Förförra helgen föll det sig så att jag och W gick hem från stan utan att ha Wilma med oss. Utanför huset bredvid vårt stod det en skylt om visning och vi tänkte att ja, vi kan ju gå in och kolla nu när Wilma inte är med och det kan vara kul att kolla av lägenheterna i närheten av där man bor. Det visade sig vara en liten 1'a på nedre botten och inte alls något som skulle vara av intresse för oss.

Vi kom precis innan visningen var slut och var de enda där och tänkte egentligen bara vända ut igen, men då började mäklaren prata med oss och sa att hon kände igen oss från Friskis. Jo, det stämmer att vi tränar där, bekräftade vi. Det visade sig att vi brukade gå på samma pass, så vi pratade lite om Friskis och sen frågade hon såklart vad vi tyckte om lägenheten. Jag förklarade att vi bara hade gått in på vinst och förlust eftersom vi sett skylten utanför och sa att vi hade hoppat på att den skulle vara lite större. Hon förstod, men tipsade då om en lägenheten som hon skulle visa helgen efter, en 2'a. Visst, visst, tänkte jag, vi är ju egentligen inte ens ute efter en lägenhet. Men ju mer hon berättade om den desto intressantare lät den. Jag sa att jag skulle kolla in den på Hemnet när jag kom hem.

Väl hemma tänkte jag att den hade faktiskt låtit intressant och bestämde mig för att leta upp den på Hemnet. Och när jag hittade den blev jag väldigt förvånad. Den här lägenheten ligger mellan mig och en kompis, och varje gång jag har gått förbi där har jag tänkt att där skulle man bo på grund av den fantastiska hörnbalkongen i de två soligaste lägena. Nu visade det sig att den var alldeles lagom för oss och superfin inuti också så vi bestämde oss för att gå på visningen.

På visningen (alltså förra helgen) blev vi bara mer säkra på att det här var en lägenhet för oss och vi gav oss in i budgivningen. Vi har ett generöst lånelöfte från banken och kunde gå långt. Från början var vi 4 budgivare, men när den gått upp ca 300 000 kr var vi bara två kvar. Vi drämde i med det ena sinnessjukt höga budet efter det andra, men våra motståndare gav sig inte. Till sist kände vi att det började kosta mer än det smakade och när vi budat upp lägenheten en halv miljon kände vi att det fick vara dags för vårt sista bud. Men de andra jävlarna bjöd över oss ännu en gång och vi bestämde oss för att lägga oss och åtminstone nöja oss med att vi gett dem en rejäl match och att de fick den vansinningt dyrt.

Jag har kommit fram till att man inte kan köpa en lägenhet på impuls. Inte ens om man verkligen vill ha den och kan bjuda högt över utropspris. Man ska nog behöva vara med om den här jobbiga processen att leta och titta runt först.