Av: E L James

Fifty Shades of Grey skrevs från början som en Twillight-fanfictionberättelse, och jag tycker att det märks tydligt.

Pojke - otroligt rik, ofattbart snygg, kan få vilken tjej han vill, överbeskyddande och avundsjuk, och med en mörk och farlig sida.

Flicka - oskuldfull och fumlig, men inte rädd för att prova det okända, vill inte ta emot dyra presenter, vågar säga ifrån, kan inte berätta om pojkes sanna natur för vänner och familj, och har en mamma som bor många mil bort på ett varmt ställe.

Huvudkaraktärerna i historien hette från början Edward och Bella, men bytte namn till Christian och Anastasia innan den publicerades i bokform.

Det är egentligen inte särskilt mycket handlig i boken, mest ett vara-eller-inte vara-tillsammans-funderande från Anastasias sida. Jag antar att boken har blivit populär på grund av sina många, detaljerade och brutala sexscener.

Av: Marlene van Niekerk

milla ligger på sin dödsbädd förlamad utan att kunna prata & tas om hand av sin svarta hemhjälp agaat milla kommunicerar genom ögonen blinkningar hn stirrar på saker tittar bort blundar kniper ihop ögonen spärrar upp ögonen känslor & åsikter förmedlar hn till agaat & agaat förstår och överstätter om det behövs & redan när agaat var liten & togs om hand av milla kommunicerade de med ögonen & i boken får man följa millas tankar där hn ligger fast i sin förlamade kropp & man får läsa förvirrade kursiva stycken där jag saknar punkter och kommatecken & man får läsa om millas liv med Jak & A & då är allting skrivet i det ovanliga berättarperspektivet andra person alltså du-form & man får läsa millas dagboksanteckningar & hn skriver inte särskilt bra då får jag svårt att koncentrera mig på innehållet & det blir jobbigt i längden jag tycker att 700 sidor är alldeles för mycket för att berätta den här historien även om relationen mellan milla & Gaat är en ganska fin historia & jag fattar inte varför vissa författare inte sätter ut citationstecken vid repliker det gör det väldigt svårt att veta när någon pratar eller om någon tänker

Av: John Connolly

The Whisperers är den nionde boken om privatdetektiven Charlie Parker och ingen av böckerna (eller endast ett fåtal) är, vad jag vet, utgiven på svenska. Boken går absolut att läsa som fristående, jag kände inte ens till Charlie Parker innan jag började läsa, även om vissa personer och händelser går igen från tidigare böcker.

Parker får i uppdrag att titta närmare på ett förhållande för att egentligen försöka hitta orsakerna till ett oväntat självmord. När självmorden blir fler behöver Parker hitta ett samband och börjar utreda en smugglaraffär med antikviteter. Boken har en del övernaturliga inslag.

The Whisperers var för mycket deckare för min smak. Jag hade nog föredragit mer mystik och demoner, och mindre deckarformat. Ungefär halvvägs in i boken har jag lessnat lite på historien och tycker att det går lite för långsamt fram.

Av: Ulla Högström

Bara en halvtimma kvar utspelar sig i Göteborg, är skriven av Ulla Högström som bor och är uppvuxen i Göteborg, och min mamma köpte boken i Göteborg när hon var där. Boken är inte utgiven av ett förlag, utan Högström har själv tryckt upp och distribuerar boken. Jag tycker att det är väldigt roligt att det idag finns flera möjligheter för författare utan förlag att själva ge ut sina böcker genom print-on-demand företag och liknande, men om man nu har blivit refuserad flera gånger kanske man ska fundera på varför och se över manuset en gång till.

Bara en halvtimma kvar handlar om två kvinnliga poliser som jagar gangsters utanför arbetstid för att visa sig duktiga och imponera på de manliga kollegorna. Jag tycker att det ligger något könsstereotypiskt över polisstationen där Karin och Lisa, båda yngre än 30 år, jobbar tillsammans med Svensson, Johansson, Persson, Hansson, Pettersson och Lasse, alla män och i 40-60-årsåldern.

Jag har svårt att sätta mig in i en historia om jag retar mig på språket när jag läser. Och i Bara en halvtimma kvar finns det alldeles för mycket konstigheter för att det ska vara acceptabelt. Jag förstår inte ens varför boken heter som den gör. För det första så heter det väl ”halvtimme”, och för det andra så tycker jag inte att jag hittade något i själva boken som motiverade titeln.

Andra exempel (och då är det alltså bara exempel, hon skriver på samma sätt genom hela boken) på formuleringar som stör mig i boken är:

Ibland hänger jag inte riktigt med i resonemanget. ”Ingen bilist stannade, de måste väl ha sett honom, eftersom det skvätte ganska bra när de körde förbi.” (s. 7). ”Först blev han förvånad när han såg att vi stod där och såg Marco skulle skjuta honom.” (s. 11-12).

Det är jobbigt att hon skriver med dialekt (om det är dialekt?) ”Båda visste det var inget annat att göra än att köra tillbaka…” (s. 47) (Tappade ord)

Syftningsfel ”…hittade han Lotta på sängen och grät. Han tröstade henne..” (s. 49)

”…där fanns ett papper med namn och adress till ägarens bil.” (s. 68) Antar att hon menar bilens ägare.

Märklig indelning av meningar. ”Efter att Lotta släppt av Karin vid hennes bil och hon hade kört iväg. Gick hon med tunga steg upp till sin lägenhet.” (s. 90)

Särskrivningar ”…så fort som de vidrör något så har de plast handskar på sig…” ”Vi undersökte hans jogging dress men vi hittade inget.” (s. 214)

Märklig ordföljd ”Kanske det var samma män som sist hade försökt att ta sig in i lägenheten?” (s. 217) ”Kanske det hade kommit lite post?” (s. 238)

Hon varvar de, dem och dom om vartannat.

Hon byter även berättarperspektiv mitt i stycken vid några tillfällen, från att oftast skriva i tredje person till att ibland skriva i första.

Något annat som jag reagerar på är användandet av telefonkatalog. Nu står det inte i boken när den utspelar sig, men den känns ganska modern, och jag har svårt att föreställa mig att personer under 30 år skulle använda telefonkatalog i den utsträckningen de gör i boken. Var får man ens tag på en telefonkatalog idag? Själv har jag inte använt en telefonkatalog på säkert 10 år, utan använder Eniro eller liknande, i datorn eller mobilen.

Jag ställer mig också frågande till bilsmugglaraffären i boken, vilket är ett område där jag inte har någon som helst koll, men för mig låter det helt bakvänt att stjäla BMW och Mercedes i Sverige och frakta över till Tyskland, med tanke på att det är tyska bilmärken.

Jag upplever hela boken som om den är skriven av ett barn, eller för ett barn. Den känns overklig och helt enkelt som en parodi på en deckare.

AVRÅDER

Av: Helena Thorfinn

Innan floden tar oss handlar om svenska biståndsarbetare i Bangladesh och är Thorfinns debutroman. Thorfinn har själv arbetat i tre år vid ambassaden i Bangladesh huvudstad Dhaka och hon förmedlar en bild av landet som känns verklig, hemsk och komplex. Boken känns viktigt, och den visar att de åsikter man har hemma i Sverige inte alltid är så lätta att leva efter i en helt annan kultur.

REKOMMENDERAR

Av: Kerstin Ekman

Jag tycker att det ligger något tungt över läsupplevelsen när det gäller den här boken. Jag kommer aldrig in i något riktigt flyt när jag läser och måste flera gånger läsa om stycken för att hänga med i vad som står. Jag upplever den som onödigt komplicerad, trög och akademisk. Jag är heller inte särskilt förtjust i texter där man inte använder citationstecken eller talstreck vid repliker.

Grand final i skojarbranschen handlar om Lillemor Troj vars kompis/bekanta Babba skriver böcker som hon sedan ger ut i Lillemors namn, och låter Lillemor vara ansiktet utåt och ta hand om alla intervjuer och liknande. Men så en dag skriver Babba en bok om hennes och Lillemors förhållande till varandra och om hur Lillemors böcker har kommit till och skickar till ett annat än Lillemors förlag. Manuset hamnar till sist i Lillemors händer och i Grand final i skojarbranschen läser Lillemor Babbas manus, vilket är det man som läsare också läser varvat med kapitel om när Lillemor tänker tillbaka på de tillfällen hon precis har läst om.

Av: Joyce Carol Oates

Nikki Eaton hittar sin mamma brutalt mördad, vilket leder till att Nikki på sätt och vis får veta mer om sin mamma och kommer henne närmare än vad hon gjort medan mamman levde.

Boken är såklart välskriven och andas Joyce Carol Oates, men jämfört med de två andra böckerna som jag har läst av henne Blonde och Älskade syster, så tycker jag inte riktigt att Älskad, saknad når upp till samma nivå. För en mer ovan läsare är den nog däremot mer lättillgänglig.

Av: Tatiana de Rosnay

Den här boken är skriven av samma författare som skrev Sarahs nyckel som jag tyckte så mycket om, men Bumerang når inte riktigt ända dit.

Huvudpersonen i Bumerang är 43-årige Antoine Rey, som har en alldeles för "kvinnlig" röst för att kännas trovärdig för mig. Han tar med sin syster till deras barndoms semesterställe och väl där kommer systern ihåg något om deras mor som sätter igång en rad av händelser och avslöjanden från det förflutna. Samtidigt som Antoine försöker få reda på mer om sin mor brottas han med sin vardag som är fylld med besvär på jobbet, relationen till ex-frun och tonårsbarnen som han inte vet hur han ska hantera.

Boken känns stillsam, vemodig, tragisk och spännande.