Jag såg första säsongen av "I en annan del av Köping" när den gick för något år sedan. Nu när tredje säsongen går på TV tittar jag samtidigt på säsong två på TV4 Play. En sak som fascinerar mig är att gränsen mellan muppar och normala suddas ut mer och mer. Jag har några exempel.

Mats flickvän i första säsongen, varför är hon mupp? Hon har lite svårt att fokusera blicken när hon pratar, men det finns det fler som har.

När Mats och Linda har varit tillsammans i ett år ska Mats boka bord på en restaurang och han har problem med att hitta telefonnumret. Han börjar med att kolla i telefonkatalogen, provar sedan google och ringer till sist till nummerupplysningen. Hur många vanliga killar skulle klara det?

Tobbe, han ser ju egentligen helt normal ut men verkar ändå ha svårare att klara sig än till exempel Mats.

Till och med Micke verkar ju inte helt väck, fast han inte alls kan uttrycka sig i tal. När han låg på sjukhus och Mats kom förbi med en CD-spelare med Mickes favoritlåt, gjorde Micke tummen upp. Han tyckte alltså att det var bra. Och när han sedan kom hem efter sju veckor på sjukhus fick han presenter av de andra på boendet och de fikade med tårta. Då blev Micke trött och gick till sitt rum, men han tog med sig presenterna. Han fattade att presenterna var till honom och han ville ta dem med sig. Han tänker alltså, handlar inte bara på impulser som ett djur.

Och Linda Hammar. Vad är det egentligen för problem med henne utöver att hon har svårt att gå? Det märks ju att det är något som inte står rätt till, men det är väldigt svårt att sätta fingret på vad. Behöver hon verkligen bo på boende?

Jag har alltid tänk att antingen är man mupp, eller så är man det inte. Nu funderar jag på om det kan vara så att nästan alla är mer eller mindre muppar. Att det finns en skala snarare än en tydlig gräns. Läskigt.

Vi tog det lugnt efter bion igår och vid 23.30 satte jag mig för att läsa en bok. Då upptäckte jag att våra grannar hade gäster och att de sjöng SingStar för full hals. Det hördes väldigt tydligt. Varje ord var lätt att urskilja. De sjöng på det där sättet som man gör när man har druckit ganska mycket och försöker överrösta de andra som sjunger samtidigt. Att pricka tonerna är inte längre det viktigaste. Jag sjöng med lite för mig själv, men att läsa blev svårt.

Jag föreslog att vi skulle utmana dem med vårt SingStar. Undrar vad de skulle tänka om de fick höra samma låt på andra sidan väggen. W föreslog att vi skulle gå upp kl 7 imorse och låta då istället. Det blev inget av något av de förslagen.

Jag har en ny förståelse för våra grannar nu. Vi brukar ju vråla SingStar ibland. Vi håller aldrig på längre än 22, fast det är helg, men vi brukar istället kunna hålla på väldigt länge. Igår var grannarna klara vid midnatt när de gick ut på krogen och jag kunde läsa i lugn och ro resten av kvällen.