Jag har varit och kollat på Slagsmålsklubben nu ikväll. Jag hade en uppfattning om hur de skulle låta, men jag har inte sett eller hört dem förut. Fast W påstår att vi kanske har sett dem i Arvika, men jag kan inte komma ihåg det alls. Jag fick en gratisbiljett annars hade jag nog inte gått, men jag är glad att jag gick.

Det var ett flamsigt band med sköna låtar och med mellansnack som var nästan lika långa som låtarna. Men de var förvånansvärt oförberedda. Till exempel så hittade de inte trumpinnarna när det skulle vara trummor i en av låtarna, så de fick strunta i det. Jag tycker inte att de riktigt levde upp till den utlovade scenshowen.

Det är skönt att bo mindre än två minuter från konsertstället när man ska hem efteråt sen. :)

Inspirerad av syrrans problem med att förklara ett bekymmer för SJs personal (som man kan läsa HÄR) kom jag att tänka på ett eget tillfälle där det var väldigt svårt att förklara funderingen.

Det var i torsdags när jag och W skulle välja inredning till vår badrumsrenovering och hade kommit till blandarna. En blandare är det som sitter i duschen där rören med vatten går in, och där duschslangen kommer ut. Man använder den till att starta och stänga av vattnet, öka och minska vattenstyrkan, och till att höja och sänka temperaturen. Det heter inte ”kran” som man kanske kan tro…

Vi tittade på några olika blandare, varav en hade förtryckta grader. Och när man kom upp till 38 grader gick det inte att få det värmare utan att först trycka in en liten knapp. Det tar alltså stopp vid 38 grader om man bara vrider på ”ratten”. För att man inte ska bli skållad antagligen, bra idé. Men W kom direkt med den självklara frågan ”Hur vet blandaren att vattnet är 38 grader?”

Det var här kommunikationssvårigheterna började. Vi fick återigen en tydlig beskrivning av hur man vid 38 grader måste trycka in knappen för att kunna få det värmare. Och hon pekade på alla förtryckta grader runt om själva ratten. ”Här kan ni se hur varmt vattnet är.”

”Ja, ja, ja” skyndade jag och W på henne i munnen på varandra. ”Men hur får man blandaren att veta att vattnet har just den temperaturen?” ”Hur vet man att den är inställd på rätt gradantal?” ”Finns det en sensor i den?” ”Hur är den kalibrerad?”

Förvirrad försökte hon än en gång mycket tydligt förklara. ”Jag kan inte just det tekniska, men den här knappen” hon pekar noggrant ”den måste ni trycka in för att få värmare vatten, annars kommer ni bara upp i 38 grader. Det ser ni här” hon pekar där det står 38.

Jag försöker på ett enklare sätt. ”Vår blandare som vi har hemma nu till exempel, där kan man se åt vilket håll man ska vrida om man vill ha vattnet värmare eller kallare, men man kan inte se de exakta graderna. Ibland känns vattnet värmare när den är inställd på ett visst sätt och ibland behöver man vrida upp ännu lite mer för att det ska kännas lika varmt. Och det kan ju kanske bero lite på temperaturen utomhus också.”

”Men då har ni kanske en gammal blandare” blir svaret. Ja, jag kan inte annat än att hålla med. Det har vi ju faktiskt.