Nu har jag bott hos mina föräldrar i en vecka och det har faktiskt gått riktigt bra. På vardagarna har jag bara varit där på kvällarna, efter träningen, och sovit på natten förstås. I helgen blev det ju lite längre dagar, men det gick bra det med. Inget bråk och tjafs hittills som jag var rädd att det skulle kunna bli.

Wilma har nog haft det lite kämpigare. Hon är ju där hela dagarna, hon har inget jobb att åka iväg till som jag och W. Jag tänkte att det skulle bli skönt för henne att ha sällskap hela tiden, men i slutet av förra veckan, innan helgen, såg hon väldigt trött ut. Hon är van vid att kunna vara lite ifred och vila på dagarna, men hos mina föräldrar händer det saker hela tiden. Brorsan är hemma på dagarna också, och även om de inte leker med henne hela tiden så springer hon runt och försöker hålla koll på var alla är. Omöjligt i ett så stort hus, det är klart hon blir trött. Men nu i helgen gick hon iväg ibland upp på övervåningen och vilade fast vi andra var nere, så hon har nog börjar slappna av nu och resterande veckor kommer nog att bli lättare för henne nu när hon har vant sig.

Det är kul att mamma och pappas katt, Louise, har börjat visa sig mer också. De två första dagarna såg vi henne inte alls och glömde bort att hon fanns. Sen kunde man se henne ibland. I helgen började hon gå omkring som vanligt i huset, och nu i morse kom hon till och med fram till mig när jag gick upp.

Så, när det gäller veckorna, one down, three to go. Oöverskådligt, det känns redan som att vi har bott där i en evighet.