W har köpt biljetter åt oss till Avatar nu på lördag. Jag har läst att vissa som har sett den har blivit deprimerade efteråt och fått självmordstankar. Jag hoppas att det inte händer oss.

Den där lyxbåten som jag och W åkte i somras med min familj, Vision of the Seas. Vi har bokat den igen. Förra gången åkte vi till Tallin och S:t Petersburg. Den här gången ska vi till Brygge (Belgien) och Amsterdam. Vi åker i mitten av maj. Jag brukar tänka på det nu när det är så kallt ute, för att se ett slut på eländet.

Imorgon är det tjugondagknut. Det betyder att julen måste bort. Det känns tråkigt. Den här julen har passerat alldeles för snabbt. Helt plötsligt var det jul, då åkte vi till mina föräldrar där julstämmningen alltid är på topp. Tre dagar senare åkte vi hem och då var det som att julen redan var över. För min del skulle julen gärna få börja om imorgon. Jag känner mig inte alls less på den.

Får inte vara kvar:

Det slog mig nu när jag tänker tillbaka på förra året att jag aldrig blev förskyld under hösten. Jag brukar alltid bli lite förskyld under höstterminen. Inte så att jag behöver vara hemma från jobbet. Men så att jag måste snyta mig, hosta, äta halstabletter och Ipren och avvakta med träningen ett tag. Men den här höstterminen har jag inte varit förskyld alls. Inte ens lite snuvig. Skönt. Hoppas att jag klarar mig hela vårterminen också.

För någon vecka sedan köpte jag och W Aftonbladet för att man fick med några avsnitt av "I manegen med Glenn Killing" i en av bilagorna. Jag tycker att Killing gänget är vansinningt roligt. Jag har sett allt de har gjort. Har haft det mesta på VHS. Har sett dem live. Vi var tvugna att köpa Aftonbladet, särskilt som vi har gjort oss av med videon nu.

I bilagan visade det sig att det fanns en hel Killing-kampanj nu. Man får med något av Killing gänget varje vecka i några veckor. Och flera DVD'er hade vi redan missat. Men ingen fara på taket! Det går att beställa det man har missat från Aftonbladets Webbshop.

Vi blev galna. Klickade hej-vilt på allt vi ville ha. Och idag kom DVD'erna. Men istället för "I manegen med Glenn Killing live från Berns" fick vi "I manegen med Glenn Killing avsnitt 4-7", samma DVD som vi fick med i bilagan som vi köpte. Irriterande. W skrev ett mail för att be dem skicka rätt DVD också, men mailadrssen som de angett på följesedeln funkar inte. Och de har bara telefontid 9-12 måndag-torsdag. Svåra att få tag på alltså.

Det får mig att tänka lite på när jag, efter gymnasiet, jobbade med att skicka produkter. Vi tyckte att vi var duktiga när vi på flera tusen produkter i månaden bara hade 2-3 felplock. Men när man är kund och får fel är det inte roligt...

Imorse var jag på ett pass på Friskis. Jag var där 10 minuter innan passet skulle börja och satt i salen och väntade. Redan då kände jag att det var väldigt onödigt att vara där i så god tid. Sen visade det sig att jympaledaren var 10 minuter försenad också. Jag blev väldigt irriterad över att behöva sitta där och vänta i 20 minuter. Jag kunde ju ha gjort något annat under den tiden. Inte för att jag har några direkta planer för dagen. Jag funderade på vad jag skulle ha gjort istället. Sovit? Läst? Inget viktigt alltså.

Hon var värd att vänta på. Det var ett roligt pass och det var skönt att komma igång så här tidigt på dagen.

Nu när jag skulle logga in på bloggen blev min slumpmässiga fyrbokstavskod cunt. Tihi :P

Jag kan inte riktigt sluta tänka på filmen "De ofrivilliga" som jag såg igår. Min favorit i filmen är nog lärarinnan. Det är lustigt i filmen att de som pratar ofta är utanför bild. Det kan nog bidra till känslan av att man betraktar andra, lite dokumentäraktigt. Skådespelarna är väldigt duktiga eftersom scenerna är tagna i en enda lång tagning, utan klipp. Det är mycket som kan gå fel i en så lång tagning.

Här är trailern:

Nu har jag och W varit på Brasseriet. Jag hade fått för mig att Brasseri betydde att de hade många olika sorters öl. Men det hade de inte alls. Däremot hade de ett lite Italienskt tema, men jag vet inte om det hade något med Brasseri att göra. Det var trevligt där. Men stämningen och servicen var bättre än själva maten.

Sen gick vi hem och kollade på "De ofrivilliga". Filmen som ger "sekundärskam" ett ansikte. Cool film på så sätt att alla scener var filmade ur väldigt udda perspektiv. Kameran var alltid still och det var ingen musik. Alla repliker var sjukt bra. Kändes trovärdiga och äkta. Inte som till exempel Noomi Rapace läsa-innantill-från-manus som jag såg i "Flickan som lekte med elden" häromdagen. Men man kan också uttrycka det som W gjorde när filmen var slut. "Det här var ju vanliga, pinsamma, händelser ur folks liv. Varför skulle någon vilja titta på det? Råkar folk inte ut för tillräckligt med pinsamheter i sina vanliga liv?"

Ikväll ska jag och W gå och äta på Brasseriet som jag skrev om får några månader sedan. Nu får vi se om det är något speciellt. Det verkar ganska dyrt där, så jag har höga förväntningar på maten.

Häromdagen, förresten, blev det så att jag gick till kompisen, och blev hämtad av W med bilen när jag skulle hem. Det blev jättebra.

Av Lionel Shriver

Efter att ha läst Hjärtdjur trodde jag att nästa bok skulle gå hur lätt som helst att läsa. Men ändå kändes "Vi måste prata om Kevin" tung att ta sig igenom, och det berodde inte på ämnet.

"Vi måste prata om Kevin" handlar om en vidrig unge som har gjort en massaker på sin skola och haft ihjäl flera personer. Boken är ett gäng brev som mamman skriver till pappan där hon resonerar kring händelser från Kevins uppväxt som gör det uppenbart att han var kapabel till något sådant. Breven är orimligt långa för att på något sätt kännas verkliga. Detaljåtergivningen från både hennes och pappans dialoger för ingående. (Det är självklart bra för läsaren, men det känns inte som brev...) Och som hon resoner. Fram och tillbaka. Vända upp och ner på. Ut och in. Vrida knut på sig själv. Säga emot sig själv. Dessutom är Kevin alldeles för vidrig för att han på något sätt ska kunna uppfattas som en verklig person.

Tankar som boken väcker är hur länge en förälder ska behöva stå ut utan att uppfattas som en dålig förälder. Att vara förälder verkar vara en riktig förlorarsituation. Hur man är beter sig och vad ungen än gör så är föräldern på något sätt ansvarig. Om inte inför domstol så åtminstonde i andras ögon. Kan man, när ett barn är 4 år, säga "nä, nu orkar jag inte mer" och lämna över ansvar och vårdnad till socialen?

Om man själv har barn kanske man kan känna någon form av paralleller till sitt eget förhållande till sin unge. Men för mig blir det bara en historia om en vidrig pojke och han mammas oändliga funderingar på om hon borde ha gjort något annorlunda.

Jag ska hem till en kompis ikväll som egentligen bor ganska nära. Under normala omständigheter skulle jag cykla, men eftersom det är halt, fullt med snö och iskallt tänker jag inte göra det den här gången. Nu velar jag mellan att åka bil eller att gå. Det finns för- och nackdelar med båda.

Åka bil

Fördelar - Varmt, går fortare än att gå, slipper gå hem i mörker

Nackdelar - Måste hitta parkeringsplats, är inte säker på att bilen startar när jag ska hem efter att ha stått still i kylan

Gå

Fördelar - Kan dricka öl när jag är där (de andra ska dricka vin)

Nackdelar - Kommer antagligen att frysa ihjäl

Vad tycker ni? Bil eller fötter??

Det här med att bara ligga under en filt och vänta på att kylan ska gå över börjar faktiskt gå mig på nerverna. Jag orkar inte se en till film. Jag orkar inte dricka en till kopp te. Jag orkar inte läsa mer bok.

Eller, jorå, det orkar jag egentligen visst... Men för första gången på länge känner jag för att göra något annat.

Det var länge sedan jag och W hade en spelning, men 30 januari ska vi ha en på Sugar Bar i Stockholm. Kom dit! Vi har nya låtar.

Häromdagen när jag var ute i snön tittade jag lite extra noga på snöflingorna som landade på min jacka. Det såg ut precis som snöflingor ska, så som man föreställer sig snöflingor. Och då kom jag att tänka på att jag flera gånger har hört att det inte finns två likadana snöflingor. Jag vet inte om man menar samtidigt eller någonsin överhuvudtaget, men jag skulle vilja påstå att det vet vi ingenting om. Det borde finnas i stort sett oändligt många snöflingor, och även om det finns oändligt många kombinationer så borde risken att två stycken blir exakt lika vara ganska stor.