Wilma och jag har varit och tagit bort hennes stygn idag. Det var väldigt enkelt. Jag trodde att Wilma skulle ställa till problem, men det gick hur smidigt som helst. Wilma stod på bordet inne hos veterinären och jag lyfte upp överkroppen på henne så att hon bara stod på baktassarna. Jag trodde att sköterskan bara skulle titta på såret, men tjopp-tjopp-tjopp så hade hon sagit bort alla stygn, och Wilma hade inte ens reagerat.

Nu slipper vi tratten, men hon får fortfarande inte hoppa så vi får sitta med kompostgaller framför soffan i minst en vecka till.

När vi kom hem från veterinären och jag tog av Wilma kopplet sprang hon rakt in i lägenheten. Vi har tagit av tratten varje gång vi har varit ute med henne och då har det hänt flera gånger att hon springer in när kopplet är avtaget, men vi ropar tillbaka henne direkt och sätter på tratten. Men idag tvärstannade hon av sig själv och tittade förvånat på mig. "Har du inte glömt något nu?" såg det ut som att hon tänkte. "Det är lugnt" sa jag "nu slipper du tratten". Och då fick hon typ ett glädjeryck. Hoppade in i lägenheten och ruskade våldsamt om de gosdjur som låg närmast.

Ingen mer hundcocktail.