Av: Fannie Flagg

Jag läste Daisy Fay och Mirakelmannen första gången när jag var liten och jag tyckte väldigt mycket om den då. När jag hittade den hemma hos mina föräldrar kände jag för att läsa den igen och se vad jag skulle tycka om den idag. Det visade sig att jag inte kom ihåg någonting ur boken.

Boken utspelar sig i den Amerikanska södern på 50-talet och är skriven i dagboksform. När jag börjar läsa boken tycker jag att den är alldeles för hattig. Det hoppar vilt hit och dit, en mening handlar om en sak och nästa om något annat. Men jag vänjer mig och lyckas hänga med i svängarna.

Boken är väldigt överdriven, vilket känns rimligt med tanke på dagboksformatet. Jag tänker mig att jag läser Daisy Fays syn på saker och ting snarare än en objektiv sanning. Boken är också riktigt rolig, trots allvarliga ämnen som dödsfall, misshandel och alkoholism. Jag tror att det finns ett lite djupare lager i den här boken, som går Daisy Fay förbi, men som man uppfattar som läsare, och som jag omöjligt kan ha tagit till mig när jag läste boken som liten.

Vad ordet ”Mirakelmannen” gör i boktiteln förstår jag inte riktigt, för jag tycker inte direkt att det handlar om någon mirakelman även om jag kan föreställa mig att det är Daisy Fays pappa som skulle kunna vara Mirakelmannen.