Av: Fredrik Backman

Utan att veta någonting om boken så hade jag fått för mig att den skulle vara mycket mer lättsam humorbok än vad den visade sig vara. För att gilla den här boken så tror jag att man måste köpa konceptet rakt av. Jag tyckte att boken var rolig, men det störde läsupplevelsen att jag hade en känsla av att jag inte tror på det här.

Ove är en ganska rolig karaktär, särskilt innan man får veta för mycket om honom. En sur och grinig man som tar det som sin uppgift att läxa upp andra som missköter sig. En småpåve, och det finns ju inget mer irriterande. Men ju mer man får veta om Ove, desto tydligare blir det att han inte bara ska vara en karaktär som man skrattar åt och tycker illa om. Jag tycker till sist ganska bra om Ove, men då är han inte längre lika rolig.

Det är inte bara Ove som är en tvär och tystlåten mansfigur i boken. Det gäller även Oves pappa, Oves frus pappa och Oves granne Rune. Helt enkelt alla av de äldre männen. Vilket får mig att tycka att den manliga beskrivningen är ganska endimensionell, och jag undrar samtidigt om Backman ser det som ett ideal.

När jag läser om Ove ser jag hela tiden en äldre gubbe framför mig, och jag måste gång på gång påminna mig själv om att han faktiskt ”bara” är 59 år. Jag har också svårt att se Oves äktenskap med Sonja som trovärdigt. Man får en förklaring till vad Sonja ser i Ove och hur de träffades, och jag tror att man får ut mer av boken om man accepterar den förklaringen. En butter man är tillsammans med en butter kvinna, tänker jag. Då lutar jag mer åt tolkningen att Sonja egentligen inte alls är särskilt färgstark, vacker och social, utan det är Oves bild av Sonja vi får i boken.

Jag tycker att Oves historia är alldeles för överdriven. Under hela sitt liv råkar han ut för värre och värre tragedier. Och efter ett tag känner jag bara ”stopp”, han behöver inte råka ut för mer för att man ska känna sympati för honom nu. Dessutom så tycker jag att det skulle vara kul med en karaktär som är butter och grinig bara för att han är butter och grinig, och inte för att han har ett helt liv med anledningar bakom sig.

Något annat som kan bidra till bristande trovärdighet är att jag sitter med en känsla att allt inte riktigt stämmer. Jag har svårt att peka ut anledningen till den känslan, och det enda som jag kommer ihåg i efterhand är övningskörningsscenariot. Där hoppar Ove in i bilen och börjar övningsköra utan att gå en introduktionsutbildning för handledare, trots att han är en principfast person och är noga med övningskör-skylten. Och då menar jag absolut inte att en bok behöver vara sanningsenlig för att vara bra. Och hade det bara gällt övningskörningen så hade jag nog inte brytt mig, men det var lite fler smågrejer.

De tjattrande grannarna, som hela tiden stör Ove, blir nästan till en fars. Jag tror att historien kan göra sig bra på film, och stundtals när jag läser får jag nästan för mig att Backman har skrivit ett filmmanus snarare än en roman.

Det jag tycker allra bäst om i boken är katten. Jag gillar beskrivningarna av hur den tittar på olika saker, och jag gillar att den blir en egen karaktär.

Av: Johan Theorin

Förskolan Gläntan ligger i anslutning till sjukhuset Sankta Patricia där psykiskt störda våldsbrottslingar vårdas. Jan Hauger söker jobb som förskolepedagog på Gläntan för att komma närmare sin ungdomskärlek som sitter inspärrad på sjukhuset. Barnen på Gläntan har föräldrar på Sankta Patricia och på dagarna följer Jan barnen genom källarkorridorer och upp till sjukhusets besöksrum. Men han funderar på om det finns något sätt för honom att ta sig längre in i sjukhuset.

Boken är spännande och lättläst och varvar nutid med tillbakablickar från när Jan själv satt på ett vårdhem för ungdomar, och från förskolan Lodjuret där Jan såg till att en pojke försvann. Berättartempot är ganska lågt, och jag tycker att det passar bra med stämningen i boken.

Jag gillar boken fram till slutet. Slutet är för hastigt, märkligt och känns inte alls som i samma stil som övriga boken. Dessutom skiftar berättarfokus precis på slutet från huvudpersonen Jan till en av bifigurerna.

Av: Sara Lövestam

Den här historien grep tag i mig på ett alldeles oväntat sätt. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men inte var det att bli så fast, att tycka om karaktärerna så mycket, att följa intrigerna med sådan spänning eller att längta så efter boken när jag tvingades lägga den i från mig. Det finns inte en onödig eller tråkig sida av de knappt sexhundra stycken i boken, och jag är infångad redan efter första meningen.

Boken känns genomtänkt och välplanerad, handlingen går framåt i precis rätt takt, man får veta tillräckligt mycket vid rätt tillfällen. När jag läser känner jag mig trygg i vetskapen att författaren har historien under kontroll. Trådar som skulle kunna riskera att bli lösa fångas upp och när boken är slut har jag allt klart för mig.

Det börjar med glasögonen, skorna, linjalen och broschen. Från olika håll kommer de alla till Hanna vid ett och samma tillfälle. Hanna har ett meningslöst jobb och en irriterande pojkvän och hon börjar intressera sig för sakernas ursprung och innebörd.

I vartannat kapitel får vi lära känna Signe som lever i Tierp i början av 1900-talet, och där börjar samma/liknande saker att dyka upp. Men det är egentligen inte frågan om sakernas ursprung som är huvudpoängen med historien. Det är bilden av Signe och hennes värld som växer fram mer och mer, skillnaderna mellan stad och landsbygd, mellan mäns och kvinnors situation, synen homosexualitet och framför allt kampen för kvinnlig rösträtt.

REKOMMENDERAR

Förgiftad - Om kemikalierna i vardagen och det osynliga hotet mot vår hälsa

Av: Rick Smith och Bruce Lourie

I den här boken får man läsa om sju olika kemikalier som finns i vår vardag och som man får i sig genom att bara leva ett normalt liv. Boken är skriven i Kanada, men har svenskt för- och efterord, och flera av ämnena utsätts även vi svenskar för. Boken är väl på sätt och vis en ögonöppnade, men för min del var den för faktamässigt skriven för att jag skulle orka ta till mig informationen.

Det är i boken väldigt mycket fotnoter och hänvisningar till annan forskning. Under stora delar skriver författarna om vad andra har skrivit om tidigare. Det kommer också långa kapitel om miljökatastrofer och upptäckter som har hänt förut och så avslutas kapitlet med att ämnet nu är förbjudet. Det tar också ganska lång tid innan själva boken kommer igång med förord till den svenska utgåvan, förord och inledning. Allt detta tycker jag är utsvävningar från själva kärnan och ledsnar snabbt när jag läser.

Det enda som jag tyckte var verkligt intressant i boken var testerna de utförde på sig själva i försök att öka mängden av varje ämne i kroppen. Genom blod- och urinprov mätte de halterna av ämnet före och efter testperioden, och det verkar tyvärr lite väl lätt att öka mängden av farliga kemikalier i kroppen bara genom normalt användande av vardagliga produkter.

Det kapitlet som kändes mest lättbegripligt var det om kvicksilver. Kvicksilver känner jag till och vet hur det ser ut, därför tror jag att det kapitlet var lättare för mig att sätta mig in i. Ftalater, PFOA, PBDE, Triklosan, 2,4-D och BPA säger mig fortfarande, trots att jag har läst boken, inte särskilt mycket.

Ett stort problem med den här boken tycker jag var att det är alldeles för svårt att komma ihåg detaljerna. När jag läser den här typen av böcker så vill jag gärna berätta för andra om vad jag har läst. Men när jag inte ens kommer ihåg vad ämnena heter, vilka tester som gav vilket resultat, vilka typer av produkter som ämnena finns i och vilka effekter de kan ha på människokroppen, då har jag inte mycket att berätta. Jag vet redan när jag läser att jag inte kommer att komma ihåg informationen och då känns det lite onödigt att läsa boken.

Ett praktiskt tips som jag har med mig efter att ha läst klart är att jag kanske borde sluta med Teflonstekpanna. Tyvärr kan jag inte exakt redogöra för varför, annat än att teflonet frigörs i höga temperaturer och hamnar i maten, och det är inte bra.

Det är mycket i den här boken som jag tycker att det är väldigt bra att det uppmärksammas, men jag tror att man behöver vara lite mer intresserad av ämnet för att verkligen kunna ta det till sig. Jag hade hoppats att boken skulle vara mer i stil med Den hemlige kocken.

AVRÅDER

Av: Dorothy Koomson

En mycket känsloladdad historia om vänskap, familj, olycklig kärlek, svek och hemligheter.

Mal och Stephanie vill ha ett barn och ber Mals bästa vän, Nova, att vara surrogatmamma. Men innan barnet är fött ändrar sig Stephanie och hon och Mal drar sig ur uppgörelsen och bryter kontakten med Nova utan egentlig förklaring. Nova, som inte ens ville ha ett barn, blir då ensamstående förälder till ett barn som hon under graviditeten har gjort allt för att tänka på som inte sitt eget.

Sju år senare hamnar barnet i koma på sjukhus med en illavarslande prognas vilket blir en anledning för Nova att ta kontakt med sin bästa kompis och barnets pappa, Mal, igen.

Hela boken börjar med att barnet, Leo, ligger på sjukhus med Nova vakandes vid sin sida. Under boken får man sedan veta mer och mer om vad som har hänt Novas, Mals och Stephanies liv tidigare. Historien berättas i olika kapitel ur Novas och Stephanies perspektiv.

Jag tycker att boken är upplagd på ett bra sätt, genom att hela tiden blanda nutid och återblickar, för att låta historien växa fram långsamt och behålla spänningen. Och jag tycker att intrigerna är tillräckliga för att man ska förstå hemlighetsmakeriet, men inte så överdrivna så att det blir alldeles för otroligt och töntigt. Replikerna känns ibland lite väl overkliga och smöriga och förmågan att gissa sig till de andras tankar och känslor blir lite för mycket. Tyvärr så känns översättningen lite slarvig, vilket den alldeles för ofta kan vara i den här genren (böcker av kvinnor som helt uppenbart vänder sig till kvinnor) och det fattas småord på för många ställen för att det ska vara okej.

Det här är absolut ingen feelgood bok. Men om man känner för en ganska snabbläst bok med en inte särskilt komplicerad historia, mycket ångest och känslor, då är den här boken perfekt.

Av: Nam Le

Jag är ju, som jag tror att jag har nämnt tidigare, inget direkt fan av noveller. Men då ska man läsa Båten sägs det. Om man inte gillar noveller så gillar man den, trots att det är en novellsamling. Eller recensenterna menar väl att även om man inte gillar noveller så kommer man att tycka att Båten är enastående. Efter att ha läst den så förstår jag inte riktigt varför. 

En anledning till att jag inte är så förtjust i novellsamlingar är att jag tycker att jag inte kommer in i novellerna riktigt. Ofta behöver jag läsa ganska långt i en bok för att fastna för den, och när det gäller novellerna så är de redan slut innan de har fångat mitt intresse. Det går för fort fram, det är för rakt på. Och när en novell är slut så hinner jag bara tänka "jaha" och så vänder jag blad och börjar på nästa. Det finns inte riktigt tid för att låta historien sjunka in. Och när jag har läst ut en novell (av alla i samlingen) och lagt ifrån mig boken (som jag kanske är halvvägs i) så längtar jag aldrig efter att fortsätta läsa, så där som när jag läser en roman och känner att jag längtar efter den, det var så spännande när jag var tvungen att avbryta sist, jag vill veta hur det slutar. Båten är i det här fallet inget undantag.

I de sju novellerna i Båten använder Nam Le ganska olika röster, han skriver på olika sätt, vilket absolut kan vara imponerande, men jag tycker inte att det gör att jag tycker bättre om novellerna. Jag ser inte riktigt skillnaden mot att novellerna skulle vara skrivna av sju olika författare, jag tycker inte att det gör det bättre att det är en och samma. Om jag hittar en författare med ett språk som jag gillar så vill jag helst att den ska använda det språket i alla sina böcker. Dessutom så tycker jag att Nam Le använder ett ganska jobbigt språk. Det blir inget direkt flyt i någon av novellerna. Jag glider iväg i tankarna när jag läser och jag tycker inte alltid att jag riktigt hänger med i vad som händer.

Jag tycker att alla de här novellerna skulle kunna utvecklas. Jag tycker inte att det är historier som känns avslutade. Det känns som att han har pressat in alldeles för mycket på alldeles för få sidor. Man kommer in i historien väldigt plötsligt, får följa den en bit och kastas ut när man har börjat fatta vad det handlar om.

De novellerna som jag tyckte bäst om var "Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja" och "Möte med Elise".

Av: Alex Schulman

4 juli 2008 - 4 juli 2009. Boken inleds med dagen då Alex Schulman separerar från Katrin och avslutas med dagen då hans dotter Charlie föds. 1 år. Och under det året träffar Alex Amanda.

Alex Schulman kan verkligen hitta det där pinsamma, obekväma, i vardagen och sätta ord på det. Gillar man hans krönikor så gillar man den här boken. Vissa anekdoter känner jag igen från hans blogg, men det förstör på inget sätt läsupplevelsen. Snarare så känns det som när man hör introt till en låt som man tycker om, liksom, ja, den där är bra.

Det är ett väldigt fint porträtt av Amanda som Alex målar upp. Och han beskriver sina känslor för henne med en passion och överdrift som jag tror kan göra vem som helst både generad och avundsjuk.

REKOMMENDERAR

Av: F. Scott Fitzgerald

Vem är den där Gatsby!? Är han inblandad i skumma affärer eller har han fått sina pengar på ärlig väg? Går det att lita på det han säger eller tänjer han på sanningen? Är han en romantiker eller fanatiker? Har han många vänner eller inga alls? Har han stora planer för framtiden eller bara en enda önskan? Är bokens jag Nicks porträtt av Gatsby objektivt eller färgat av Nicks egna åsikter? Är karaktären Gatsby en av de största ikonerna inom litteraturen?

Jag hade inte alls hört talas om Gatsby innan jag läste boken, och jag fastnade egentligen inte särskilt mycket för boken medan jag läste den. Men det är något med Gatsby som gör att jag fortsätter att fundera på historien nu när jag har läst klart. Först tyckte jag att boken innehöll en ganska enkel historia, sedan en oerhört tragisk, och ju mer jag funderar på den så tycker jag att historien var väldigt smart. Den kunde inte ha varit bättre.

Jag är väldigt nyfiken på Leonardo DiCaprios rolltolkning av Gatsby i filmatiseringen.