Senaste inläggen

Av Dilemma - 27 september 2015 10:00

Av: Erland Loe


Precis i börjar av boken tycker jag att den verkar lite rolig, men det går snabbt över. Istället tycker jag att den är jobbig och konstig. Jag tycker inte om de korthuggna, utelämnande beskrivningarna, och jag tycker inte alls om tankarna och resonemangen.


Boken handlar om "jag", och honom vet man ingenting om. Varken namn, ålder, utseende eller arbete, och det blir aldrig någon karaktär som jag intresserar mig för. Marianne kommer till honom på kvällarna (hur?, varför?), snart har hon flyttat in och han bestämmer sig för att bli förälskad i henne. De bestämmer sig för att göra en resa ihop, men vill under resans gång olika saker.


De diskuterar en hel del i boken. För varje synpunkt tycker den andra något annat. Jag blir bara trött av det. Det tar mig en evighet att läsa ut den här boken trots att det är en sån tunnis.


 


ANNONS
Av Dilemma - 15 september 2015 19:26

Av: A.S.A Harrison


Hustrun är en psykologisk thriller där Jodi, för att upprätthålla en snygg fasad, i tjugo års tid har blundat för sin man Todds otroheter. Men en dag gör Todd sin bästa kompis dotter gravid, lämnar Jodi, spärrar hennes kontokort och tänker tvinga henne att flytta ut ur lägenheten. När Jodi inser att det inte längre fungerar att låtsas som ingenting bestämmer hon sig för en radikal lösning på sina problem.


I boken får man också ta del av gamla konversationer som Jodi haft med sin psykolog under sin psykologiutbildning och man förstår att något har hänt med en bror i ungdomen.


Jag väntar hela tiden på att historien ska explodera, avslöja något oväntat, visa sig att Jodi inte är den man trott, men jag tycker att hela historien maler på med Jodis lugna, kontrollerade, återhållsamhet. Jag hade hoppats på mer. Det här var som en build up utan drop.


 

ANNONS
Av Dilemma - 5 september 2015 13:00

Nu skulle jag egentligen springa Tjejmilen.


Det är inte första gången jag egentligen skulle springa Tjejmilen.


För några år sedan sprang jag ganska mycket. Bitvis tyckte jag att det var ganska kul, men på det stora hela blev jag aldrig riktigt någon löpare. Enda sättet att riktigt motivera mig till att gå ut och springa var att anmäla mig till lopp så att jag blev mer eller mindre tvungen. Att springa lopp tycker jag är kul, men att löpträna inför tycker jag tar alldeles för mycket tid. Jag tycker att det är roligt att springa någon gång ibland, men jag har så många andra träningsformer som jag hellre ägnar mig åt och det är på deras bekostnad jag springer. Så varför springa över huvud taget? Jag tycker att det är en bra träningsform, och jag har gillat att se hur långa sträckor jag kan träna upp mig till. Från att knappt orka springa runt kvarteret lyckades jag efter mycket träning springa en halvmara vilket är drygt 2 mil. Och jag känner mig ganska säker på att om jag verkligen ville skulle jag kunna träna upp mig till att springa Marathon också. Men det är det inte värt. Den löpträningen skulle ta alldeles för mycket av min tid.


Min löpperiod var kort och intensiv. Det var kanske i tre år som jag höll på som mest, och det är ett par år sedan nu. Jag ville ha bättre tider på loppen, pressade mig hårt, sprang bara mot klockan och tyckte till sist inte att det var roligt längre.


I våras tog jag upp löpningen igen efter att ha känt ett visst sug efter att ha sett ett program om löpning på TV och dessutom blivit tillfrågad om jag ville vara med i ett lag på Blodomloppet. Då bestämde jag mig för att springa mer på känsla, pressa mig om jag kände för det och springa lugnare om jag kände för det. Jag sprang också mer intervaller än förut och plötsligt tyckte jag att löpning var riktigt roligt. Tills jag råkade göra den klassiska dundertabben att gå ut för hårt. Tack vare all spinning så var min kondition i minst lika bra skick som när jag slutade med löpningen för två år sedan. Men det var såklart inte knäna. Jag hade ju sprungit halvmaror några år tidigare så jag gav mig ut på 1,3 mil och drabbades efter det av enormt knäont.


Löparknä! Det träningsschema som jag fått utprövat åt mig av naprapat innebar att jag behövde springa ungefär varannan dag för att komma i form igen till Tjejmilen. Nu var inte löpningen rolig längre, utan något som måste göras även om jag inte kände för det. Varannan dag är för ofta för mig, helst vill jag kanske springa knappt en gång i veckan. Och när jag dessutom inte riktigt tyckte att det gick framåt utan jag fortfarande kände av knät så började jag ge upp mentalt. Jag känner för att göra ett nytt försök med löpning med ett lite lugnare träningsschema nästa vår, men just nu orkar jag inte tänka på löpning mer. Jag sprang Blodomloppet med löparknä och det led jag av i tre veckor efteråt. Det vill jag inte vara med om igen. Därför blev det ingen Tjejmil för mig i år. Det känns riktigt tråkigt, men också som rätt beslut.


(Förra gången jag egentligen skulle springa Tjejmilen satt jag ombytt och redo fast på tåget någonstans mellan Uppsala och Knivsta innan det till sist, långt efter att mitt startskott gått, sakta rullade tillbaka till Uppsala igen.)

Vi

Av Dilemma - 31 augusti 2015 19:19

Av: David Nicholls


En smålustig tågluffarbok om en familj på semester i Europa.


Douglas fru Connie väcker honom mitt i natten för att meddela att hon funderar på att flytta ifrån honom i samband med att deras son Albie flyttar hemifrån. Men den stora resan i Europa, som redan är planerad och betald, ska de först åka på tillsammans, och Douglas ser resan som sin chans att få Connie att ändra sig innan hon lämnar honom. Men saker går inte som Douglas tänkt och en bit in i semester rymmer Albie, Connie åker hem och Douglas fortsätter resan på egen hand i ett desperat försök att någonstans i Europa hitta Albie, ta med honom hem och vinna tillbaka Connies kärlek.


Boken är bitvis smårolig, men hela tiden med underliggande tragik. Jag tycker också att den efter ett tag känns ganska töntig och tröttsam. Och jag tycker att den är så pass olik En dag att det skulle kunna vara två olika författare.


 


Av Dilemma - 21 augusti 2015 22:38

Av: Majgull Axelsson


Miriam heter egentligen inte Miriam, något som hon har hållit hemligt ända sedan hon kom till koncentrationslägret Ravensbrück. Men på sin 85-årsdag kan hon inte hålla sig längre, och efter påtryckningar under en promenad med barnbarnet Camilla börjar Miriam berätta sin historia.


Boken varvar nutid, 85-årsdagen, med tillbakablickar till Miriams tid i Sverige och tiden i koncentrationsläger.


Jag tycker att bokn är bra, men inte alls lika gripande som jag upplevde Sarahs nyckel.


 



Av Dilemma - 7 augusti 2015 11:34

Av: Karl Ove Knausgård


Det här är andra delen i Knausgårds självbiografi. Den är skriven på samma vardagliga detaljnivå med filosofiska utsvävningar som första delen. Den här gången var jag mer beredd och kom in i boken snabbare än med första. Jag förväntar mig inte längre att det ska leda någonvart, att något ska hända, jag läser det mer som en inblick i någons liv. Bokens första ca 60 sidor är en beskrivning av ett barnkalas, och jag förstår inte hur man kan dra ut på det så länge och fortfarande få det läsvärt.


I Min kamp 2 berättar Karl Ove om när han träffade sin fru Linda, deras relation och familj.


 



Av Dilemma - 31 juli 2015 18:00

Av: Lee Child


Det här är den första boken i serien om den före detta militärpolisen Jack Reacher.


Jack Reacher filmen med Tom Cruise i huvudrollen, som kom 2012, är en filmatiserien av den nionde boken i serien, Prickskytten. Det fick mig att undra om de åtta första böckerna i serien kanske inte höll måttet riktigt, och jag blev därför glatt överraskad av Dollar.


I Dollar får man träffa Jack Reacher för första gången, och man får snabbt en introduktion till hans bakgrund genom ett polisförhör som han tas in på i bokens andra kapitel. Genom att vara på fel plats vid fel tidpunkt blir Reacher misstänkt för mord, men eftersom han är smartare än lokalpolisen så går han snart från anhållen till att hjälpa till med utredningen som visar sig bli mer personlig än han kunnat ana.


Det är en fartfylld historia, som går snabbt framåt och håller spänningen uppe med många vändningar, och Reacher får flera gånger visa prov på sin förmåga att korrekt tolka små detaljer, sin orädsla och fysiska skicklighet i närkamper.


 

Av Dilemma - 28 juli 2015 20:30

Av: Joy Fielding


Om det inte var för titeln på den här boken, att omslaget föreställer en flytande kropp, att den är kategoriserad som spänning och för att författaren då och då hintar om att något kanske inte riktigt är som det ska i stil med "jag var naiv", "hon var inte den hon utgav sig för att vara" osv, så skulle jag långt in i läsningen tro att den är en vanlig roman åt chick lit hållet. Visserligen har huvudpersonen Terry en man som smyger omkring utanför huset och som ibland ringer henne med hälsningar från den förra hyresgästen till stugan Terry har på tomten, men bortsett från det så är det egentligen ingenting märkligt som händer. Ändå finns det ett inslag av spänning i handlingen, kanske mest på grund av Terrys misstänksamhet. Det är först på sida 278 som något verkligen händer, men sen tar det fart, och inte alls i den riktning jag hade föreställt mig.


 

Presentation

Sök i bloggen

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Kategorier

Senaste inläggen

Fråga mig

3 besvarade frågor

Senaste kommentarerna

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Följ bloggen

Följ Dilemma - based on a true story med Blogkeen
Följ Dilemma - based on a true story med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se