Den här helgen har verkligen varit en ren slapparhelg. Ingenting inplanerat och ingenting som har dykt upp. (Sist det gällde både lördag och söndag på rad var i mitten en juni, och innan dess slutet av april...) Istället för att hitta på något den här helgen så har jag tagit tillvara på "ledigheten". Jag har gått långpromenader, läst böcker, skrivit låttexter och tittat på film, och helt enkelt bara tagit det lugnt. Jag har, skulle man kunna säga, laddat batterierna inför nästa lördag då allt händer samtidigt istället. Då ska jag först tävla agility med Wilma, sedan (antagligen) till Stockholm för shopping och middag med mamma och syrran (inte helt säker på planen där, men tror att det blir så) och efter det på synthklubb med W. Och inte nog med det så är jag uppbokad på något varje kväll innan dess.

Planer för nästa vecka:

Måndag - Rallylydnadskurs och agilitykurs

Tisdag - Träna!

Onsdag - Ansiktsbehandling

Torsdag - Event med inspirationsföreläsningar

Fredag - Instruktörsmöte med hundföreningen

Lördag - Agilitytävling, träffa syrran, utgång

Söndag - Bakfull (hoppas inte...) och ridning

Dessutom så kommer jag att få en ny arbetskamrat på jobbet imorgon och det ska bli kul. Det är när det händer så här mycket som veckorna går fort, och jag vet inte varför jag gillar att de gör det, men det gör jag. Men då är det också skönt att någon gång varannan månad ha en hel helg utan några planer alls.

Av: Anthony Capella

Det finns knappt en scen i den här boken där det inte lagas, eller pratas om, mat. Egentligen skulle det inte göra så mycket om det inte var för att alla maträtter och ingredienser skrivs på Italienska (vilket jag inte kan, och även fast det kommer en svensk översättning efteråt så blir det lite hackigt i läsandet med så många obegripliga ord), och jag känner avsmak för i stort sett all mat de lagar. De lagar unghare, dilamm, spädkalv, bläckfisk, griskind och inälvsmat som testiklar, hjärna, lever mm. Medan tjejen i boken som maten ska imponera på frossar i sig så mår jag nästan lite illa och undrar hur jag skulle ta mig ur samma situation om jag var i hennes ställe.

En annan sak som stör läsupplevelsen något är all Italienska. Förutom rätter och ingredienser så förekommer hela uttryck och meningar på Italienska, antagligen för att ännu mer bygga på den Italienska känslan (vilket på sätt och vis lyckas). I fotnoten kan man läsa den svenska förklaringen. Eftersom jag inte kan Italienska försöker jag inte ens läsa dessa meningar utan hoppar över dem helt och går direkt ner till fotnoten. Men en bit in i boken återkommer vissa uttryck och då får man inte en svensk översättning en gång till. Mot slutet av boken förekommer alla maträtter endast på Italienska och jag har inte längre sågon aning om vilken mat som lagas.

Historien handlar om amerikanskan Laura som är i Rom för att studera konst och som bestämmer sig för att bara dejta kockar, någon som kyparen Tomasso råkar höra. Eftersom Tomasso vill få Laura i säng så övertalar han vännen/kocken Bruno att i hemlighet laga mat i Tomassos ställe. Bruno blir förälskad i Laura och ställer upp för att åtminstone få laga mat åt henne, Laura blir förälskad i Tomasso tack vare maten, och hemlighetsmakeriet tas hela tiden till nya nivåer.

Boken går att lägga till genren romantik, men som romantisk historia är den inte särskilt märkvärdig. Om man ska läsa den här boken är det nog framför allt för att man är väldigt intresserad av Italiensk mat.

På vägen hem från jobbet idag såg jag något som jag har sett förut och som alltid irriterar mig. Just den här gången var det en kvinna som ledde en cykel och som hade en stor hund som hon hade lös. Hunden strosar runt bakom Matte och båda är på väg i samma takt åt samma håll. Men så stannar hunden och nosar. Matte fortsätter gå. Hunden vänder sig om, nosar lite, sätter sig och bajsar, börjar få upp intresset för några andra förbipasserande personer och verkar helt obekymrad över att Matte har lämnat den.

Ca 20 meter bort upptäcker Matte att hunden är på villovägar. Hon visslar och kallar in hunden som genast vänder sig om. "Tjena Matte, är du där borta? Jag kommer direkt." Hunden tvekar inte en sekund utan springer direkt till Matte. Och hur tar Matte emot hunden? Jo, med en rejäl utskällning. Om man är människa och läser det här så kan man ju misstänka att Matte var sur för att hunden stannat och inte kommit ikapp trots att hon hunnit gå så långt. Om man försöker tänka ur hundens perspektiv så var det inga problem när den stannade. Matte brydde sig inte alls, ingen obehagligt hände. Sen får hunden ett kommando som det genast svarar på, och då kommer utskällningen när den kommit fram till Matte.

Om Matte vill att hunden även i fortsättningen ska komma när hon ropar så måste hon ju berömma hunden när den kommer. Om Matte inte vill att hunden ska stanna när hon är ute och går med den utan koppel så måste hon vara lite mer uppmärksam och säga ifrån redan när hunden stannar. Alla som skaffar hund borde även kosta på sig en lydnadskurs för att få lite kunskap om inlärning och undvika missförstånd och uppfostringsfällor...

I somras när jag var och såg Kent var deras spelning utomhus. Och som alla minns så var det här en ganska regnig sommar och dagen för spelningen inget undantag. Jag och W stod i kön med varsitt paraply, men när vi kom fram till biljettkontrollen så blev det stopp. Inga paraplyer fick tas in på området, inte ens ihopvikta i väskan. Man fick lägga sitt paraply på ett bord utanför och tjejen som stod vid bordet sa att de ansvarar inte för några paraplyer, men det är här de kommer att ligga när vi kommer ut igen, på det här bordet där jag lämnar det.

Som tur var så regnade det ingenting under spelningen och när vi gick hem så hittade vi våra paraplyer. Dock inte på det bordet där vi hade lämnat det, utan en bit längre bort i en hög där alla paraplyer hade samlats ihop.

Förrförra helgen när jag var på Lady Gagas spelning i Globen regnade det också. Jag står i kön med paraply, men tänker att nu måste man ju få ta in det eftersom spelningen är inomhus. Då finns det ju ingen risk att det börjar regna och folk börjar fälla upp paraplyer. Men, nej. Ingen släpps in i Globen med ett paraply i väskan. Man fick välja mellan att slänga det i en stor soptunna vid entrén eller lämna in det som värdesak.

Till en början ställer jag mig i kön till värdesaksinlämningen, men ganska snart inser jag att med den tid det tar för ett fåtal personer att lämna in sina paraplyer kommer antagligen tiden det tar för alla att hämta ut sina paraplyer samtidigt att göra att vi missar sista tåget hem. Jag ser då att fler personer har lagt sina paraplyer i en hög bredvid ingången, och några i en hög lite längre bort. Jag försöker påkalla uppmärksamheten hos en vakt för att fråga vad de tänker göra med alla paraplyer som ligger i högar. Om de låter dem ligga kvar eller om de kastar dem när alla har gått in. Men jag lyckas inte få någon kontakt, han är upptagen och vill få in folk och eftersom det regnar ger jag upp, lägger mitt paraply i en av högarna längst bort och går in. (Till en fantastisk spelning och show.)

När jag kommer ut igen är alla paraplyer borta. Jag misstänker direkt att de är kastade, men frågar ändå en vakt för säkerhetsskull. "De är kastade, det fick ni information om!" svarar hon offensivt. "Nej, vi fick ingen information om att paraplyerna som låg på marken skulle kastas" svarar jag. "De låg i vägen här" pekar hon runt ingången. "Fast mitt låg inte här, utan där borta" pekar jag mot en plats där det inte alls är någon folkström. Hon börjar förklara igen att vi har fått information och att de var ivägen, och jag säger att jag förstår, jag bara undrade var de var, så att jag vet.

Jag tycker att hela paraplyincidenten kunde ha hanterats något snyggare av vakterna. Till exempel tycker jag att de borde ha förstått att om folk som får välja mellan att slänga sina paraplyer eller lämna in dem istället väljer att lägga dem på marken hoppas på att de ska vara kvar när de kommer ut. För att verkligen undvika missförstånd borde de redan då ha påpekat att alla som lämnas på marken också slängs.

Eftersom de slängdes för att de låg i vägen vid en eventuell utrymning så skulle de egentligen ha kunnat samla upp dem och sedan lägga tillbaka dem (eller en bit bort) efter spelningen. Och mitt paraply som redan låg en bit bort får jag en känsla av att de tog bara för att de kunde.

Nja, om de inte ville besökare skulle bli besvikna så skulle de kunna ha gjort vissa saker annorlunda och varit ännu tydligare med informationen.

Av: Dmitrij Gluchovskij

Det finns en myt om att Rysslands tunnelbanesystem är hermetiskt tillsluten för att kunna motstå en kärnvapenattack. Utifrån den myten skapar Gluchovskij miljön för sin postapokalyptiska dystopi Metro 2033 där de få överlevande människorna efter ett kärnvapenkrig har flytt ner i metron och skapat samhällen vid de olika stationerna.

Det är en skitig och mörk bok som handlar om Artiom som får i uppdrag att lämna ett meddelande till en person på andra sidan metron från där Artiom själv bor. Att ta sig dit är riskfyllt och Artiom måste ta sig genom många tunnlar och förbi flera stationer. På vägen råkar han ut för många faror, men träffar också flera personer som kan hjälpa honom på vägen.

Språkligt är boken ingen sensation och jag blir lite trött på sättet som boken är skriven. Jag fängslas aldrig av historien, känner ingen spänning när jag läser och upplever alla karaktärer som platta. Det känns också väldigt ensidigt att boken endast består av manliga huvudpersoner.

Förutom människor så finns det helt nya, muterade, arter i boken och mitt första intryck var att människorna hade bott nere i metron i flera generationer, vilket det inte alls finns något stöd för i texten. Istället står det att Artiom föddes "där uppe" innan kriget och han är bara strax över 20 år. Om jag tänker efter lite så förstår jag ju att boken utspelar sig år 2033 och att alla nya arter och mutanter har uppkommit under 20 års tid.

Det finns stalkers i boken och till en början stör jag mig lite på att ordet stalker inte används i dess vanliga betydelse. Här är en stalker en person som vågar sig upp till ytan för att hämta ner användbara saker till metron. Efter ett tag vänjer jag mig vid denna nya betydelse, men jag undrar ändå varför just ordet "stalker" har använts och om det är författaren eller översättaren som har valt det.

Historien i boken går åt rätt håll och blir mer och mer spännande, även om jag tycker att jag aldrig fastnar för den. Det är en ganska tjock bok och rätt så tidigt i boken tycker jag att det bara blir upprepningar i nya tappningar. Han vandrar och vandrar, genom tunnlar och stationer. Historien lyckas inte hålla mitt intresse uppe. Den enda anledningen till att jag inte avråder från den här boken är att jag tycker att det är en så pass intressant idé att använda tunnelbanesystemet som sci-fi-värld och det skulle ha varit synd om det inte hade skrivits en bok om det.

Kulturnatt med metalbandet Twitch.

Jag har alltid haft problem med att hur jag än beter mig så tynar mina växter långsamt bort. Men nu, egentligen helt utan min egen inblandning, så har jag lyckats få både min stora och min lilla orkidé att blomma igen.

En tjej på mitt jobb har ganska länge pratat om att hon skulle vilja ha en filmklubb, och jag har ganska länge velat på ett mer organiserat sätt se filmer med litterära förlagor. Alltså filmatiserade romaner. Nu har vi slagit ihop våra idéer och ikväll var vi och såg Snow white and the huntsman. Egentligen började vi redan förra terminen när vi var och såg Wuthering Heights, men det var först nu som vi verkligen ansåg att vi var på bio i egenskap av filmklubb.

Efter filmen går vi ut och äter, eller dricker, eller fikar och pratar om filmen kontra boken. Väldigt trevligt.