Senaste inläggen

Av Dilemma - Söndag 21 aug 21:25

Av: Kristina Ohlsson


Det här är uppföljaren till Lotus Blues, och nu är Martin Benners uppdrag att hitta Mio. Historien tar vid där Lotus Blues slutar. Benner är fortfarande misstänkt för mord, han vet fortfarande inte vad som hände med Mio och han behöver göra ytterligare en resa till Texas, tror att han sist blev tillsagd att aldrig komma tillbaka. I den här boken får man även veta en fruktansväd hemlighet från Benners förflutna.


Mios Blues fortsätter i samma anda som Louts Blues och är minst lika spännande. Men trots att jag läser den i direkt anslutning till den föregående så tycker jag inte riktigt lika mycket om den. Kanske för att det var mer spännande att försöka rentvå en misstänkt mördare än att hitta ett försvunnet barn, kanske för att det blev för mycket av samma sak på en gång, kanske för Mios Blues innehåller upplösningen och jag tycker att det blir lite för långsökt.



 

ANNONS
Av Dilemma - Tisdag 16 aug 21:05

Av: Kristina Ohlsson


Det här är den första av två delar om advokaten Martin Benner som försöker rentvå mordmisstänkte och avlidne Sara Texas och hitta hennes försvunne son. Saras bror tar kontakt med Benner och ger honom uppdraget att ge Sara upprättelse trots att hon erkänt de fem mord hon är misstänkt för och därefter tagit livet av sig.


Martin börjar tillsammans med sin kollega/älskarinna/ex-flickvän Lucy rota i fallet och upptäcker ganska snart att sanningen inte har kommit upp till ytan än. Samtidigt verkar det vara riktigt farligt att försöka närma sig den. Martin och Lucy pratar med en hel del personer som har haft kontakt med Sara eller varit inblandade i fallet och de lyckas med väldigt små steg att ta sig framåt.


Historien byggs utifrån vad folk berättar. Det finns inte mycket bevis annat än vad olika personer säger har hänt. Jag tycker att det känns ovanligt att bygga upp en deckarhistoria så. Det påminner mig om Agatha Christie där gåtor ofta blir lösta utifrån förhör. Men i nutida deckare som jag har läst tycker jag oftare att det används mer teknisk bevisning.


Det är frustrerande att varje person de träffar inte berättar allt de vet. Det kan bero på tidsbrist, att de inte vill prata om det, eller att de ska återkomma och inte gör det.


Jag tycker att boken var spännande och klart över förväntan.


REKOMMENDERAR


 

ANNONS
Av Dilemma - Onsdag 3 aug 18:51

Av: B. Robert Andersson


Jag ska döda er alla är en bok med nedslag i en persons tragiska uppväxt. Sådana böcker finns det gott om, och det är naturligtvis hemskt. I just den här boken, som är självbiografisk och skriven i jag-form, men med ett annat namn på huvudkarakräten än författarens eget, förstår man att bokens jag är utsatt för sexuella övergrepp och senare i livet skaffar sig ett drogberoende. Men jag tycker att fokus ligger på våld, stölder och få ihop det med tjejer. Kanske (min gissning) för att det är situationer där huvudkaraktären har kontrollen och därför lättare att skriva om.


I den här boken berättas det snarare för läsaren att huvudkaraktären blivit utsatt för sexuella övergrepp och har drogproblem än att man verkligen känner det. Får man berättat för sig att någon utsatts för sexuella övergrepp så tycker man självklart att det är vidrigt, men i en bok tycker jag att det kan behövas mer än så. Jag tänker till exempel på böcker som Pojken som kallades Det och Bergsprängardottern som exploderade där man verkligen känner med huvudpersonerna. I Jag ska döda er alla blir man som läsare mer av en betraktare.


Jag ska döda er alla ska inte läsas som en roman. Jag förstår behovet som författaren har av att skriva av sig. Det borde fler göra.


 

Av Dilemma - Måndag 1 aug 21:33

Av: Joël Dicker


Harry Quebert häktas för mord när skelettet efter en 15-årig flicka som varit död i 33 år hittas i hans trädgård. Marcus Goldman, Harrys vän och tidigare elev, kommer till staden för att stötta Harry och bestämmer sig, efter uppmaningar från sin förläggare, att skriva en bok som rentvår Harry. Både Harry och Marcus är författare och i boken får Marcus 31 råd för att skriva en bestseller. 31 råd, ett som inledning för varje kapitel, som räknas ner.


Trots en hel del omständigheter som pekar på att Harry skulle vara mördaren av 15-åriga Nola Kellergan så är Marcus övertygad om att han är oskyldig. Däremot så står det klart att den då 34-årige Harry hade ett förhållande med flickan och att de älskade varandra trots ålderskillnaden.


Sanningen om fallet Harry Quebert är en spännande bok med en hel del vändningar. Ibland är det något med språkbruket i böcker som är översatta från ett annat språk än engelska som känns ovant. Så tycker jag att det är i den här boken, men det stör inte läsupplevelsen. Däremot så stör jag mig lite på hur karaktärerna pratar med varandra ibland och att flera karaktärer har för vana att utbrista "jag vet ALLT!" när de inte alls gör det. Jag har också lite svårt för att se kärleksrelationen mellan Harry och Nola, att den skulle kunna vara så stark och äkta som den beskrivs när hon trots allt bara är 15 år och han är 34.


Bortsett från ovanstående småskavanker så tycker jag att det är en riktigt bra och läsvärd bok som håller spänningen uppe i sin jakt på nya ledtrådar i ett 33 år gammalt fall. Jag gillar också att själva tackordet i slutet ingår i romanen.


REKOMMENDERAR


 

Av Dilemma - Lördag 30 juli 00:36

Av: Jo Nesbø


Kackerlackorna är den andra boken i serien om Harry Hole, och utspelar sig i Thailand där en norsk ambassadör hittas mördad. Hole skickas till Bangkok för att diskret lösa fallet, som visar sig ha fler inblandade än vad det till en början verkar som. Hole undersöker flera spår vilka leder honom både till pedofiler och politiker, och fler kommer att behöva sätta livet till innan fallet är uppklarat.


Jag brukar vara väldigt förtjust i Harry Hole böckerna, och det är jag väl egentligen den här gången också, men av någon anledning tycker jag nu att det känns lite väl överdrivet. Jag vet inte om det beror på att jag läst väldigt många böcker ur serien nu (jag har inte läst dem i kronologisk ordning) och kanske fått för mycket, eller om just den här boken är mer överdriven än övriga (vilket jag inte tror). Det blir lite väl många "onödiga" dödsfall. Och när Harry efter ett överfall på sitt hotellrum finner sig själv fastlåst med handklovar i botten av en pool så tycker jag att det gått för långt. Om man blir påkommen under ett inbrott borde det räcka att slå ner personen, och om man vill ha ihjäl någon så finns det enklare sätt.


Trots det överdrivna så gillar jag boken, historien och händelseutvecklingen.


 

Av Dilemma - Onsdag 20 juli 12:15

Av: Carlos Ruiz Zafón


Det är är den tredje boken i serien om bokhandeln Sempere & Söner, och nu är man tillbaka på 50-talet. I den här boken får man Fermín Romero de Torres historia. Till skillnad mot de två första böckerna, som är på upp mot knappt 500 och 600 sidor, så är den här bara på 300.


Personerna från första boken är tillbaka och jag gillar stämningen och språket. I den Himlens fånge träffar Fermín personen som senare skriver Ängelns lek, vilket gör att jag nästan känner för att läsa den igen. På något sätt tycker jag att böckerna kom i fel ordning. Det känns som att man borde läsa första, sedan trean och sist tvåan.


En rolig detalj är att jag, av mer eller mindre en tillfällighet, har läst samtliga tre böcker i Spanien. De två första på Teneriffa, och nu sista i Barcelona där de utspelar sig. Det bidrog en del till läsupplevelsen att ha platser och gator som beskrivs i boken precis i närheten.


 

Av Dilemma - Måndag 18 juli 12:37

Av: Mats Strandberg


Det här var verkligen en bok helt i min smak. En kombination av det bästa av två världar, kryssningsfartyg och vampyrer. Och för att bidra ytterligare till stämningen valde jag att läsa den när jag själv befann mig på kryssning. (Dock med skillnaden att jag kryssade runt i en vecka på Medelhavet i julivärmen, medan Färjan utspelar sig på Östersjön på vintern under en dygnskryssning till Åbo.)


Boken börjar ganska omärkvärdigt med att man får bekanta sig med flera av passagerarna som ska med på resan, och jag kan verkligen se terminalen, folket och båten framför mig när jag läser. Jag gillar att en person beskrivs på ett visst sätt när det är den personen man följer, men kanske på ett helt annat sätt när personen tittas på genom någon av de andra karaktärernas ögon. Det gör också att man kanske inte först förstår att en person som gör något är någon som man vet vem det är förrän det avslöjas någon detalj som gör att man kan placera personen. Det bidrar till känslan av många och olika typer av personer när man som läsare känner till flera av dem, men de känner inte till varandra.


Egentligen skulle nog den här boken bara kunna vara en beskrivning av ett vanligt kryssningsdygn och jag skulle ändå tycka om den, men när det börjar dyka upp vampyrer så hamnar det här historien på en helt annan nivå. (Vampyrlitteratur är nog min favoritgenre, även om det finns mycket skit där också, och att det förekom vampyrer i Färjan kom som en total, och oerhört positiv, överraskning. Jag visste inte mycket om boken när jag köpte den, det var titeln, omslaget och att jag själv skulle på kryssning som gjorde att jag köpte den. Och att jag tyckte om Cirkeln-serien.)


Tänk er 1200 människor instängda på en relativt liten yta, utan kontakt med omvärlden, och där ett vampyrbett kan utveckla en ny vampyr inom en timme. Det sparas inte in på blodiga beskrivningar. Och det bidrar ytterligare till att det här är en bok helt i min smak. Vräk på bara. Ju mer blod desto bättre.


REKOMMENDERAR


 

Av Dilemma - Tisdag 28 juni 18:05

Av: Robin Pilcher


Händelserna i den här boken är centrerade till tre veckors festivaler i Edinburgh. Det är många personer inblandade och i början av boken tycker jag att det blir rörigt att hela tiden presenteras för nya karaktärer. Men till sist börjar de återkomma och jag får grepp om vem som är vem. Jag tycker att det är kul att övergångarna från en karaktär till nästa ofta sker med någon gemensam detalj, till exempel att de befinner sig på samma plats.


Jag får en väldigt gammeldags känsla av den här boken. Trots att den är modern på så sätt att det förekommer mobiltelefoner så känns det som att den skulle vara skriven mycket tidigare än 2007. Det är något med språket och hur karaktärerna beter sig som gör det.


Eftersom Fenix (bokförlaget) har kategoriserat boken som romantik så föreställer jag mig att den är skriven av en kvinnlig författare. Men det är någonting som känns fel (jag har svårt att sätta fingret på vad, men det är något med beskrivningarna av de kvinnliga karaktärerna) och halvvägs in i boken googlar jag Robin Pilcher som mycket riktigt visar sig vara man. Efter det faller bitarna mer på plats på något sätt.


Den här boken handlar som sagt om flera olika karaktärer. Alla är på något sätt inblandade i festivalerna i Edinburgh och kommer av olika anledningar att bli involverade i varandra. Jag gillar festivalstämningen och historien i sig, men har svårt för dialogerna som känns väldigt overkliga och krystade.


 

Presentation

Sök i bloggen

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2016
>>>

Kategorier

Senaste inläggen

Fråga mig

3 besvarade frågor

Senaste kommentarerna

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Följ bloggen

Följ Dilemma - based on a true story med Blogkeen
Följ Dilemma - based on a true story med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se