Jag trodde att jag skulle klara mig den här gången. Och det har jag väl egentligen nästan gjort. Redan i slutet av augusti hörde jag de första klagomålen om rinnande näsor och ömmande halsar. Men jag har känt mig frisk. Kom igång med träningen ordentlig efter sommaren och har inte ägnat risken att drabbas av förkylning någon direkt tanke. Hade jag gjort det hade jag kanske virat halsduken ett extra varv när det var som kallast på morgonen, slutat sova med öppet sovrumsfönster, använt mer handsprit eller ätit mer vitaminer och vitlök. Eller inte. Antagligen inte, men ändå.

Nu vaknade jag i måndags med halsont. Jag tänkte att det skulle gå över under dagen, men när det inte gjorde det så vågade jag inte gå och träna på kvällen. Något av det värsta jag vet är när jag vill träna och har tid att träna, men inte borde träna för att jag känner mig krasslig. För att bli på lite bättre humör ställde jag in siktet på ett pass på tisdagskvällen istället, men det blev bara samma visa igen på tisdagen.

Nu är det torsdag och jag känner mig fortfarande inte helt okej. Om det inte var för träningen så kan man nog anse mig vara frisk. Inget problem att jobba eller så. Men jag känner att orken inte riktigt finns där. Det finns ett spinningpass kl 07.50 på fredagsmorgnar. Hur gärna jag än vill så har jag bestämt mig för att inte gå i morgon. Jag har behövt avstå förut på grund av möten, men nu när jag har tid så känns det extra tråkigt att missa. Men att gå på spinning när man inte orkar är inte heller något roligt.

Hösten är verkligen en ulv i fårakläder.