Av: Damien Echols

När jag såg den första av de tre dokumentärerna Paradise Lost hade jag först bara tänkt kolla på halva, och sedan pausa, eftersom den var 2,5 timme lång. Men jag blev helt tagen, kollade på hela och de övriga två i ett svep (sammanlagt ca 7 timmar). Jag blev upprörd och engagerad och fick en klump i magen av tanken på att Damien Echols kanske skulle hinna avrättas.

Dokumentärserien Paradise Lost handlar om de brutala morden på tre åttaåriga pojkar, och om tre tonåringar som döms för morden utan bevis. De tre döma killarna kom att kallas West Memphis Three. Det finns så mycket att säga om WM3, men det finns redan mycket sagt så jag överlåter informationen till andra källor.

Damien Echols blir alltså inte avrättad och han har skrivit en bok om sin uppväxt och tiden i Death row. Han satt oskyldigt dömd i 18 år. Jag tycker att boken är väldigt intressant eftersom jag är så insatt i fallet, men jag tror att om man läser boken helt utan bakgrundsfakta så kanske man inte uppskattar den lika mycket. I slutet av boken finns en bilaga om fallet West Memphis 3 där man får all information tydligt och lättillgängligt uppradad. Jag önskar att alla läste den bilagan, samtidigt är fallet och bevisföringen så sjukt att jag nästan mår illa.

Jag rekommenderar alla som inte känner till WM3 att se dokumentärerna Paradise Lost och sedan läsa Damien Echols bok för att få lite bakgrund.

REKOMMENDERAR

Av: Linda Howard

Det hela börjar väldigt gulligt med ungt, lyckligt, förälskat par med underbar sexveckors bebis och hela tillvaron är alldeles perfekt. Jag sväljer ner mina kväljningar och bestämmer mig för att ge boken några sidor till, och det dröjer inte länge förrän den där lille krabaten slits ur famnen på mamma Milla, medan hon själv klöser ut ögat på förövaren och knivhuggs i ryggen. Boken har potential.

Tio år senare jobbar Milla med det egna företaget Finders som letar efter försvunna människor, och hon letar fortfarande själv efter sitt eget barn. Om det hade övergått helt till en spänningsroman där så hade jag nog gillar boken mer, men jag tycker att för stor del av handlingen kretsar kring vem som är attraherad av vem och det blir lite för mycket kvinna visar att hon inte är rädd för stor, farlig man och fångar i och med det hans intresse.

Jag tycker att boken är ganska dåligt skriven, men jag tror tyvärr att det beror på översättningen.

Av: Stephanie Meyer

En kort liten historia om karaktären Bree Tanner som i Ljudet av ditt hjärta (Eclipse) bara är med en kort stund, men som man här får följa från att hon nyss blivit vampyr fram till hon träffar familjen Cullen. Bree skapas och tränas för att delta i fighten mot familjen Cullen, men hon förstår inte varför, tycker att något känns fel och försöker diskret ta reda på så mycket hon kan om sin situation.

Boken förutsätter i stort sett att man har läst twilight-serien, åtminstone tredje boken. Jag gillar idén att ta en i serien obetydlig karaktär och göra henne till huvudperson i en sin egen historia. Boken tillför egentligen inte särskilt mycket till serien, håller inte alls att stå på egna ben, men känns inte helt meningslös heller.

Av: Andreas Lundstedt & Cecilia Blankens

En öppen och ärlig bok om Andreas Lundstedts pojkvänner, knarkande, artistkarriär och hiv. Jag tyckte att boken var över förväntan. Den var intressant och lättläst. Jag gillar den brutna kronologin och att läsa om någon som så helhjärtat vill jobba med musik.

Av: Fredrik Backman

Jag blev aldrig riktigt förtjust i En man som heter Ove, och när jag började läsa Min mormor hälsar och säger förlåt så fick jag lite samma känsla. Det är lite för tokroligt och karaktärerna är för överdrivna. Men efter ett tag så gillar jag det. Och jag tycker faktiskt riktigt bra om den här boken. Jag tror att det framför allt beror på att den här boken har en historia på ett annat sätt än vad jag tyckte att den förra hade. Historien i den här boken påminner mig om en blandning av boken Extremt högt och otroligt nära och filmen Big fish.

Det som stör mig mest i boken, och som jag har lite svårt att se förbi, är att det finns en hund som de bara matar med kakor, glass, kaffe, glögg och choklad. Och choklad är ju giftigt för hundar. Jag tycker väldigt synd om den där hunden som inte får någon riktigt hundmat eller vatten.

Min mormor hälsar och säger förlåt handlar om Elsa, vars mormor dör och lämnar ett äventyr efter sig. Mormor har alltid berättat sagor för Elsa och nu börjar Elsa hitta sagokaraktärerna i verkligheten. Jag tyckte inte att sagorna var så jätteintressanta så jag läste nog lite halvslarvigt då, men man behöver själv inte lista ut vem som är vem eftersom Elsa gör det åt en.

Mysig bok. Ganska rolig och ganska spännande.

Av: Kim Thúy

En tunn bok med tungt innehåll. Bokens jag, Nguyen An Tinh, flyr med båt från Vietnam till Kanada, vilket är precis vad Kim själv har gjort. I korta stycken varvas historier från Vietnamn med historier om livet i Kanada. Utan kronologisk ordning får man reda på huvupersonens bakgrund och familj, flykt med båt och att hon i Kanada fått två barn varav den ena är autistisk.

Jag är inte helt säker på vad jag tycker om den här boken. Jag gillar de korta historierna och hoppen fram och tillbaka i tid. Men jag fastnar inte riktigt. På bara någon timme har jag läst ut den och det känns som att jag aldrig hann komma in i den riktigt. Det känns inte som att jag följer någon spännande historia när jag läser, snarare som att jag får olika bilder uppmålade för mig. Bilder som jag tycker om, även om de kan vara både hemska och äckliga, precis när jag får dem, men som inte sitter kvar när jag läst klart.

Av: Lo Kauppi

En dokumentärroman om Lena (som sedan byter namn till Lo) Kauppis röriga ungdomsår. Hon berättar utlämnande bland annat om sin alkoholiserade pappa, sin hetsätning och bulimi och sitt amfetaminmissbruk som sedan glider över till heroin. Hon skriver också kristiskt om samhället, den hjälp som inte finns att få och behandlingshemmets nedbrytande metoder. I boken finns även foton och kopior från brev, journaler och rapporter, vilket gör att man som läsare känner sig väldigt närvarande.

Boken är skriven med slang och snabbt, kort språk, och man kastas rakt i i situationer utan närmare förklaring. Jag tycker att språket är väldigt passande, men det gör också att boken blir lite svårläst.

Av: Li Cunxin

Till min förvåning gillar jag att läsa om fattig kinesisk landsbygd. Jag har läst en bok tidigare som jag tyckte väldigt mycket om, Snöblomma och den hemliga solfjädern. Och nu tyckte jag väldigt mycket om den här boken.

Maos siste dansare är en självbiografi som handlar om hur Li Cunxin som elvaåring blir utvald till att studera balett. Det är hans chans att slippa ifrån byn och fattigdomen, men innebär samtidigt att han behöver sakna sin familj. Cunxin bestämmer sig för att göra allt han kan för att bli en av världens bästa dansare och en dag får han möjligheten att resa till USA.

Maos siste dansare är en välskriven och otrolig historia om balett, kommunism, fattigdom och framgång.

REKOMMENDERAR

Jag kan även rekommendera filmen, om man vill få reda på Li Cunxins historia utan att läsa boken.