Båda hade övat länge.

Båda ville vinna.

Eller det var i alla fall så att båda hade förväntningar på sig att just hon/han skulle vinna.

De tävlande var Hund, 6 år, och Baby, 1 år. Tävlingen var att stapla fyra ringar på en pinne. Och det var minsann inte så lätt som det låter. Mycket kunde gå fel på vägen. Ett bekymmer var att pinnen var tjockare nertill än upptill och därför krävdes det att man började med den största ringen, den med störst hål. Den enda som var tillräckligt stor för att åka hela vägen ner längs pinnen och placera sig på bottenplattan. Att börja med någon av de andra ringarna gick egentligen också bra, men den ringen stannar då en bit upp på pinnen och då fick inte alla de resterande ringarna plats. Något som de båda hade erfarit, men aldrig riktigt förstått.

Greppet var mycket viktigt. Nästan helt avgörande. Ett horisontalt grepp var att föredra, en nödvändighet. Baby kunde ibland råka få till ett mer vertikalt grepp och försöka trä på ringen på högkant. Det vertikala greppet ledde i stort sett alltid till misslyckande trots upprepat bankande med ringen på pinnen. Det kunde hända att det vertikala greppet under mycket stor koncentration vreds om till ett horisontalt, men mycket sällan, och aldrig utan frustration. Då var det vanligare att ett vertikalt grepp ledde till att Baby kastar ringen och lämnar walk over.

Hund använde sig endast av grepp med ringen i horisontalt läge. Däremot så kunde greppytan ställa till bekymmer för Hund. Att hålla ringen i munnen så att den sticker rakt ut gav helt klart störst träffsäkerhet. Men det kunde lika ofta hända att Hund valde att greppa ringen i sin bortre sida, alltså inifrån ringens mitt. Med det greppet hamnar ringen in under Hunds haka och träffsäkerheten blir istället minimal. Hund är inte den som ger upp. Med ringen in under hakan måste Hund lyfta hela huvudet över pinnen och utan att se vad hon håller på med försöka pricka hålet i ringen. Även hos Hund leder det mindre önskvärda greppet till frustration. Slarvigare och slarvigare försök resulterar oftast i att Hund till sist har vält pinnen och de ringar som hon redan hade fått dit ramlar av.

Även motivationen spelar roll och måste sägas vara till Hunds fördel. Hund är van vid att få en bit godis efter varje ring som placeras korrekt. Baby däremot tävlar mer på egna premisser och kan när som helst krypa i väg för att se om det finns något intressantare att göra någon annanstans. Dock kan Hunds motivation gå till överdrift och hon kan i sin iver börja stapla ringar lite var stans på golvet och helt bortse från pinnen, vilket bildar en hög av ringar snarare än ett torn, något som Hund inte verkar bry sig om. I Hunds ivriga tillstånd kan det också hända att ett litet gosdjur som ligger för nära åker med av bara farten och felaktigt försöks staplas på pinnen det också.

De hade mötts ett halvår tidigare och då vann Hund överlägset. Då hade de visat vad de gick för på varsitt håll. Nu var det duell på riktigt. Öga mot öga. Samma pinne och samma ringar, och det gällde att vara den som lade flest ringar på plats.

Startskotten gick och Hund går ut hårdast. Hon plockar upp den största ringen, tvekar lite inför att närma sig pinnen eftersom Baby sitter ovanligt nära, men går ändå fram för att utföra sitt uppdrag. När Hund är nästan framme sträcker Baby ut sin hand och tar helt sonika ringen från Hunds mun och trär den på plats. Baby skrattar. 1-0. Hund är väldigt förvånad, stannar upp och funderar, så här brukar det inte gå till. Hund tar sikte på nästa ring istället, men innan hon ens har hunnit greppa den tar Baby ringen och lägger även den på plats. Nu är Hund väldigt förvirrad. Hund trodde att hon skulle stapla ringarna på pinnen, men hon måste ha blivit felinformerad, det verkar vara Baby som ska stapla ringar. Hund sätter sig ner och gör trots påhejningar inga ytterligare försök. Baby kan i lugn och ro ta sig an de två sista ringarna och kamma hem resultatet 4-0 i set, 1-1 i match.

Jättenäckros

Kakao

Regnskog

Nu på lördag ska jag på bröllop och jag hade bestämt mig för att jag ville ha en lila klänning då för att matcha min nya tatuering. Jag har tittat lite av och till under senaste veckorna och idag gick jag två timmar på stan, jag var in i varenda affär. Lila är verkligen inte säsongens färg. Det fanns inte mycket klänningar över huvud taget. Jag ville ha en festligare, lite finare klänning, gärna med lite stenar på, men sådana såg jag ingenstans. Det fanns några vita klänningar (antagligen överblivna studentklänningar), men någonstans i bakhuvudet tycker jag mig höra "etikettsbrott" när det gäller vit klänning på bröllop.

Det sista som händer när jag är på stan, precis innan jag ger upp, tio minuter innan affärerna stänger, är att jag bestämmer mig för att slinka in på KappAhl också, trots att jag redan hade ratat KappAhl för att de inte brukar ha något som jag är intresserad av. Men jag går omkring lite ouppmärksamt och råkar ta dörren bredvid istället och hamna på Indiska. Och där ser jag en klänning som ser okej ut, inte supersnygg, inte vad jag var ute efter, men det är åtminstone en klänning. Det har jag inte varit bortskämd med i övriga affärer. Jag bestämmer mig för att prova den, trots att första intrycket inte imponerar på mig. Men i provrummet händer något med klänningen. Passformen är fantastisk och den är väldigt skön. I kombination med att den är superbillig så bestämmer jag mig för att slå till. Nu har jag provat den igen hemma och jag är faktiskt nöjd. Hel bröllops out fit, klänning, kavaj och skor under 500:-, fantastiskt.

Fästingdusch hjälpte inte... Wilma blev ändå drabbad. Hoppas att jag och W klarar oss.

Gav mig ut på en mastodontpromenad igår med mamma, pappa, pojkvän och hund. Vi trodde nog ingen att det skulle ta så lång tid som det faktiskt gjorde, men tid hade vi så det gjorde ingenting.

Vi åkte ut till Flottsund och gick i skogen längs Ekoln. En dryg mil och fyra timmar, med fikapaus halvvägs och utsikt över vattnet.

Sedan raka vägen hem och fästingduscha.

Tänk att en gång om året, i sin finaste skrud,
få hyllas av dansande barn där
jag lyckligt stoltserar som sommarens brud,
och uppklädd av ivriga barn är.

Först vilar jag stillsamt på grön sommarsäng
hos sommarn i mitten av året
sen reses jag varsamt, ser ut över äng
och små barn med blomkrans i håret.

Jag bär mina blommor på armar och kropp,
runt om mig finns ringdans och sång när
jag ropar till er ”Inför sommarn finns hopp”
och jag vet att ni håller er stång kär.

Omkretsen mäter 725 cm och dess ålder har beräknats till 550 år.

Ännu ett resultat av en skrivövning. Vi fick tre dikter att välja mellan för att utgå ifrån. Jag valde att göra en symbios med Thomas Tranströmers Allegro.

Allegro-symbios

Och stenarna rullar tvärs igenom

men varje ruta förblir hel.

Vilken tangent som jag än spelar

så blir tonen alltid fel.

Musiken är ett glashus på sluttningen

där stenar flyger, stenar rullar.

Och stenarna stannar vid musikens hus

och växer till grönskande kullar.

Jag hissar haydnflaggan – det betyder:

”Vi ger oss inte. Men vill fred.”

Meddelandet finns där i musiken

och fyller brasans eld med ved.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor

och härmar en som ser lugnt på världen.

Men under ytan finns musiken

precis som om det är jag som är den.

Klangen säger att friheten finns

att någon inte ger kejsaren skatt.

Kejsaren säger att frihet är flyktig

och överallt hörs kejsarens skratt.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.

Klangen är grön, livlig och stilla.

Nedanför sluttningen, där glashuset står

kan ingenting göra det illa.

Jag spelar Haydn efter en svart dag

och känner en enkel värma i händerna.

Jag spelar för styrka när jag känner mig svag

som att en våg rullar upp över stränderna.