Av: Herta Müller

Det är alltså en nobelpristagare som jag har läst. Som jag har förstått det så är det författaren, och inte boken, som har fått nobelpriset.

Redan efter 20 sidor funderade jag seriöst på att inte läsa klart. Men jag läste hela tiden vidare i hopp om att det plötsligt ska klarna. Aha, boken är genial. Nu förstår jag. Men det hända aldrig.

Jag får för mig att det är med litteraturpriset som det är med kejsarens nya kläder. Någon högt uppsatt bestämmer sig för att det är fantastiskt, några andra finkulturella tvingas hålla med för att visa att de minsann också förstår sig på, och till sist tycker alla att det är så fantastiskt så att man verkar korkad om man inte tycker det.

Hjärtdjur är skriven som en enda lång bok, utan kapitel. Meningarna är korta vilket gör att det aldrig blir något flyt i texten. Det finns inte heller några dialoger för att lätta upp texten. Istället står det ibland ”sa jag”, ”sa hon”, inbäddat i texten som om någon berättar om vad som har sagts. Efter ungefär halva boken tycker jag dock att den blir lite mer lättläst. Kanske beror det på att jag vant mig med språket. Och visst finns det meningar som är riktigt bra, nästan poetiska. Själva historien är otroligt ointressant och meningslös. Ärligt talat förstår jag inte grunderna för att någon ska få litteraturpris.

Ibland när jag funderar på vad jag egentligen tyckte om en bok brukar jag tänka på vad jag tyckte om att läsa den. Vid ett tillfälle när jag hade lite tid över för att läsa Hjärtdjur kom jag att tänka på några hål som vi hade i väggen efter en hylla som vi tagit ner. Istället för att läsa valde jag att spackla igen hålen.

Här är ett citat, på måfå utvalt ur boken, för att sammanfatta språket och stilen.
Gräset växer inne i huvudet. Medan vi talar, klipps det ner. Men också när vi tiger. Och för andra och tredje gången växer gräset upp igen precis som det vill. Och trots det har vi tur.

AVRÅDER

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Av: Hans Olsson   Veronika beställer superhjältepiller på Internet och får förmågan att bli väldigt smal, men tyvärr medföljer vissa defekter. Snart hamnar hon i ett sammanhang tillsammans med andra defekta superhjältar, ihopsamlade av Waste Disp...

Av: Joanna Campbell   Jag har läst om en serie gamla hästböcker från 90-talet. Jag hade bok 2-10. Alla böcker går att läsa fristående, men de hänger också ihop så mycket så att den ena börjar ofta direkt där den förra slutar, så det kändes som om...

Av: Michael Ende   Det här är en ungdomsbok som jag läste när jag var barn, och som jag nyligen läste om. Den tyske författaren Michael Ende har även skrivit Den oändliga historien, vilket blev en supersuccé. Och jag kommer ihåg det som att jag t...

Av: Kristina Sandberg   Sörja för de sina och Liv till varje pris är del två och tre i triologion om hemmafrun Maj, som inleds med Att föda ett barn.    I första delen hade jag svårt för att komma in i språket i boken, men med del två och tre...

Av: Lillemor Östlin   Jag läste den här boken samtidigt som jag tittade på TV-serien Clark på Netflix, och jag känner att jag blandade ihop dem lite. De påminner lite om varandra.   Hinsehäxan är en självbiografi om Lillemor Östlin som har sp...