Återigen har jag några texter som har blivit publicerade. Det känns bra i bokhyllan när jag själv medverkar i några av böckerna.

Av: Patti Smith

Bortsett från att jag någon gång hade hört hennes namn så visste jag inte vem Patti Smith var innan jag läste den här boken. Och Robert Mapplethorpe hade jag inte ens hört talas om. Just Kids är Smiths bok om Robert och om deras relation.

Jag tycker att boken är intressant som en dokumentär, biografi, men jag tycker inte om att läsa den på samma sätt som riktigt bra skönlitterära romaner som jag bara sugs in i. I Just kids är innehållet betydelsefullare än själva språket.

Jag gillar Pattis och Roberts förhållande till varandra, jag gillar deras relation till konsten, jag gillar att de tillåter sig att hålla på med det de verkligen tycker om och att de hela tiden får nya idéer som de genomför. Jag har däremot lite svårt att förstå hur de bara kan lämna saker efter sig och börja om från början flera gånger, men det verkar skönt att inte vara så fäst vid saker. Jag blir inspirerad av deras sätt att kämpa sig fram och våga göra det de tror på.

Av: Carlos Ruiz Zafón

När Daniel är tio år gammal kommer han över en roman vars författare han försöker ta reda på information om. Det visar sig att boken är väldigt ovanlig. Den trycktes aldrig i stärkilt många ex, och de få ex som fanns har någon letat upp och bränt. Någon vill även köpa Daniels ex, vilket gör honom ännu mer nyfiken på vad som hände med författaren. Ju mer Daniel får reda på, desto mer upptäcker han att författarens liv påminner om Daniels eget. Under sitt letande träffar Daniel många olika personer som berättar olika historier, men alla talar inte riktigt sanning...

Vindens skugga är en spännande och välskriven roman där många historier berättas. Den innehåller intressanta personporträtt, spännande vändningar och blir aldrig tråkig. Jag tyckte väldigt mycket om boken och det beror inte bara på att jag läste stora delar av den liggandes på en solig strand.

REKOMMENDERAR

Av: Roslund & Hellström

Det jag fastnar mest för i hela boken är det som författarna skriver i sitt efterord.

"Allt som är osannolikt i den här berättelsen är sant.

Allt som är sannolikt i den här berättelsen är påhittat.

Det är sant att en fjortonårig flicka under lång tid bodde med en äldre man i tunnlarna under gatan vid Fridhemsplan.

Det är sant att elva kvinnor i olika åldrar bodde tillsammans i tunnlarna under gatan vid Fridhemsplan.

Det är sant att fyrtiotre rumänska barn släpptes av klädda i blågula overaller mitt i Stockholm övertygade om att de befann sig i Skottland."

Flickan under gatan är en roman baserad på dessa händelser. Jag tycker inte att historien är särskilt spännande och jag gillar inte det korthuggna språket, men jag gillar att man genom boken uppmärksammas på att det faktiskt finns gatubarn i Sverige.

Av: Rebecca Skloot

Året är 1951 när den svarta, fattiga, kvinnan Henrietta Lacks, 30 år gammal, diagnosticeras med livmoderhalscanser.  Nio månader senare är hon död, men innan hon dör tar hennes läkare, utan hennes vetskap, ett cellprov för forskning. Alla tidigare cellprov har för eller senare dött, men Henriettas celler delar sig och lever vidare. Cell-linjen kallas för HeLa och har legat till grund för en mängd forskning, vaccin, artiklar och priser. Än idag lever Henriettas celler och fortsätter att föröka sig.

Journalisten Rebecca Skloot är 16 år när hon för första gången hör talas om HeLa. Hon förundras över att så många känner till cellerna, men nästan ingen kvinnan som de kommer från. Hon bestämmer sig för att berätta Henriettas historia.

I Den odödliga Henrietta Lacks får man följa canserforskningen från 50-talet varvat med Henriettas liv, och senare hennes barns. Barn som aldrig fick lära känna sin mamma, men som hela tiden får höra om hur viktig hon har varit för forskningen. Man får särskilt lära känna Henriettas dotter Deborah som har svårt att förstå hur hennes mamma, som är död, samtidigt kan leva, och har svårt att acceptera att hennes mammas celler togs och säljs utan att någon blev tillfrågad. Men framför allt vill hon att hennes mamma ska få ett erkännande och en hyllning.

Boken är spännande, skrämmande, intressant och välskriven.

(Det här är den första bok som jag har läst i Excess-format, "mini-bok", men det var inga problem. När jag läser boken tänker jag inte på formatet.)

REKOMMENDERAR

Av: Julian Barnes

Redan efter de första sidorna älskar jag hur den här berättelsen är skriven. Vissa meningar måste jag till och med läsa upp högt för att de är så klockrena. Det är Tony som berättar, och han berättar om hur hans kompisgäng på tre blev fyra, och senare gled ifrån varandra.

Andra halvan av boken tycker jag först är för filosoferande, resonerande, funderande. Men den kommer igång. Tony förekommer oväntat i ett testamente och tar kontakt med en gammal flickvän. Och slutet är galet. Oväntat. Allt vänder och förklaras i bara en replik.

Av: Lisa Tetzner

Jag vet inte hur gammal jag var när jag läste Sotarpojken första gången (jag kanske gick på mellanstadiet), men jag kommer ihåg att jag tyckte att den var väldigt bra. Nu när jag läste om den i vuxen ålder förstår jag inte riktigt varför. Bland annat så är språket väldigt gammeldags. Sånt språk tilltalar mig inte idag och jag borde ha tyckt att det var krångligt då. 

Boken handlar om sotarpojkar i Milano på 1800-talet och är baserad på verkliga händelser utifrån dokument som Tetzner hittat. Det är en hemsk historia, men den griper inte riktigt tag i mig, och till stor del tror jag att det beror på språkbruket.

Av: John Irving

Jag har svårt för den här boken. Det är något med översättningen som inte känns helt klockrent. Och jag gillar inte heller alla kursiverade ord överallt i texten genom hela boken. Dessutom känns dialogerna anträngda och inte naturliga.

Jag är inte särskilt förtjust i handlingen heller. Det växlar bara mellan Shakespearepjäser och huvudpersonens Billys olika förhållanden med kvinnor, män och transexuella.