Av: Helena Richardson

Det här är en verklig historia om Helena som har två söner som både lider av en genetisk sjukdom. Mathias är äldst och bortom all räddning. I boken är han lam, döv, stum, blind och matas genom en sond i magen. Felix, som är sju år yngre, är än så länge symptomfri. För att rädda Felixs liv behövs en HLA-identiskt syskon som kan donera benmärg, och boken handlar om Helenas försök att få till detta syskon. Hennes försök blir det första i Sverige och lagstiftningen har ändrats utifrån hennes situation.

Det märks att det inte är en författare som har skrivit boken. Det känns mer som Helenas egna anteckningar och tankar kring den här perioden. Det hoppar mycket fram och tillbaka och återkommer ofta till samma saker. Jag upplever boken mer som en dokumentär, och eftersom det finns en dokumentär om henne så kanske det är bättre att se den. I boken pendlar det hela tiden mellan 2006 och 2008 och det är ibland lite svårt att hålla reda på vad som hände när. I vilken ordning Mathias förlorar sina sinnen är till exempel luddigt.

Boken lämnar en hel del frågor och när jag har läst klart vill jag veta mer. Men det är svårt att få reda på mer. Hon finns inte på Wikipedia och Google hänvisar mest till artiklar skriva 2008. I början av boken skriver Helena att även hennes brorsa behövde testa sig för att se om han hade sjukdomen. Om han hade det eller inte får man aldrig reda på.

Boken har även en del stavfel och uteblivna ord, sånt som jag stör mig på när jag läser. Det känns också mycket som ett försvarstal från Helenas sida, hon vill förklara sig och hennes syn på reservdelssyskon. Jag tror att boken hade mått bäst av att skrivas tillsammans med en erfaren författare. Det är en intressant historia, och den kan nog bli både spännande och gripande om man skriver den på rätt sätt.

AVRÅDER

Nu har jag bott hos mina föräldrar, i väntan på att badrummet ska bli klart, i nästan två veckor och det har faktiskt gått riktigt bra. Jag längtar inte hem och jag tycker att tiden har gått riktigt fort. Det enda jag har saknat är min dator hemma. Men nu behöver jag inte sakna den heller för idag köpte jag en laptop.

W och jag hade en liten road trip till W's mamma i Stockholm. Det gick bra att åka bil dit, trots lite felkörningar på 2,5 mil.

Jag börjar tycka bättre om mobilkameran också. Inte helt tokiga bilder på Wilma i bilen.

Mmmm, det börjar lukta mat från nedervåningen. Påskmiddag. Förra året missade jag och W hela påsken. Då var vi i USA; Oklahoma och New York. Det var mycket bättre.

I år hade jag bett min mamma att inte köpa så vansinnigt mycket godis. Det brukar alltid finnas i överflöd här, och nu när vi bor här så går det inte att komma ifrån på samma sätt heller.

Det började med att mamma hade köpt chokladägg och Lindor-kulor. "Det blir allt, nu köper jag inget mer än så". Det lät bra tyckte jag. Men någon dag senare hittade jag en 1,5 kilos påse smågodis. Det var tydligen till påskäggen som syrran och hennes kille hade önskat sig. Sen hittade jag två stora påsar med blandat dumlegodis. Till påskkärringarna tydligen.

Men nu är det ju påsk och det där dumlegodiset blev det en hel del kvar av efter påskkärringarnas besök. Och lösgodiset till påskäggen räckte dessutom till två stora skålar som nu finns på bordet framför TV'n. Utöver detta så är frysen full med glass och syrran har bakat en cheesecake och en påsktårta.

Det blir en riktig godispåsk. Vi får ta igen för det uteblivna påskgodiset förra året...

Sådär ja. Jag har påskfärgat håret gult.

Jag och W är tillfälligt hemma i vår lägenhet, men Wilma och råttorna är hos mina föräldrar. Det känns väldigt tomt i lägenheten utan djur. Vi är här och väntar på min syrra och hennes kille som kommer snart. Då ska vi gå och äta och sen gå på bio, Alice i Underlandet.