Imorse fick jag för första gången chansen att vara med i radio. Alltså "på riktigt" i studio med hörlurar och så, inte bara att någon med sändare på ryggen kommer fram och intervjuar mig på stan. Jag trodde att jag kanske skulle bli nervös, men det blev jag aldrig. Jag tyckte att det var kul att sitta och samtala med någon som var intresserad av mig och W och svara på frågor om oss.

Det var länge sedan jag brukade kolla på Fångarna på fortet, men i senaste avsnittet skulle Robinsondeltagare vara med i ett superlag bestående av Robban, Mirre, Leif och Anna. Det var jag bara tvungen att se. Precis som jag misstänkte så krossade de allt motstånd och det var ett riktigt bra avsnitt, bortsett från en detalj som jag bara inte kan släppa.

I en av cellerna går Anna gå in i ett skakande rum och rotar runt bland en massa saker för att leta efter en nyckel. I det rummet finns det en råtta som sitter i en liten korg som hänger från taket. När rummet börjar skaka svänger korgen fram och tillbaka och det syns tydligt på råttan att den blir nervös, särskilt när Anna tar tag i korgen. Då bestämmer den sig för att det nog är bäst att ta sig därifrån och börjar klättra ur korgen. Men eftersom det inte finns någon annanstans att ta vägen så tappar den till sist taget och hamnar antagligen på golvet. Jag tycker att det är otroligt onödigt att utsätta djur för situationer där de kan få panik, och framför allt så undrar jag vad som händer om Anna råkar trampa på råttan när den är på golvet. Skaffar de bara en ny råtta till nästa avsnitt då?! Varför har de ens stoppat in en råtta i den cellen, den tillför ingenting! Arbetsvillkoren för den där råttan är under all kritik!

Av: Ulla Högström

Bara en halvtimma kvar utspelar sig i Göteborg, är skriven av Ulla Högström som bor och är uppvuxen i Göteborg, och min mamma köpte boken i Göteborg när hon var där. Boken är inte utgiven av ett förlag, utan Högström har själv tryckt upp och distribuerar boken. Jag tycker att det är väldigt roligt att det idag finns flera möjligheter för författare utan förlag att själva ge ut sina böcker genom print-on-demand företag och liknande, men om man nu har blivit refuserad flera gånger kanske man ska fundera på varför och se över manuset en gång till.

Bara en halvtimma kvar handlar om två kvinnliga poliser som jagar gangsters utanför arbetstid för att visa sig duktiga och imponera på de manliga kollegorna. Jag tycker att det ligger något könsstereotypiskt över polisstationen där Karin och Lisa, båda yngre än 30 år, jobbar tillsammans med Svensson, Johansson, Persson, Hansson, Pettersson och Lasse, alla män och i 40-60-årsåldern.

Jag har svårt att sätta mig in i en historia om jag retar mig på språket när jag läser. Och i Bara en halvtimma kvar finns det alldeles för mycket konstigheter för att det ska vara acceptabelt. Jag förstår inte ens varför boken heter som den gör. För det första så heter det väl ”halvtimme”, och för det andra så tycker jag inte att jag hittade något i själva boken som motiverade titeln.

Andra exempel (och då är det alltså bara exempel, hon skriver på samma sätt genom hela boken) på formuleringar som stör mig i boken är:

Ibland hänger jag inte riktigt med i resonemanget. ”Ingen bilist stannade, de måste väl ha sett honom, eftersom det skvätte ganska bra när de körde förbi.” (s. 7). ”Först blev han förvånad när han såg att vi stod där och såg Marco skulle skjuta honom.” (s. 11-12).

Det är jobbigt att hon skriver med dialekt (om det är dialekt?) ”Båda visste det var inget annat att göra än att köra tillbaka…” (s. 47) (Tappade ord)

Syftningsfel ”…hittade han Lotta på sängen och grät. Han tröstade henne..” (s. 49)

”…där fanns ett papper med namn och adress till ägarens bil.” (s. 68) Antar att hon menar bilens ägare.

Märklig indelning av meningar. ”Efter att Lotta släppt av Karin vid hennes bil och hon hade kört iväg. Gick hon med tunga steg upp till sin lägenhet.” (s. 90)

Särskrivningar ”…så fort som de vidrör något så har de plast handskar på sig…” ”Vi undersökte hans jogging dress men vi hittade inget.” (s. 214)

Märklig ordföljd ”Kanske det var samma män som sist hade försökt att ta sig in i lägenheten?” (s. 217) ”Kanske det hade kommit lite post?” (s. 238)

Hon varvar de, dem och dom om vartannat.

Hon byter även berättarperspektiv mitt i stycken vid några tillfällen, från att oftast skriva i tredje person till att ibland skriva i första.

Något annat som jag reagerar på är användandet av telefonkatalog. Nu står det inte i boken när den utspelar sig, men den känns ganska modern, och jag har svårt att föreställa mig att personer under 30 år skulle använda telefonkatalog i den utsträckningen de gör i boken. Var får man ens tag på en telefonkatalog idag? Själv har jag inte använt en telefonkatalog på säkert 10 år, utan använder Eniro eller liknande, i datorn eller mobilen.

Jag ställer mig också frågande till bilsmugglaraffären i boken, vilket är ett område där jag inte har någon som helst koll, men för mig låter det helt bakvänt att stjäla BMW och Mercedes i Sverige och frakta över till Tyskland, med tanke på att det är tyska bilmärken.

Jag upplever hela boken som om den är skriven av ett barn, eller för ett barn. Den känns overklig och helt enkelt som en parodi på en deckare.

AVRÅDER

Ikväll har min bokklubb träffats igen och den här gången diskuterade vi Innan floden tar oss. Den gav verkligen upphov till diskussion, och då inte bara om själva boken, utan även om hela situationen i Bangladesh, kvinnosynen och hur man (om man) kan hjälpa ett U-land. Alla tar också med sig ett varstitt bokförslag så man får många tips om böcker när vi träffas. Till nästa gång ska vi läsa Agaat. Jag lägger upp ett omdöme när jag är klar med den.

Av: Helena Thorfinn

Innan floden tar oss handlar om svenska biståndsarbetare i Bangladesh och är Thorfinns debutroman. Thorfinn har själv arbetat i tre år vid ambassaden i Bangladesh huvudstad Dhaka och hon förmedlar en bild av landet som känns verklig, hemsk och komplex. Boken känns viktigt, och den visar att de åsikter man har hemma i Sverige inte alltid är så lätta att leva efter i en helt annan kultur.

REKOMMENDERAR

Nu har jag precis kommit hem från agilityträning med Wilma. Kurstillfället skulle vara i två timmar, men drog över lite och slutade med 2,5. Det är galet hur kallt det kan bli i det där ridhuset som vi håller till i. När jag gick ut och rastade Wilma i halvtid upptäckte jag att det var "varmare" ute än i själva ridhuset. Jag kände nästan direkt när jag kom dit att jag hade klätt mig för tunt. Det är en fin balansgång det där, för samtidigt vill jag inte ha stora otympliga jackor och halsduk som fladdrar och är i vägen när jag ska springa banan, eller tjocka vantar så att Wilma inte ser hur jag pekar och som gör det svårt att snabbt få upp små godisbitar ur fickan. Fast mycket springa blev det inte för mig idag. Efter första övningen märkte jag att förkylningen inte hade släppt taget om mig än, och blev helt utmattad. Tur att W var med och kunde springa med Wilma på den andra övningen. Nu blir det varm dusch och nedbäddning i soffan.

Efter releasefesten i fredags var jag helt matt, och har varit det sedan dess. Jag kände hur jag blev sämre och sämre under fredagen, men vilja och Ipren tog mig igenom partyt och jag är väldigt nöjd med releasen. När jag väl stod på scenen kände jag inte av någon förkylning. Och folk verkade nöjda. Jublade och köpte skivor. Vi hade helt klart vår bästa spelning i fredags, och jag hoppas att varje spelning från och med nu blir ännu bättre.

Idag är första dagen sedan jag blev förkyld som jag på allvar har lyckats kravla mig upp från soffliggande så jag hoppas att är frisk snart.

Ikväll är det releasefest för skivan och tyvärr så känner jag mig förkyld. W har feber och hosta och han behöver ju komma i form för att sjunga dessutom, lite halsont och matthet bakom synthen borde funka för min del. Det blir ipren och bita ihop som gäller ikväll. Känns jäkligt synd. Jag skulle vilja vara i toppform, en releasefest har man ju inte varje dag.

Det är inte bara jag som är sjuk. En kompis som inte kan komma skickade en superfin blombukett istället.

 
Men glädjande i all självömkan är att vi hittade oss själva på ett tidningsomslag imorse.