Av: Dorothy Koomson

Det är nog meningen att den här boken ska vara tänkvärd, men allt ligger för långt ifrån mig för att jag ska bli berörd. På det stora hela så tycker jag att boken var ganska fånig trots allvarliga ämnen som alkoholism, våldtäkt och skilsmässa. Jag tycker att alla i boken har en förmåga att förstora upp saker, reagera irrationellt och fly från personer de älskar. Jag retar mig på i stort sett alla karaktärer i boken.

Kendra, bokens huvudperson, flyr Australien (istället för att stanna och reda ut saker) och hyr en liten lägenhet i England. Hyresvärden, Kyle, har precis blivit ensamstående förälder och hans två barn, Summer och Jaxon, fattar tycke för Kendra. Och ganska snabbt känner Kendra ett stort ansvar för, och känslomässigt band till, barnen. Jag tycker att hon går alldeles för långt när hon dessutom går med på att åka till ett möte med Kyles fru för att prata om barnens framtid när Kyle själv inte vågar. Och i samband med det där mötet förekommer en mening som jag tycker sätter tonen för boken: "Hon var sexig och vacker. De flesta kvinnor skulle kunna mörda för en av de egenskaperna, för att inte tala om båda." Jag blir så trött på att kvinnor ska eftersträva egenskaper som har med deras utseende och inte personlighet att göra.

(Jag tyckte mycket bättre om den förra boken jag läste av Koomson, Godnatt, finaste.)