Nu ikväll har jag varit och sett Wuthering Heights på bio med några jobbarkompisar. Jag tror aldrig att jag har sett en film så nära efter att jag har läst ut boken förut. Filmen hade väl lyckats fånga något av känslan ur boken, men det var bara första delen av historien som var med i filmen. Den kändes oerhört lång och seg. Jag gillar inte filmer som går sådär långsamt. Och i filmen tycker jag att man på sätt och vis kunde förstå Heathcliff. Han blev så misshandlad och mobbad att man nästan tyckte synd om honom. Det var kul att se filmen eftersom jag hade läst boken, men nje, jag kan inte påstå att jag tyckte att den här filmen var bra. (Möjligtvis bra gjord, och trogen boken.)

Jag har varit och sett en helt sjuk film. Men det sjukaste av allt var att den faktiskt var ganska bra. Det är en finsk film om nazister som har flytt jorden och bosatt sig på baksidan av månen och som 2018 återvänder till jorden. Ni hör ju själva, det låter som crap. Men den var rolig och ganska smart, smådetaljer. Det var inte bara en knasig idé som urartade i ett dåligt manus, jag tycker att de bar upp idén bra genom hela filmen. Jag är glad att jag såg den, jag gillade den.

Jag har varit på bio och sett Titanic 3D och det är vissa saker som slår mig.

• Den är jävligt lång, men känns inte alls lång när man ser den.
• Den håller fortfarande, 15 år senare, skulle kunna vara inspelad idag.
• Det går att göra gamla redan inspelade filmer till 3D.
• Det måste ha varit ett helvete att faktiskt varit ombord på Titanic.
• Trots att jag redan vet hur den slutar vill jag att de ska få varandra på slutet.
• James Cameron vet hur man gör storfilmer.
• Jag kan nästan inte fatta att DiCaprio och Winslet bara är 21 och 22 år gamla när de spelar in filmen.
• Det är smart att låta filmen gå upp på bio igen nu när det är 100 år sedan skeppet sjönk.
• Jag tyckte att den var bättre nu än första gången jag såg den.

Det var väldigt länge sedan jag läste Extremely loud and incredibly close av Jonathan Safran Foer, men jag kommer ihåg att jag tyckte väldigt mycket om den och det är en av mina favoritböcker. När jag fick höra att det skulle komma en film så var det helt självklart att jag skulle se den. Tyvärr så kommer jag inte ihåg så jättemycket av handlingen ur boken, utan mest spridda detaljer, men så som jag kommer ihåg känslan och historiens kärna - det tycker jag att de hade fångat i filmatiseringen. 

Det är en sorglig historia, men också med små humoristiska inslag. Bara att Oskar behöver ha sin tamburin med sig överallt tycker jag lättar upp stämningen. Skådespelarinsatserna förtjänar också att uppmärksammas. Tom Hanks och Sandra Bullock är mycket trovärdiga som Oskars föräldrar. Max von Sydow är klockren som hyresgästen. Men filmens starkast lysande stjärna är Oskar själv - Thomas Horn. Utan en lika lyckad casting för den rollen så hade hela filmen fallerat.

Som vanligt får det plats mer i en bok än i en film och nu efter att ha sett filmen så får jag lust att läsa boken igen.

En jobbgrej gjorde att jag fick chansen att följa med på bio och se The Descendants. Jag kan inte vara helt säker, men jag tror faktiskt att det är första gången i mitt liv som jag är på bio två dagar i rad. Den här gången var det ingen risk att jag skulle råka somna till.

Jag tyckte om filmen. Jag visste inte så mycket om den innan, men jag hade fått för mig att det skulle vara en komedi. Visst hade den en hel del komiska inslag, men framförallt var det en ganska sorglig film. Den utspelar sig på Hawaii och handlar om en man vars fru ligger på sjukhus efter en olycka. Det jag särskilt gillar med filmen är att inget är bara gott eller bara ont. Det finns tradegier även på paradiset Hawaii, de stackars döttrarna som har en mamma i koma har den ena knarkat och den andra mobbat, killkompisen verkar vara riktigt knasig men har också haft det tufft, otrevliga morfar har det tugnt med dement fru och nu dotter i koma, mannen har tagit för lite ansvar med barnen och jobbat för mycket, och inte ens mamman i koma får vara perfekt. Man får veta mer och mer om henne och hon åker på en del utskällningar där i sjukhussängen.

Filmen fick 5 Oscarnomineringar och vann 1 Oscar för bästa manus efter förlaga.

Efter att vi hade sett filmen var vi några stycken som gick vidare till ett café för att diskutera den. Jag tycker alltid om att diskutera filmer som jag har sett eftersom det kan ge nya infallsvinklar, och det är kul att höra hur andra har uppfattat filmen. Jag tycker att samtalet blev riktigt givande och jag tror att det gjorde att jag tycker ännu bättre om filmen.

Idag är det den 29 februari. En sån där dag som egentligen inte finns. Och det tycker jag att jag märkte på jobbet också, jag fick typ 3 mail och inte ett enda telefonsamtal på hela dagen.

Efter jobbet var jag och W på bio och jag förväntade mig att vi skulle vara typ ensamma i salongen, men det var nog nästan halvfullt. Vi såg Tinker Tailor Soldier Spy. W ville se den för att det skulle vara män i kostymer på 70-talet. Han blev nöjd med filmen. Jag blev kanske inte lika nöjd. Först störde jag mig på att den var så brusig, sen vande jag mig lite, sen somnade jag nog lite, sen efteråt fick W berätta för mig vad den handlade om och det verkar som att den egentligen inte handlade om särskilt mycket.

En av mina absoluta favoritserier är amerikanska The Office. Jag har sett flera av säsongerna flera gånger och tittar just nu på säsong 7. När jag fick höra att Sverige skulle göra en svensk version av serien då blev jag väldigt oroad. Jag tycker inte att svenskar är lika bra på att få till den där dokumentära känslan, utan att få det att kännas skådespelat. (Utom möjligtvis i Ulveson & Herngren som jag tyckte var väldigt roligt.) Jag frågar mig också varför det behövs en svensk version när den amerikanska redan finns och är helt klockren. Jag hörde ganska tidigt att Henrik Dorsin skulle spela chefen, och, ja, han är bra tycker jag, men jag kan inte föreställa mig att han skulle göra det lika bra som Steve Carell.

Nu har jag sett första avsnittet och det räckte ju inte med att Dorsin spelade chefen, han gjorde det ju dessutom som Ove Sundberg. Ove var rolig i Solsidan, men nu blir ju Kontoret som en spin off på den, och för mig känns det som två i stilen väldigt olika serier.

I Kontorets första avsnitt tycker jag att Ove Sundberg var den enda som var roligt, de andra såg man inte så mycket av. För att vara en svensk serie var det helt okej. Hade inte The Office funnits hade jag nog gillat det här, men nu efter första avsnittet hade jag bara känslan "ja, den var bra, men ta den som det är istället" och var tvungen att kolla på ett The Office avsnitt direkt efteråt.

Trots att det finns så mycket som retar mig med The Voice Sverige så fortsätter jag att titta. Fråga mig inte varför. Jag är sån bara.

Om man titta på programmet på fredagskvällen under bästa sändningstid så är det 1.30 långt. Det gör aldrig jag. Vi betalar för Tv4 play och då slipper man all reklam. Plötsligt är programmet bara 1.06 långt. Tittar man på fredagskvällen så får man alltså också se 24 minuter reklam.

Nu när jag tittade sist så roade jag mig dessutom med att ta tid på allt som man har sett förut, alltså intro, tillbakablickar från tidigare program, det här kommer efter reklamen osv. Sammanlagt blev det 7 minuter, vilket inte alls var så mycket som jag tycker att det känns som när jag tittar på ett avsnitt. Det betyder att aktiv titt-tid i ett avsnitt är 59 minuter och det betyder också att om man väljer att titta under fredagskvällen så är det bara två tredjedelar som faktiskt är något att se. Och inte ens det är något att se egentligen. Av den tid som återstår är det inte mycket som är själva duellerna, alltså när de faktiskt sjunger.

En annan sak som jag tycker är märklig är att fast man får se så mycket mer av varje sångare än vad man fick i Idol så tycker jag att alla känns helt anonyma, medan jag i Idol kunda skaffa mig favoriter nästan direkt.