Efter en kort arbetsdag är jag nu redo för långhelg. Jag har inte så jättemycket planerat, men det finns vissa saker som jag måste hinna med. Rida till exempel. Jag ska rida tre dagar i rad med start ikväll. Jag tycker alltid att det är givande att rida flera dagar i rad istället för bara en gång i veckan. Jag och W ska hem till mina föräldrar imorgon och hem till hans mamma på söndag. Jag hoppas även på att hinna med att städa upp lite i lägenheten, och helst läsa massor av böcker.

Det är bra att det är kort vecka den här veckan och att det är "påsklov" snart. 4 dagars helg istället för 2 = dubbelt så bra! Men tyvärr märks den här påskveckan redan av på jobbet, där det är ovanligt lugnt just nu. Alldeles för lugnt för min smak. När det inte finns ett konstant flöde av uppgifter, och helst lite blåslampa i baken, så går min hjärna ner i viloläge och varje liten grej som försöker ta den därifrån blir extra jobbig. Och det gör inte saken bättre att jag har haft det ganska lugnt på hemmafronten också den här veckan hittills. Det gör att den här korta veckan segar sig fram och känns som extra lång.

För flera år sedan var jag väldigt förtjust i datorpatiansen Spindelharpan. Jag spelade den så fort jag fick tillfälle, och jag var väldigt skicklig. Spelade jag med två färger så gick den ut i stort sett varje gång, oftast spelade jag med fyra färger och fick den att gå ut då och då då också. Sen glömde jag bort Spindelharpan...

Men så idag kom jag att tänka på den igen! Jag har spelat 12 gånger nu ikväll och till en början var jag lite ringrostig. Jag spelade med två färger och de första 9 gångerna gick den inte ut. Men jag kom ihåg mer och mer av hur jag brukade tänka och de sista tre gångerna löste jag den. Det är ett jättebra sätt att hålla hjärnan stimulerad. Snart är jag uppe på fyra färger igen.

Jag åkte ut med en kompis till skog för att promenera, men det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Jag går oftast promenader på asfalt och tänkte att det skulle vara en kul omväxling med skog istället, men jag tror att vi var ute i lite fel årstid. Det var väldigt lerigt och halkigt och det dröjde inte länge förrän både Wilma och mina gympaskor var lika blötkladdiga. Och vi hann inte långt in i själva skogen innan vi stötte på en huggorm som hade lagt sig mitt över stigen. I rädslan för att hitta fler och med insikt om att det här kanske inte var en lika bra idé som det från början hade verkat vände vi snabbt om och gick tillbaka till bilen. Vi åkte hem till mig och drack te istället och hade det riktigt trevligt. Vi får göra ett nytt försök med promenerandet när det har torkat upp lite ute.

...så är det dags att börja använda dem igen.

Jag tyckte om barmarken, vårsolen och krokusarna, och fick en smärre chock när jag tittade ut genom fönstret i morse.

På ganska kort tid har det blivit väldigt populärt att låta putsarfiskar äta upp döda hudceller som man har samlat på sig på fötterna. Jag har sett flera foton från utlandsresor där peroner sitter med fötterna i akvarium. Jag har varit nyfiken på hur det känns, men eftersom jag inte har någon utlandsemester inplanerad så har jag tänkt att det för min del är en upplevelse som lär vänta på sig. Men så hittade jag av en slump ett fisk spa på gångavstånd och jag bokade genast en tid. Och när mamma fyllde år så fick hon i present av mig att hon kunde få följa med.

Jag sparade ihop döda hudcellor i veckor inför besöket för att låta fiskarna ha något att arbeta med. När jag stoppade i fötterna i akvariet så kon fiskarna fram direkt och jag måste hålla med alla som tycker att det känns ungefär som man föreställer sig att det skulle vara att ha fötterna i kolsyrat vatten. Eller champagne som innehavarna av fisk spa't valde att uttrycka det för en känsla av en något lyxigare inramning.

Hela upplevelsen var nog roligare än vad den var nyttig. Jag blev av med mina döda fothud, men en del rev nog spa-kvinnan bort med slipstenen när hon tvättade mina fötter redan innan det blev dags för fiskarna. Och jag tycker nog inte att de blev lenare än vad jag själv skulle kunna åstadkomma med två minuters arbetande med fotfilen hemma i duschen. Men som sagt, roligare. Spa-kvinnan påstod dessutom att fötterna skulle vara ännu lenare dagen efter på grund av ett enzym som fiskarna utsöndrade osv osv, men det märkte jag aldig något av. Och inte mamma heller.

Den obligatoriska bilden vid ett sånt här fiskbesök:

Det gick releativt fort för mig och W att komma i ordning här i den nya lägenheten. På bara ett par månader hade vi köpt och ställt alla våra nya möbler på plats och packat ur alla våra flyttkartonger. Vi kan utan problem bo här och i och med det har inredandet helt stagnerat. Förutom någon enstaka väggprydnad som åkt upp under första månaden så är väggarna helt kala. Det finns både hyllor och tavlor som jag vill ha upp, men eftersom det inte är någon brådska så har det inte blivit av. Men nu, när förskylningen nästan har släppt sitt grepp och rastlösheten börja komma smygande, och jag för första gången på hela året har haft en helg helt utan planer, så har jag faktiskt plockat fram en hammare och hängt upp fem minitavlor i hallen föreställande döskallen av Damien Hirst på vykort som jag köpte för ett år sedan när jag var i Italien med jobbet. Vad tycks?

Den här veckan jobbar jag, men jag känner mig verkligen inte frisk. Jag tar det lugnt efter jobbet och hänger bara i soffan så fort jag har kommit hem. Jag har inte tränat på 2 veckor nu. Förra veckan missade jag Karl Bartos spelning och synthklubben dMz. Den här veckan var jag tvungen att ställa in rallylydnadsträningen som jag skulle hålla i igår och tacka nej till ett teaterbesök med jobbet som är nu ikväll. Snyft. Men jag samlade i alla fall ihop mina sista krafter i tisdags och åkte till Stockholm för att vara med på Prosa & Marmelad. Vi var hos ett helt nystartat förlag som hittills är hemligt, så jag kan inte outa dem här. Men det var trevligt som vanligt och inbjudna gäster den här gången var romanceförfattaren Simona Ahrnstedt och DN-bibliotikarien Jenny Lindh.