Av: Marie Hermanson

Snabb- och lättläst bok. Ganska kort med korta kapitel. Den här boken längtade jag efter att få fortsätta läsa, och hade väldigt svårt för att lägga ifrån mig när jag väl höll på. Jag gillar Hermansons språk, det är enkelt och rakt på sak. Och jag tycker om huvudpersonen, Fredrik. Kanske är det för att det är en kvinnlig författare som har skrivit en manlig huvudperson, men jag tycker att Fredrik känner och tänker mer än andra manliga huvudpersoner av manliga författare. Eller kanske inte mer, utan bara annorlunda. Han funderar mycket över sin situation, han tänker mycket på sina barn och hur mycket han tycker om dem och sin fru, och han tänker på vad som är bäst för familjen.

Historien i boken, att de har en man boende under sin trappa, är egentligen inte konstig. Det är ju såklart väldigt märkligt att ha en man under trappan, hela situationen är märklig. Men i historien är det inte flummigt, spöklikt eller konstigt, utan bara besvärligt och faktamässigt beskrivet. Och Fredrik reagerar rationellt. Han lyser med ficklampa i den mörka trappskrubben, han ringer polisen, han ber om råd hos en vän, han försöker koppla in socialen och han försöker resonera med mannen. Han beter sig så som jag tycker att han borde göra.

Ungefär halvvägs in i boken reagerar Fredrik kanske inte lika vettigt på olika saker längre, men fortfarande förstår man var reaktionerna kommer ifrån. Jag tycker aldrig att han agerar på ett sätt som man blir förvånad över, man förstår honom. Istället blir omvärlden underligare och börjar misstolka han intentioner.

Den här boken finns även som film eller TV-serie. Jag har svårt att föreställa mig att historien skulle göra sig bra som film, men jag känner ändå för att se filmen/serien.

SPOILER ALERT!

Jag hoppas verkligen att det finns en man under trappan. Jag tycker om tanken på att det fanns det och så var det bara. Att historien inte alls är konstig eller mystisk. Ganska tidigt i boken började jag tänka att den här mannen kanske var Fredrik själv eller bara något som han föreställde sig, och jag hoppades verkligen att det inte skulle vara så. Sådana historier finns det för många av redan och känns inte särskilt överraskande längre om de inte görs väldigt bra. Nu blir man lämnad lite oviss av författaren. Det gillar jag inte heller riktigt. Våga ta ställning. Fanns det en man eller inte? Jag undrar vad Hermanson tycker.

Men mycket pekar ju på att det faktiskt fanns en man. Och jag tänker ta fasta på de detaljerna och anta att det bara är omvärlden som anser att Fredrik är galen (fullt förståeligt naturligtvis) och att Fredrik själv till sist accepterar påtryckningarna av sin terapeut och själv också förnekar mannen.

Det som tyder på att det finns en man under trappan är att tanten Elsa känner till honom och själv för honom på tal under deras samtal, de fick köpa huset snabbt och billigt som om den förra ägaren hade bråttom därifrån, hundar reagerade aggressivt i trappskrubben, det går en el-sladd ner genom köksgolvet, sonen berättar på dagis att det finns en man under trappan innan Fredrik ens är övertygad själv. Om det är tänk så att allt det där bara är saker som Fredrik har föreställt sig för att han är galen så blir jag mycket besviken. Jag vill ha en bättre förklaring än så. Men, räddningen i det hela. Boken slutar med att Fredrik ser ett par ögon i buskarna bakom huset. En antydan från författaren att mannen under trappan faktiskt finns. Och jag håller hårt i den sista meningen, varför skulle den annars vara med?

REKOMMENDERAR