Det är inte alltid jag kan sitta med vid styrelsemötena i min bostandsrättsförening, men när jag väl har tid så får jag verkligen valuta. Idag var det lite kortare än förra gången, idag satt vi kl 19.00-21.40 Det är mycket intressant som hinner diskuteras.

Av: Tatiana de Rosnay

Den ena historien i Sarahs nyckel handlar om en 10-årig judisk flicka som är med under Vel'd Hiv razzian i Paris 1942. Den andra historien utspelar sig i nutid där journalisten Julia Jarmond försöker ta reda på vad som hände med den judiska familjen som bodde i hennes familjs lägenhet innan de flyttade in.

Trots att jag kan förutse nästan alla händelserna i boken så tycker jag att den är ganska spännande och beskrivningarna av behandlingen av judar och koncentrationsläger är riktigt äcklig. Om inte annat borde man läsa boken bara för att få reda på vad Vel'd Hiv var för något.

REKOMMENDERAR

Jag och W har ägnat flera timmar idag åt att spela in en musikvideo till en låt på kommande skivan. Vi var bland annat i en park där träden just nu är helt orangea. Cool miljö, tyckte vi. Det har dessutom växlat mellan duggregn och lite mer ihärdigt regn hela dagen, vilket inte syns på filmen men ger rätt stämning tyckte han som filmade. Jag håller med om att ljus och färger blev bra på filmen, men det var inte lika bra att behöva lämna ifrån sig paraply, jacka och vantar inför varje tagning. Vad gör man inte för konsten. Men jag tycker faktiskt att det var kul idag.

På film - Åh, vad mysigt, här ligger jag helt bekvämt och avslappnad.

På riktigt - Skynda på, jag är blöt och kall och behöver anstränga mig för att inte skaka under tagningarna.

Tydligen spelade det några som heter Deaf Phonetics på Pub 19 ikväll. Jag hade aldrig hört talas om dem, men tyckte att det lät intressant så jag gick dit. De spelade inte sån musik som jag vanligtvis lyssnar på, men det var kul att se dem live.

Okej, jag blir kvar på Friskis 1 år till. Nu ska jag bättra på statistiken.

På Friskis & Svettis bokningssida har de börjat med statistik där man kan se hur många gånger man har tränat varje månad. Kul, tänkte jag, eftersom jag tränar ganska mycket, men höll på att svimma när det stod att jag bara varit där 14 gånger i år. Det kan omöjligt stämma! 0 gånger i maj, inte en chans. Jag gör anteckningar om min träning, så jag gick tillbaka till maj och bläddrade mig igenom veckorna med växande panik. Jag har inte en enda notering om att jag skulle ha varit på Friskis i maj. Istället har jag ridit 1 gång i veckan och löptränat ca 2-3 gånger per vecka.

När jag tycker att jag har kommit in i en bra träningsrutin så har jag kanske varit på Friskis 1 gång i veckan, utöver ridning och löpning. Det blir ju faktiskt bara 4-5 gånger på en månad så det är inte konstigt att det ser tunt ut i statistiken.

Jag tror att Friskis ändrade bokningssystem i mitten av vårterminen och det är nog från och med då som statistiken började räknas så att jag har 0 på januari, februari och mars behöver inte nödvändigtvis betyda att jag inte var där då. Det kan jag inte tänka mig att jag inte var, men å andra sidan kan jag tydligen inte lite på min egen uppfattning om min träning. I juli och augusti red jag tre gånger i veckan eller var på semester så då blev det ingen Friskis och nu i oktober har jag känt mig småförkyld i tre veckor och därför inte tränat.

Jag känner mig lite bättre från förkylningen nu och tror att jag kan börja smyga igång med träningen, det är för kallt, blött och tråkigt ute för löpning, all extra ridning har paus under terminerna och min rallylydnadskurs är slut så jag har en dag över i veckan. Men mitt årskort har gått ut så jag behöver köpa ett nytt. Jag funderar på om det är värt det om jag ändå bara tar mig dit 14 gånger på flera månader…

Samtidigt får jag tänka att 14 gånger är bättre är inga gånger, och dessutom betalar jobbet större delen av träningskortet. Hmm, jag måste bestämma mig innan 17.30 då det börjat ett pass som jag kan tänka mig att gå på.

En bra sak med mina arbetskamrater är att många av dem tycker om att gå på bio. Vi fick en ny kollega nyligen och jag föreslog att vi skulle gå ut och äta tillsammans. Kul, tyckte de, då kunde vi passa på att gå på bio samtidigt. Så efter jobbet idag var vi först på Koh Phangan och sedan och såg den stillsamma och på gränsen till långtråkiga tyska DDR-filmen Barbara.

Av: Andreas Carlsson

Jag gillar den här boken. Kanske är jag precis rätt målgrupp för att läsa det här eftersom jag gillar musikaler, jag gillar Andreas Carlsson, jag har ett eget band och jag skriver själv låttexter. Jag låter mig gladeligen dras in i Dandyworld.

Dandy är en kille som efter några år på barnhem ger sig av till Platinum City där han precis efter ankomst bara behöver sjunga en låt tillsammans med några gatumusikanter för att få karriären serverad. Kapitlen varvas med låttexter och jag kan se framför mig hur den här historien skulle göra sig på teaterscen eller filmduk.

Just låttexterna är något av det som jag gillar mest med boken. Eftersom jag också är textförfattare så tycker jag att det är väldigt intressant att läsa Andreas texter, hur han lägger rimmen, hur han bygger upp låten, var han lägger sticken osv. Inspirerande.

Det som jag har mer svårt för är den överdrivna pappa-son-romantiken i börjar av boken och själva slutet som jag till en början tyckte var en stor besvikelse.