(Okej, här är resultatet från gårdagens skrivövning. Uppgiften: Skriv en halv A4 sida om ett minne.)

Jag har alltid älskat hundar. Så länge jag kan minnas. Eller jag kan i alla fall inte minnas att det skulle ha funnits en tid då jag inte älskade hundar. Och den största drömmen av dem alla: En egen hund! Men vad gör man när man har en lillebror som är för liten. När man själv är i den åldern då föräldrar är allsmäktiga och den enda tänkbara möjligheten att någonsin få något bestod av tjat och önskelistor inför jul och födelsedagar. Men lillebror är för liten...

Men så kom den där dagen när lillebror inte var för liten längre. Dagen då mamma satt och läste tidningen och fick syn på en annons och fick en idé och utan att knappt titta upp från tidningen, till synes helt oberörd, sade ”Det finns en hund här som jag tänkte att vi kanske kunde åka och titta på.”

En Cocker spaniel, 1 år (bra tyckte mamma, då slapp man valpstadiet), tik, röd (fast för mig skulle hon alltid vara ljusbrun). En Lady, som i Lady & Lufsen. Men jag kunde aldrig se någon likhet med den tecknade Lady.

Vi åkte och tittade på hunden, mamma och jag. Ella. Hur jag än tänker efter så kan jag inte minnas det där allra första ögonblicket när jag såg henne första gången. Men jag minns, eller tror mig minnas, att labradorvalparna i inhägnaden bredvid var så mycket sötare.

Ella fick följa med oss hem och jag hade nog dittills i mitt nioåriga liv aldrig varit lyckligare. Jag älskade den där hunden. När hon satt i köket och skällde på fåglarna utanför fönstret, när hon krafsade sönder ytterdörren för att hon ville komma in, när hon grävde upp rabatterna, när hon kom in med grus i tassarna, snöbollar på öronen, kardborrar på bröstet och fästingar i pälsen, då älskade jag den där hunden över allt annat.