Nu har The Voice Sverige kommer in i fas 2 i tävlingen, duellerna. Jag hoppades att det skulle bli mer intressant nu, för de blinda auditions hade jag lessnat på för länge sedan, men det är fortfarande precis lika segt och avsnittet kändes oerhört långt.

Hittills har coacherna, utan att se sångarna, valt ut 12 stycken vardera till sina lag. Nu får de se sångarna och ska peta bort den hälften som de är minst nöjda med. Det sker genom dueller. Sångare ur samma lag paras ihop två och två, sjunger samma låt tillsammans som en duett, och direkt efteråt är det tack och hej till den ena av dem.

Jag har svårt att föreställa mig att cocherna är så dumma att de sätter två av sina bästa sångare mot varandra. Redan innan duellen är det ganska givet vem som kommer att gå vidare och det ska nog ganska mycket till för att den som är underdog ska vinna. Dessutom väljer coachen vilken låt duellanterna ska sjunga och då kan de passa på att välja en låt som passar den bättre sångaren något bättre. Och efter duellen är det coachen själv som väljer vem som får stanna och vem som får åka hem, med viss inrådan från sin nya sidekick.

Och mycket riktigt, duell efter duell utan att bjuda på några överranskningar. Man kan redan utifrån audition gissa vem som kommer att gå vidare, och efter duellen *psst, psst, tissel, tassel* "oj, vad svårt att välja" och så åker den hem som man förstått ska åka redan från början.

Men i avsnittets sista duell händer det oväntade som får programmet att kännas inte riktigt lika förutsägbart. I tävlingen som bara ska handla om att hitta den perfekta rösten väljer Ola Salo att behålla sin underdog med motiveringen att hon har mer att öva på röstmässigt och han vill vara med på den resan. Killen som får åka hem är redan fulländad och kommer att lyckas ändå.

Jag har tittat på The Voice Sverige. Inte för att jag tycker att det hittills har varit särskilt intressant, utan för att jag försöker lista ut vad det går ut på. Jag har kommit fram till att det är fyra coacher (Petter, Carola, Ola Salo och Magnus Uggla) som ska skaffa sig lag om 12 sångare vardera.Vad som händer sen är än så länge ganska oklart, men det kommer antagligen att vara en ensam sångare kvar på slutet. Vad den coach som har coachat den sångaren vinner har jag ingen aning om.

I början av programmet säger Carina Berg att den här tävlingen bara handlar om den perfekta rösten, därför ser inte coacherna den som sjunger. Efter vad jag har sett tycker jag inte att det stämmer. Det handlar även om vilken typ av låt sångaren väljer att sjunga, och vad coachen redan har i sitt lag, är ute efter och tycker att den kan bidra med. 

Det här med att coacherna inte ser sångaren tycker jag inte har så mycket med saken att göra. Visst, de får ett annat intryck då, men ingen har hittills varit så ful att de ändå inte skulle passera. I Idol var det många dåligare sångare som trodde att de blev bortvalda på grund av sitt utseende. Sånna personer finns inte med i The Voice Sverige efter som alla sångare redan har gått igenom en första urvalsprocess. Snarare är det så att vissa gånger när ingen coach har tryckt på knappen och sedan får se sångaren så ångrar de sig för att sångaren såg cool ut, och artistbranschen handlar inte bara om röst.

Ganska ofta gillar Petter och Uggla samma sångare, och då får sångaren själv välja vilket lag den vill ingå i. I stort sett alltid blir Petter vald då. Det har hänt så många gånger att jag börjar tycka synd om Uggla. Över lag börjar det nu efter fyra avsnitt kännas som mer konkurrens mellan coacherna. De har lite olika taktik för att vinna över sångarna till sina lag. Medan Ola är väldigt bra på att charma och prata varmt om sitt lag så är Petter bättre på att prata ner de andra.

När jag tittade på uttagningarna till Idol så gillade jag verkligen de avsnitten och kunde ibland längta efter att se nästa. Så känner jag inte alls för det jag har sett av The Voice Sverige hittills. Varje avsnitt känns så oerhört långt, och det är inget tempo. Jag gillar inte partierna där flera coacher har tryckt att de gillar samma sångare och sedan ska sälja in sig själva. 

Det häftigaste i hela programmet är Ola Salos frisyr. Jag försökte själv fixa den idag, men lyckades inte riktigt...

Jag har varit och sett The girl with the dragon tattoo och det verkar som att Hollywood har tänkt så här: Vi använder ett svenskt manus, vi spelar in i Sverige, vi låter alla ha svenska namn, vi använder ett gäng svenska skådespelare som får prata amerikanska med brytning, vi använder några amerikanska/engelska skådespelare som får prata med "svensk" brytning, vi låter dem använda några svenska uttryck som hej, tack, skål, vi låter affärer ha svenska namn, vi använder svenska livsmedel, vi låter tidningsutklipp och löpsedlar vara på svenska. Och, ja, en amerikansk "cover" blir som vanligt bättre än originalet...

Vad jag glömde nämna i inlägget om kryssningen igår var att de visade film på båten. Vi såg Niceville och jag tycker att filmen var trogen boken. Jag hade lite funderingar innan om vad de skulle ta fasta på i en film eftersom jag tyckte att det inte var så mycket handling i boken. Men en film blir ju såklart alltid "kortare" och då kunde de ta med mycket av det som hände i boken så kändes det som lagom mycket handlig för en film, och jag upplevde inte att jag direkt saknade något av det som var med i boken. Helt klart sevärd. Lite knasigt att Skeeter, som beskrivs som ganska ful i boken, faktiskt var ganska söt i filmen.

Nu har jag sett några avsnitt till av Sol, fest & oroliga föräldrar. Jag förstår ju att det är ett program som det är tänkt att man ska bli upprörd av, och jag blir verkligen upprörd. Jag retar mig enormt på hela upplägget. Jag retar mig på att föräldrarna går in i sina barns hotellrum när de inte är där och går omkring och chockeras av att det är otroligt stökigt och att det inte finns mat i kylskåpet. Om de vill ha det så, så får de väl ha det så! Det behöver inte vara välstädat på semestern!

Förädrarna chockeras också över partybåtarna och hur ungdomarna beter sig där. Även fast deras egna barn bara sitter i publiken så är föräldrarna missnöjda med hela idén med partybåt.

I ett avsnitt var det ett grabbgäng som skötte sig oklanderligt. De var på strippklubb, men stod längst bak vid väggen. De körde gokart, åt pizza, var ute och dansade och rökte vattenpipa. De blev inte orimligt fulla, de hånglade inte med tjejer och de höll ihop. Ändå kom föräldrarna där på slutet och hötte med fingret och ville prata allvar.

I det avsnittet som jag såg senast fick jag för första gången anledning att glädjas åt en förälder. Det var en pappa med realistisk inställning till festande. När det andra parets son fick en lapdance på stippklubb tyckte han bara att det var lugnt och att alla pojkar borde prova det någon gång i livet. När hans dotter testade lustgas på krogen skrattade han och sa att det skulle han också vilja testa. (Fast i slutet under "förmaningsstunden" påstod han sen att det var livsfarligt (vilket jag i frågasätter om det verkligen är utan att veta någonting om det. Om det är livsfarligt borde väl inte så många klara det utan problem? Är något livsfarligt om alla dör av det eller om någon kan dö av det? Är det livsfarligt att köra bil?)) Det bästa den där pappan sa, och det som jag hela tiden har tyckt att alla föräldrar borde fokusera mer på, var typ "Det känns bra att se att trots att hon är så full så har hon ändå kontroll".

Jag har sett två avsnitt av serien Sol, fest & oroliga föräldrar och det är mycket jag inte fattar. Jag fattar inte vilken målgrupp serien vänder sig till. Jag fattar inte under vilken förevändning ungdomarna i serien åker iväg på en semestervecka där de blir filmade hela tiden. Och jag fattar inte problemet riktigt.

I serien åker två ungdomar iväg med sina kompisar på en partyvecka på Cypern. Vad de inte vet om är att föräldrarna också är där under veckan och spionerar på sina barn. Och veckan avslutas med en konfrontation där föräldrarna ska vara missnöjda med sitt barns beteende.

Undomarna vet, som sagt, inte om att föräldrarna är där, men de vet om att de är filmade. Det borde inte komma som någon jätteöverraskning att föräldrarna får reda på vad de har gjort.

Föräldrarna sitter tillsammans och tittar på inspelat material och försöker överdriva och kommentera de negativa sidorna hos varandras barn.

Ungdomarna festar utav bara helvete. Trots att jag själv aldrig riktigt har varit ett fan av så där vilt festande så vet jag att många gillar det, vilket serien är ett bevis på, och jag kan egentligen inte se problemet med det.

Sista dagen ska föräldrarna konfrontera sina barn och då verkar det som att de måste ställa barnen till svars och vara fördömande. Det de framförallt kommenterar på är att barnen dricker för mycket alkohol. Under en partyvecka på Cypern. Jaha, so what. De mår bra och har haft kul och är själva jättenöjda med veckan, är det då värt att ta upp att de i föräldrarnas ögon har druckit "för mycket"?

I avsnitt 2 säger en mamma till sin son att hon "känner inte igen honom", "du är inte sån". "Nej, inte hemma med dig nej, du blir ju så arg då" svarar sonen. Jag tycker att det låter lite som att den mamman inte kan/vill acceptera sin son "som han är". Fast om hon lyckas ändra på honom något skulle nog inte skada för han betedde sig ganska onödigt...

Ungdomarna i de två avsnitt jag har sett beter sig överdrivet, men de har riktigt kul och de klarar sig. Jag tycker att vissa av mammorna är lite väl jobbiga och kommenterar småsaker. Jag tycker inte att det finns någon som helst sensmoral med den här serien. Ungdomar festar och föräldrar ororar sig, inga nyheter.

Och målgruppen då? Ska föräldrar titta på serien och förfäras över vad deras egna ungdomar kanske hittar på på fest och bli ännu oroligare? Eller ska ungdomar titta på serien och bli sugna på vilt festande utomlands? En mycket märklig programidé...

Jag har sett många filmer nu på kort tid, och varit på bio tre gånger på två veckor. Jag har sett Super 8, Source Code, Horrible bosses, Rango och Let me in (Amerikanska versionen av Låt den rätta komma in), och jag kan väl mer eller mindre rekommendera dem allihop, utom möjligtvis Rango. Roligast var helt klart Horrible bosses.

Jag vill först bara för säkerhetsskull påpeka att det här är inget filmtips.

På kort tid nu har jag sett alla Sällskapsresan-filmerna.

Sällskapsresan eller Finns det svenskt kaffe på grisfesten

Sällskapsresan 2 - Snowroller

S.O.S - En segelsällskapsresa

Den ofrivillige golfaren

Hälsoresan - En smal film av stor vikt

Jag har genom alla filmerna märkt vissa likheter i manus. Gemensamma nämnare är att alla kvinnor i förhållanden är tillsammans med riktiga as (kanske för att Stig-Helmer och Ole ska framstå som så mycket mer reko), varje film innehåller en skum affär med tveksam moral och Stig-Helmer lyckas alltid få ihop det med motbjudande mycket yngre tjejer.