förut. Det som talar mot att hon har den är att hon verkar så frisk. Om hon hade haft sjukdomen skulle hon först ha blivit bra och sen gradvis sämre. De flesta hundar klarar inte tre månader, berättade veterinären. Det sa de inget om på det första besöket vi hade. Nu är det två månader till nästa återbesök, hon sa att vi skulle hålla tummarna undertiden, det kan vara så att Wilma inte har någon sjukdom och kanske inte blir sämre.

 

Erica

12 augusti 2010 17:48

Man kan ju undra om det någonsin hade kommit någon veterinär om du inte hade sagt till.

*håller tummarna för att Wilma är helt frisk nu*

http://sjusortersdrommar.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Av: Hans Olsson   Veronika beställer superhjältepiller på Internet och får förmågan att bli väldigt smal, men tyvärr medföljer vissa defekter. Snart hamnar hon i ett sammanhang tillsammans med andra defekta superhjältar, ihopsamlade av Waste Disp...

Av: Joanna Campbell   Jag har läst om en serie gamla hästböcker från 90-talet. Jag hade bok 2-10. Alla böcker går att läsa fristående, men de hänger också ihop så mycket så att den ena börjar ofta direkt där den förra slutar, så det kändes som om...

Av: Michael Ende   Det här är en ungdomsbok som jag läste när jag var barn, och som jag nyligen läste om. Den tyske författaren Michael Ende har även skrivit Den oändliga historien, vilket blev en supersuccé. Och jag kommer ihåg det som att jag t...

Av: Kristina Sandberg   Sörja för de sina och Liv till varje pris är del två och tre i triologion om hemmafrun Maj, som inleds med Att föda ett barn.    I första delen hade jag svårt för att komma in i språket i boken, men med del två och tre...

Av: Lillemor Östlin   Jag läste den här boken samtidigt som jag tittade på TV-serien Clark på Netflix, och jag känner att jag blandade ihop dem lite. De påminner lite om varandra.   Hinsehäxan är en självbiografi om Lillemor Östlin som har sp...