Av: Richard Yates

Jag var verkligen förtjust i Revolutionary Road, och jag tycker kanske inte att Easter Parade når riktigt ända dit, men det är fortfarande en bra bok. Beskrivningarna av de hopplösa olyckliga medelklassfamiljerna är lika målande i båda böckerna, och det finns något i porträttet av Emily som gör henne till en av mina litterära favoritkaraktärer.

Syskonen Sarah och Emily lever helt olika liv och under ytan är ingen av dem så perfekt som den andra tycks tro. Sarah gifter sig tidigt, får tre söner och flyttar ut på landet, men hon misshandlas av sin man och blir alkoholist. Emily utbildar sig och börjar jobba och beskrivs av systern som ”fri”, men blir lämnad av alla män hon inleder relationer med och känner sig på slutet väldigt ensam. 

På 07.50-spinningen i fredags var det skräcktema. Med anledning av Halloween. Hon hade annonserat om det gången innan så jag var förväntansfull när jag släpade mig upp ur sängen. Bakom spinningledaren, på projektorduk, visades Jurtjyrkogården utan ljud (och text) och första låten var Ramones soundtrack till filmen. Andra låtar som hon spelade var till exempel låtar från Omen, A Nightmare before Christmas, Ghost Busters och övrigt som kan tänkas passa in på skräcktema.

Det var roligt med ett annorlunda spinningpass som variation. Det var länge sedan jag såg Jurtjyrkogården (och ännu längre sedan jag läste boken). Jag kände igen det mesta, men jag kom inte riktigt ihåg i vilken ordning sakerna hände. Jag kom inte ihåg att Gage dog så tidigt i filmen. Och jag kom ihåg det som att han begravde katten först, men nu såg det ut som att det kanske inte var så. Fast det var lite svårt att hänga med när jag cyklade som en galning samtidigt och inte hade något ljud. Och vi hann bara se ungefär halva. Jag fick lust att se den igen, men nästan ännu mer lust att läsa om boken.

Utanför gymmet.