Av: Håkan Nesser

Precis som de övriga två böckerna som jag har läst i den här serien så början historien som en roman innan en kriminalinspektör kommer in i bilden. Och precis som i övriga två böcker så känns det som att kriminalinspektör Gunnar Barbarotti inte tillför fallet någonting. 

Jag gillar ändå böckerna om Barbarotti, men det är för historierna innan Barbarotti introduceras. Man skulle kunna skippa deckarbiten och bara fortsätta med historien.

SPOILERVARNING nedan. 

I berättelsen om Herr Roos så vinner Ante Valdemar Roos en stor summa pengar som han håller hemlig för sin fru. Han köper ett torp på landet och tillbringar dagarna där istället för att åka till jobbet. Snart träffar han Anna som rymt från ett behandlingshem, det sker ett mord och Valdemar och Anna ger sig iväg på flykt. 

Vissa saker som känns lite otroliga är att många gånger så gissar kriminalinspektörerna helt rätt när de ska anta vad som har inträffat. T ex bör vi leta i skogen och se om Valdermar och Anna också ligger mördare här i närheten, nej de är säkert skyldiga och har flytt. Tror vi att de har bytt flyktbil, nä, det har de antlgligen inte gjort... 

Jag gillar inte att historien inte får något riktigt slut. Jag skulle vilja ha en uppklarad historia. 

Av: Stacy Schiff

Jag hade alldeles för höga förväntningar på den här boken. Jag hoppades att den skulle vara skriven i romanform utifrån Kleopatras liv, eller att den, om det var en biografi, åtminstone skulle vara spännande och kronologiskt uppbyggd. Den visade sig vara varken eller. 

Jag hade gärna sett att boken började med att Kleopatra föds, men den började på något sätt mitt i. Och den innehåller alldeles för mycket årtal som jag inte orkar bry mig om, och då blir det svårt att hålla reda på om olika händelser inträffar före eller efter varandra. 

Första två meningarna i boken, kapitel 1, är: "Kleopatra VII, en av de mest berömda kvinnor som någonsin har levat, regerade över Egypten i tjugotvå år. Hon förlorade ett kungarike, vann det tillbaka och var nära att förlora det igen, samlade ett imperium och förlorade till sist allt." Länge tänkte jag att jag läste någon sorts inledning, men hela boken är skriven på samma sätt. Som någon sorts sammanfattning. Det är ingen historia som man sugs in i och känner att man är på plats. Det är alldeles för mycket skolbok för mig. 

Dessutom förutsätts det ibland att man redan har koll på vissa saker. Till exempel står det vid något tillfälle att det är första gången hon har diademet på sig. Vilket diadem?? Att läsa den här boken helt utan förkunskaper blir ganska meningslöst. 

Boken innehåller också en del bilder. De är insprängda i följd vid två ställen. Då är de placerade mitt i en mening, till och med mitt i ett ord. Man läser "... försök att inte-", fyra sidor bilder, "grera den egyptiska drottningen...". Det är inte ovanligt att det är så med bilder i böcker, men jag gillar det inte. Är det meningen att man ska läsa ut kapitlet och sedan gå tillbaka och titta på bilderna, eller ska man bryta mitt i meningen och ändå komma in i flytet igen?

Det händer i stort sett aldrig, men den här gången läste jag inte ut boken. Jag stannade halvvägs och läste sedan om Kleopatras liv på Wikipedia. Det var minst lika givande och tog inte alls lika lång tid. Jag förstår nästan inte hur man kan misslyckas med en bok om Kleopatras liv.

Av: Niklas Natt och Dag

Det har nog aldrig tagit mig så här lång tid att läsa ut en bok. Det beror delvis på att jag har en bebis nu, men kanske mest på att vi flyttade i mitten av januari. Varje ledig stund går åt till att packa ur flyttkartonger. Min lästid har kraftigt reducerats till ungefär 20 minuter på kvällen.

Eftersom det tog så lång tid att läsa boken så tror jag att jag inte riktigt hängde med i intrigen. På det stora hela förstod jag hur allt hängde ihop, men det var någonting på slutet som gjorde att jag tror att jag missat något.

Språkmässigt tyckte jag att den kändes lite gammeldags och för mig flöt det inte riktigt på när jag läste. Jag var nog mer i behov av en lättläst chick lit där man kan halvsova samtidigt och ändå inte missa något väsentligt.

Boken är väldigt äcklig. Jag brukar inte ha problem med sådant men ändå kände jag mig illa till mods när jag läste om tortyren och lemlästningen av offret. Jag gillar det lite bakvända med att en stor del av detektivarbetet kanske inte i första hand går ut på att leta efter mördaren, men att hitta offrets identitet. Och de som har tagit sig an fallet, Cecil Winge och Mickel Cardell, gillar jag också. De är verkligen inte i någon lysande fysiskt form.

Jag läste att den här boken planeras vara den första i en triologi. Jag vet inte hur sugen jag är på att läsa uppföljarna. Kanske om jag kan hitta lite mer tid och läsa dem mer sammanhängande.

Av: Lisa Unger

Ridley Jones får en dag ett brev, ett gammalt fotografi och frågan "Är du min dotter"? Det sätter igång en serie händelser där hon får ifrågasätta hela sin identitet, utsättas för mordförsök och nysta i gamla familjehemligheter. Det låter spännande, men jag upplever boken som ganska intetsägande. 

Karaktären Ridley, bokens huvudperson vars historia berättas i jag-form, är jag inte särskilt förtjust i. Hennes sätta att tänka, agera och beskriva situationer gör att boken känns mer chick lit än thriller. Boken känns också ganska förutsägbar och som att samma frågor bara upprepas om och om igen utan att det går framåt. Jag tycker dessutom att det hela känns ganska ologiskt.

Något som stör mig under läsningen är stavfel och andra språkmissar. Det är översättaren och inte författaren som är orsaken, men det drar ner hela läsupplevelsen. Ibland undrar jag om översatta böcker inte blir korrlästa innan utgivning. Och jag undrar också om en annan översättare hade kunnat göra språket och uttryck mer rättvisa. 

Av: Neil Gaiman

En ganska udda och intressant bok om Shadow som träffar en massa gudar och dras in i ett kommande krig. Ibland har jag lite svårt att hänga med i historien. Shadows historia blandas med hans drömmar och med andra historier om gudar. Men jag tycker ändå att allt mer eller mindre förklarar sig i slutändan. 

Shadow släpps efter tre år i fängelse och träffar på hemvägen Wednesday, som vill att Shadow börjar jobba för honom. Shadow beslutar sig för att göra det och får via Wednesday träffa flera märkliga personer/gudar och besöka egendomliga platser. Gudarna lever bara så länge människor tror på dem. Den dagen de glöms bort så dör de. Och många av gudarna i Amerika är nu döende. 

Den här boken finns också som TV-serie. Det skulle vara intressant att se den. 

Av: Richelle Mead

Skuggkysst är den tredje boken i Vampire Academy serien på sex böcker. Den fösta boken, Törst, var jag inte särskilt förtjust i, men den andra boken, Fruset blod, tyckte jag bättre om. Den här tredje boken tycker jag också är helt okej. Jag tror att det beror på att det är samma översättare som för bok två och att jag har vant mig med konceptet och bekantat mig med karaktärerna.

I Skuggkysst är det dags för praktik på skolan och dhampirerna behöver slåss mot beskyddare som låtsas vara strigoi för att skydda sina moroi. Rose får inte beskydda sin bästa kompis Lissa under praktiken vilket gör henne väldigt upprörd. Och dessutom har hon börjat se spöken, vilken får henne att undra varför de visar sig för henne. Eller om det är så att hon är galen, vilket de hon berättar om spökena för verkar tro. 

Allt leder fram till en stor fight och den här boken slutar så att jag blir sugen på att läsa nästa. Det var ju typiskt eftersom jag bara hade de tre första böckerna i serien och de två övriga inte har slutat så att jag har varit särskilt intresserad av att läsa vidare.

Av: Ransom Riggs

Jag ger mig än en gång in i Riggs värld med peculiars, ymbrynes, time loops, hollowgasts och wights i den här tredje och sista delen om Miss Peregrine's peculiar Children. Precis som del två är del tre fartfylld från början till slut, och den tar vid precis där del två slutar.

Jacob och Emma tar sig till den värsta slum-loopen man kan tänka sig för att rädda sina kompisar, och Jacob övar upp sin nya förmåga som han upptäcker i slutet på andra delen.

Del ett är nog fortfarande den del som jag tyckte allra bäst om, men alla tre böckerna är definitivt läsvärda och känns egentligen som en enda bok eftersom de fortsätter precis där förgående bok slutar.

Del 1

Del 2

SPOILER

När jag såg filmen, som inte alls slutade som bok 1 slutade, så tänkte jag att det kanske var slutet på hela historien man fick se. Alltså att bok tre skulle sluta så som filmen slutade. Men det gjorde den inte alls. Jag tycker nog att bok tre hade ett bättre slut än vad filmen hade.

Av: John Irving

Den här boken har stått i min bokhylla i flera år utan att jag har känt för att läsa den. Jag har inte vetat något om den och den har väl helt enkelt inte tilltalat mig av någon anledning. Men nu kände jag att det var dags, och oj vad jag sögs in i historien.

Redan från start gillar jag språket, karaktärerna, handlingen och berättartekniken. Trots bokens dryga 600 sidor så vill jag inte lämna de här personerna och miljöerna när jag närmar mig slutet.

Bokens huvudperson, Dr Daruwalla, är i Indien för att samla dvärgblod till sitt projekt att försöka lösa gåtan med dvärgväxt. Men det är bara inledningsvis handlingen i boken. Sedan får man ta del av tidigare händelser och historier från flera av bokens färgstarka karaktärer. Och en stor del av handlingen kretsar kring det mord som sker tidigt och som visar sig ha anknytning till händelser redan tjugo år tidigare.

REKOMMENDERAR