Jag läste ett hemskt reportage på Aftonbladet idag om 23-åriga Emil som ringer till SOS alarm för att han inte kan andas, men som inte får någon hjälp. Jag läste ett utdrag ur konversationen mellan Emil och sjuksköterskan, men jag ångrar nästan att jag gjorde det för det var verkligen vidrigt.

Emil ringer till SOS tre gånger, utan att få någon hjälp. Konversationen som fanns på Aftonbladet var när larmpersonalen har kopplat Emil till en sjuksköterska. Flera gånger vädjar Emil till sjuksköterskan "snälla, skicka en ambulans" och när han efter att de har pratat ett tag frågar om ambulansen är på väg svarar sjuksköterskan bara "nej". Sjuksköterskan påstår att det inte är något fel på Emils andning och verkar ha fått för sig att han har fått en panikattack. Det är klart att killen får panik när han ligger och dör och inte får någon hjälp.

I ett brev från Emils familj skriver de bland annat "vi är övertygade om att det är stor skillnad mellan att dö när man vet att hjälpen är på väg och att dö ensam och övergiven i vetskapen att ingen hjälp finns att få!"

Av: Scarlett Thomas

En märklig historia som är som en blandning av The imaginarium of doctor parnassus, The ring, Chick lit och naturvetenskaplig/filosofisk lärobok.

Ariel är doktorand på en litteraturvetenskaplig institution och har intresserad sig för en 1800-tals författare, vars sista bok det sägs vila en förbannelse över så att alla som läser den dör. Trots att det bara ska finnas ett enda känt exemplar kvar av boken lyckas Ariel få tag på ett eget ex och efter att ha läst den dras hon in i en fartfylld historia.

På sätt och vis tycker jag att boken är ojämn i sin stil och att det är alldeles för mycket filosoferande. Jag gillar att kapitlen är avdelade med möss.

På flyget hem igår läste en arbetskamrat som att bredvid mig en biografi om Gandhi. Ja, namnet Gandhi känner jag ju mycket väl igen, men jag blev osäker på vem han egentligen var när jag tänkte efter. Det var nära att jag frågade om han fortfarande levde, men jag tänkte att det kanske är en idiotisk fråga med tanke på att han ändå är ganska känd. Jag trodde nästan inte att det var sant när hon berättade att han levde under andra halvan av 1800-talet, och blev mördad på 40-talet. Jag hade kanske gissat på att han föddes under 40-talet.

Nu är jag hemma från Florens, men det var nästan nära att jag inte skulle vara det. Vi kom i god tid till flygplatsen, men väl där var vi tvungna att stå i en stillastående kö. Vi hade checkat in dagen innan, men på flygplatsen visade det sig att de hade in-check, utskrift av bordingpass och väskinlämning på samma plats så vi fick ställa oss i en lång och sjukt långsam kö.

Efter att vi hade gått genom säkerhetskontrollen gick vi direkt till tax free. Då var det 10 minuter kvar till bordning, men ca 30 minuter innan planet skulle gå så vi tyckte att vi skulle hinna om vi skyndade oss. Vi plockade på oss det vi skulle ha och ställde oss igen i en lång och sjukt långsam kö. Det verkade vara något fel på kassan och det tog flera minuter för varje person att betala. Till sist började det kännas stressigt och flera bakom mig i kön lämnade sina grejer och gick till gaten istället.

Jag och en arbetskamrat stod kvar och när jag kom på att planet gick 5 i, istället för 5 över, så kändes det plötsligt riktigt nervöst. Men så blev det vår tur och när vi väl var klara upptäckte min arbetskamrat att de hade tagit betalt för en av hennes flaskor två gånger. Istället för att försöka få till växeln valde hon att få en till av den flaskan och vi rusade iväg mot gaten. Då hade de redan ropat ut våra namn. Vid gaten var man tvungen att åka buss till planet och bussen hade redan åkt, så de fick skicka en egen buss för oss. Men vi kom på planet exakt på utsatt flygtid, och tog våra platser. Det stod tre flygvärdinnor och tisslade vid våra platser när vi kom på. Tydligen var planet överbokat och de funderade på om de kunde överlåta våra platser till några andra. Men vi hade ju checkat in och en annan arbetskamrat satt bredvid och visste ju att vi var på väg, så det var nog aldrig rågon risk att vi skulle bli av med platserna. Flygplatsen i Bologna borde se över sina kösystem.

Nattbild i Florens.

Sitter ensam i hotellets foajé med min laptop. Jobbarkompisarna har gått in till sina rum. Det enda som hörs är lugn 60-tals musik på låg volym och Italiensk sorl från receptionen. Andra gäster sitter tysta vid andra bord och surfar. Några dricker vin. Jag har precis kommit tillbaka från kvällens middag. Pasta och Tiramisu, en av den bästa Tiramisun jag ätit. Jag har inget bråttom upp till rummet, men går nog ändå upp snart. Imorgon ska vi inte träffas för frukost förrän klockan 9.00 Jag kan gå och lägga mig och läsa i flera timmar.

God natt!

Vädret har kanske inte riktigt varit på vår sida, men det är ändå kul att vara här. Imorgon ska det bli soligare så då blir det nog skönare, och dessutom kommer morgondagen inte att vara fylld med museum och det blir också skönt. De museum som vi har varit på hittills har varit intressanta, vi har varit på två vetenskapsmuseum och Uffizierna. På Uffizierna såg jag Venus födelse. Kanske imponerar det på någon. Det räcker med museum nu, imorgon vill jag kolla in stan.

Jag tycker att det är synd att många är så dåliga på engelska här. Det känns alltid lättare att åka till länder där de flesta pratar ganska bra engelska, men här blir man snarare förvånad om någon förstår en. Bara att beställa på ett café kan bli komplicerat. Och att försöka kommunicera med städerskan på hotellrummet visade sig helt omöjligt.

(Välkommen till Pleasantville)

FILMTIPS

Genre: Komedi, drama

Från: 1998

Längd: 124 min

Kända skådisar: Reese Witherspoon, Tobey Maguire

Handling: När David och hans syster Jennifer slåss om fjärrkontrollen råkar de hamna i en såpopera från 1950-talet. I Pleasantville är allt svart och vitt; alla är lyckliga och alla har sin givna plats. Tills allting en dag förändras. (Källa: Wikipedia)

I TV-såpan är allt svart/vitt, men när David och Jennifer kommer dit och utmanar den gamla ordningen blir en del i färg. Vissa uppskattar färgerna och moderniseringen och vill ha mer färger, medan andra fördömer färgerna och vill att allt ska vara svart/vitt som det alltid har varit.

Filmen blev trefaldigt Oscarnominerad.

Av: Eleanor Catton

Det här är boken som jag var och diskuterade på träffen Prosa & Marmelad, men eftersom den hade recensionsdatum 14 april så har jag inte kunna skriva något om den förrän nu.

Repetitionen handlar om en musikinriktad flickskola där en lärare har ihop det med en elev. Var det ett övergrepp eller ett frivilligt förhållande? I närheten av flickskolan ligger en teaterskola där förstaårseleverna bestämmer sig för att spela upp skandalen på sin teater utifrån rykten och tidningsnotiser. Vad är teater och vad är verklighet? Flera av flickskolans elever tar även privatlektioner hos en saxofonlärare och större delen av historien utspelas för läsaren genom elevernas berättelser för saxofonläraren.

Eleanor använder ett fängslande och målande språk med träffsäkra metaforer som efterlämnar sig en känsla av osäkerhet över vad som faktiskt hände.

Det här är en historia som mår bäst av att få diskuteras efteråt och därför kommer att passa perfekt vid bokcirklar.