När man är hundägare är man utomhus väldigt mycket. I eftermiddags var vi ute vid agilitybanan och körde en träningstävling, och självklart regnade det. Men även om det regnar så ställer man inte in. Hundtävlingar körs i ur och skur. Jag måste verkligen skaffa en regnjacka. Och helst stövlar och poncho också.

Vi har massor av tävlingar inplanerade framöver. Efter helgen som kommer är det tävlingar varje helg i fem helger på rad, och vissa av helgerna är det både lördag och söndag. Det är nog två timmars körväg till de som ligger längst bort så jag hoppas att de inte börjar kl 08 på morgon.

(På träningstävlingen idag gick det bra. 0 fel på hinder och ganska bra fart också. Vet inte om hon fick tidsfel än, men inte så många i så fall tror jag.)

Jag kom dit i morse och jag var väntad. Skönt. Förmiddagen ägnade jag åt att sitta tillsammans med min företrädare medan hon osammanhängande och rörigt berättade om olika delar av jobbet. Men jag tyckte ändå att jag fick ut något av det. På eftermiddagen hade jag fått en dator så jag började fixa med den och med min mail och då var det skönt att ta tag i något.

Jag jobbar i en byggnad som kan beskrivas som "anrik". Egentligen är jag inte särskilt förtjust i anrikt, men jag kommer nog att vänja mig. Jag har ett eget kontor som är större än mitt gamla, med sjukt högt till tak, stort fönster och en marmorfönsterbräda som nästan är en meter bred.

Jag är väldigt glad att det finns lunchmatsal, och när fler folk börjar komma tillbaka från semestern ska det även finnas fruktskål. Den största omställningen är att jag i huvudsak ska jobba fram till kl 17 på dagarna, vilket känns väldigt länge. Hur ska jag hinna med min fritid?

...då börjar jag på nya jobbet. Min stora skräck just nu är att jag ska komma dit imorgon och de ska titta frågande på mig och sedan säga "Men vänta nu, det var ju dig vi ringde för att säga att du inte fick jobbet". Jag har dubbelkollat mitt anställningsbevis flera gånger.

De senaste två veckorna har jag lärt upp min efterträdare och då har hon jobbat och jag har suttit bredvid. I slutet på andra veckan har hon i stort sett klarat sig själv och jag har svarat på frågor ibland.

På det nya jobbet ska jag jobba dubbelt med min föregångare i en och en halv månad. Jag undrar vad hon ska göra under tiden. Jag har svårt att föreställa mig att det är ett så komplicerat jobb att det tar 6 veckor att lära sig det.

Efter jobbet igår gick jag och W och tränade på Friskis. Det var ett riktigt tufft pass och jag blev hur svettig som helst. Det var inget pass efter så ledaren drog över ganska mycket på tiden, men eftersom jag och W skulle på restaurang så behövde vi gå efter 70 minuter.

På restaurangen blev jag åter igen häpen över hur mycket en starköl tar när man är uttorkad och har tränat hårt. Efter en öl kändes det som om jag hade druckit tre stycken. Sen hem och sova och ställa klockan på 06.00

Imorse var vi alltså uppe med tuppen och drog iväg till Märsta för att tävla i agility. Wilma var duktig. Hon fick 0 fel på hinder, men hon är långsam så hon fick tidsfel. Av 26 tävlande kom hon på 6 plats vilket är jättebra. Men trots det så känns det lite surt att om hon bara hade varit en sekund snabbare så hade hon kommit på tredje plats och fått en rosett.

Sen var det några timmars väntan i det soliga vädret innan det blev dags för Wilma i hopp-klass (som är som agility fast utan balanshinder). Då hade Wilma hunnit bli varm och less och mitt i slalom hittade hon en fläck som var mycket viktigare att nosa på än att springa klart banan. Hon vägrade gå en meter till så hon fick avbryta och blev diskad. Hundar är så opålitliga, ibland funkar det jättebra och ibland inte alls. En trevlig start på lördagen hur som helst, och vi var hemma igen i ungefär samma tid som jag brukar gå upp annars.

Det är inte klokt, men nu har jag jobbat sista dagen på det här jobbet som jag har haft i 4,5 år. Var tog den tiden vägen?

På måndag börjar jag på det nya jobbet. Nu har jag suttit i två veckor och visat hon som tar över efter mig hur man gör jobbet (och när hon har jobbat har jag suttit i soffan och läst bok, sköna arbetsdagar) men på måndag blir det min tur att bli matad med information. Det ska bli så spännande att börja på ett nytt ställe.

Planerna för kvällen är att för gå till Friskis kl 18 och efter det gå ut och äta på Kött, kök och bar. Sen måste vi gå och lägga oss tidigt för imorgon ska vi gå upp tidigare än vad vi har gjort på flera månader. Wilma ska nämligen vara i Märsta kl 08 och tävla sin första officiella tävling i agility.

Av: Gunilla Bergensten

Det här är en jätterolig bok med hög igenkänningsfaktor. Inte för att jag direkt känner igen mig i mitt förhållande, men om man generalliserar kan jag absolut föreställa mig att många par har det såhär. Kanske framförallt om man har barn.

Gunilla har skrivit en kort och arg bok med exempel ur sitt eget äktenskap om hur det kommer det sig att hon har fått huvudansvaret över familjen. Även om hennes man också gör saker hemma så är det oftast på hennes uppmaning. Till exempel har mannen fått huvudansvaret för att köpa presenter när de själva eller någon av barnen ska hem till någon som fyller år. Att köpa själva presenten klarar hennes man av, men det är fortfarande hon som måste hålla reda på när en födelsedag närmar sig och säga åt sin man att han ska köpa en present. Boken är full med liknande, roliga händelser.

Gunilla konstaterar inte bara att det är så, hon funderar också mycket på varför. Hon accepterar inte att män egentligen vill bo i ett smutsigare hem, hon misstänker att de bara inte orkar städa och att de vet att om de avvaktar så kommer kvinnan i förhållandet att känna ansvar för städningen och ta tag i det så att de slipper.

Hon vrider och vänder på argument och det är väldigt intressant.

Jag känner nästan för att skriva av hela boken för att den är så träffande, men läs den själv istället.

REKOMMENDERAR om man känner att man är den som sköter familjelogistiken.

Wilma hade återbesök idag igen och på väg dit, i bilen, var jag rädd att jag skulle komma lite för sent när jag tittade på klockan. Men vi hann i tid. Wilma hade tid kl 14.40 och vi kom fram 14.38 Skönt, tänkte jag, då behöver vi inte vänta så länge.

Och vi behövde inte vänta särskilt länge heller innan en sköterska kom och visade in oss till undersökningsrummet. Hon frågade lite kort om hur det var med Wilma och sa att hon skulle säga till veterinären.

När klockan var 14.50 bestämde jag mig för att sätta mig ner på den ena pallen och vänta. 14.55 undersökte jag vilka tidningar det fanns att läsa. Den fanns en, den handlade om teknik. I övrig var det infoblad från veterinärer och en bok. Jag fnissade lite åt att det fanns en bok i undersökningsrummet, vem skulle hinna läsa den?

15.05 hade jag läst allt intressant i tidningen. 15.15 ångrade jag att jag inte hade börjat på boken istället. 15.20 känner jag mig helt yr på den obekväma pallen, luften är tung med en svag antydan till desinfektionsmedel, jag låter Wilma skälla fritt för att någon förbipasserande ska veta att vi sitter där. Jag tänker på passagerarna på SJ-tåget som stod stilla i flera timmar, hur länge väntar man innan man får nog?

15.25 öppnar jag fönstret och andas, öppnar dörren ut till korridoren, hittar en stol som jag ställer utanför undersökningsrummet och sätter mig i den istället. En veterinär går förbi och jag säger att jag inte orkar vänta längre nu. "Ursäkta, jag vet inte vem du väntar på?" svarade hon. "På veterinären" sa jag. Hon ska kolla upp det och försvinner, sen ser jag inte mer av henne.

15.35 kommer det äntligen en veterinär och undersöker Wilma.

Wilma är symptomfri och vi kan dra ner på kortisonet till varannan dag. (Svårt att komma ihåg.) Han vi tur kan vi i framtiden prova att sluta med kortison helt. Hon säger att det inte är säkert att Wilma har sjukdomen som de gissade på förut. Det som talar mot att hon har den är att hon verkar så frisk. Om hon hade haft sjukdomen skulle hon först ha blivit bra och sen gradvis sämre. De flesta hundar klarar inte tre månader, berättade veterinären. Det sa de inget om på det första besöket vi hade. Nu är det två månader till nästa återbesök, hon sa att vi skulle hålla tummarna undertiden, det kan vara så att Wilma inte har någon sjukdom och kanske inte blir sämre.

Av: Marie Hermanson

Stillsam och lågmäld bok om en kvinna som tänker tillbaka på en sommar i sin ungdom och allt som hände då. En kort och lättläst historia, med korta kapitel. Perfekt läsa-på-tåget-bok.

Jag gillade boken, men tyckte bättre om den förra boken jag läste av Hermanson; "Mannen under trappan".