Av: Philippe Djian

Det har tagit mig orimligt lång tid att läsa ut den här boken, och det beror framför allt på att jag vid varje tillfälle då jag vanligtvis brukar läsa böcker de senaste veckorna istället har spelat Candy Crush. Tyvärr säger det nog mer om boken än om spelet.

Betty Blue handlar om två personers stormiga förhållande, Betty med sina orimliga idéer och hennes pojkvän som försöker hålla henne lugn. Jag tycker inte om någon av karaktärerna i boken. Jag tycker att de är överdrivna och jobbiga. Jag tycker inte om Bettys utbrott. Jag tycker inte om hur hennes pojkvän tar i henne. Jag tycker inte om att det i sexscenerna beskrivs vad han gör med henne, men inte vad hon gör med honom. Och jag tycker inte om språket i boken, som är någon form av slang.

AVRÅDER

(Kafka på stranden)
Av: Haruki Murakami

Det finns något som tilltalar mig i böcker med parallella världar, övernaturlighet och oklara gränser mellan dröm och verklighet. Samtidigt så kan jag bli ganska frustrerad av bildgåtor, ouppklarade mysterier och att läsaren får hitta sin egen sanning.

I Kafka på strandens vågskålar väger den som ger mig en fängslande läsupplevelse tyngre än den som innehåller alla obesvarade frågor. Det här är en bok som jag känner ett stort behov av att diskutera och reflektera över i efterhand. Det finns så många och stora frågor, och möjligheter till tolkningar, att det skulle vara givande att få några andras syn på historien. Men trots att jag inte får svar på alla frågor så är boken spännande och intressant, och det är den känslan som stannar kvar hos mig efteråt. Boken är lättläst och underhållande, och den känns aldrig rörig eller svår att hänga med i.

Jag tror att det bästa är att läsa den här boken helt förutsättningslöst, vilket jag gjorde. Jag hade inte ens läst baksidestexten och visste inte alls vad den handlade om. Därför skriver jag ingenting här om själva handlingen, det finns tillräckligt många sidor på Internet där man kan ta reda på vad boken handlar om.

REKOMMENDERAR

Av: Caitlin Moran

Från att inte ens ha hört talas om Caitlin Moran har jag gått till att tycka att hon verkar helt fantastisk. Rolig, ärlig, pricksäker, skarpsynt, mänsklig.

Hon skriver personligt och humoristiskt om sin utveckling från flicka till kvinna, och även om hon är några år äldre än mig, kommer från en helt annan bakgrund och bor i ett annat land, så stöter jag på en hel del igenkänningar.

Konsten att vara kvinna är precis en sådan bok som jag inte skulle komma på tanken att läsa om det inte vore för bokklubben som jag är med i. Vadå ”Konsten att vara kvinna”? Är det en konst? Krävs det något speciellt? Boken kändes nästan lite hotfull, provocerande och töntig. Tänk om någon skulle få för sig att jag är feminist om jag läser den.

Jag är väldigt glad att jag är med i bokklubben, för ibland visar sig de där böckerna som jag aldrig skulle plocka upp på egen hand vara riktigt bra. Och om någon får för sig att jag är feminist, spelar det någon roll då? Vad innebär det egentligen att vara feminist? Är det något dåligt? Jag tycker att det har en lite negativ klang. Men om jag får luta mig mot Moran och propagera för rätten att utan att bli kommenterad ha ett par bekväma skor, även på fest, då är det kanske inte så illa ändå.

Moran skriver i boken om ett enkelt test för att se om man är feminist.
Stick ner handen i byxorna.
1. Har du slida?
2. Vill du bestämma över den själv?
Om svaret är ”ja” på båda dessa frågor så är du feminist.

Jag tycker att boken är smart, genomtänkt, lättsam och har en hel del poänger. På det stora hela handlar den ungefär om att man ska kunna ha könshår, mens, fula underkläder, bristningar och inte vara supersmal utan att behöva skämmas.

REKOMMENDERAR

Av: Richard Yates

Jag var verkligen förtjust i Revolutionary Road, och jag tycker kanske inte att Easter Parade når riktigt ända dit, men det är fortfarande en bra bok. Beskrivningarna av de hopplösa olyckliga medelklassfamiljerna är lika målande i båda böckerna, och det finns något i porträttet av Emily som gör henne till en av mina litterära favoritkaraktärer.

Syskonen Sarah och Emily lever helt olika liv och under ytan är ingen av dem så perfekt som den andra tycks tro. Sarah gifter sig tidigt, får tre söner och flyttar ut på landet, men hon misshandlas av sin man och blir alkoholist. Emily utbildar sig och börjar jobba och beskrivs av systern som ”fri”, men blir lämnad av alla män hon inleder relationer med och känner sig på slutet väldigt ensam. 

Av: Kate Morton

En perfekt myspys höstbok som innhåller familjehemligheter, ett gammalt slott, ett mysterium, en tragedi, en försvunnen person och en historia som vävs ihop från både nutid och dåtid. Jag har läst en bok av Morton tidigare, Den glömda trädgården, och de påminner mycket om varandra, vilket jag gillar för jag gillade den förra.

I I det förflutna får Edie Burchills mamma ett brev som varit försvunnet i femtio år. Hon blir märkbart berörd, men vill inte berätta för Edie vad det handlar om, vilket får Edie att på egen hand försöka ta reda på så mycket som möjligt från sin mammas förflutna. Hennes sökande leder henne till slottet Milderhurst Castle där tre gamla ogifta systrar bor. Tvillingarna Percy och Saffy och deras lillasyster, den märkliga Juniper. Systrarna är döttrar till Raymond Blythe som är författaren till Edies favoritbok. Vad var det som inspirerade Raymond till att skriva boken? Och varför kom inte Junipers fästman Tony till middagen?

Histsorien berättas i ett långsamt tempo och varvar Edies nutida historia med tillbakablickar i det förflutna i okronoligisk ordning. Jag är väldigt förtjust i den typen av berättarform, där man får pusselbitar från lite olika håll, innan man har hela historien klar för sig. Det är flera olyckliga kärleksrelationer i boken och tragiska situationer där om bara en liten sak hade hänt annorlunda så hade det aldrig behövt bli så där jobbigt. Jag tror att det är det som är styrkan i båda böckerna som jag har läst av Morton; den där känslan efter åt "åh, om inte..." Men då hade det samtidigt inte varit någon historia att berätta.

REKOMMENDERAR

Av: Albert Camus

Albert Camus är en fransk författare (från Franska Algeriet) som fick nobelpriset i litteratur 1957. För att vara skriven av en nobelpristagare så är Främlingen inte alls särskilt tokig. Det är en ganska lättläst liten bok (150 sidor) som inte är obegriplig eller överdriven.

Jag tror att om man läser den här boken lite mer analytiskt så kan man nog få ut mycket mer ur den, än om man, som jag, läser igenom den i rask takt en kväll innan man ska sova.

På det stora hela får jag för mig att den handlar om förhållandet till döden. Måste man sörja sin mors död? Måste man gråta på sin mors begravning? Betyder det att man inte älskade henne om man inte gör det? Måste man sörja sin egen annalkande död? Måste man ångra sig om man dödar en annan människa? Borde man få ett hårdare straff om man inte grät på sin mors begravning, inte ångrar sig, inte försöker förklara sig, och bara accepterar situtationen?

Av: Ian McEwan

Del 1 av den här boken utspelar sig under en dag sommaren 1935 då trettonåriga Briony Tallis bror ska komma hem och Briony har skrivit en pjäs som henne kusiner ska medverka i. Men under dagen blir Briony vittne till systern Cecilia och tjänarens son Robbies sexuella relation, något som hon helt misstolkar, och i slutet av dagen lyckas hon få honom omhändertagen av poliser för ett brott som han inte har begått. I del 1 får man följa historien ur Brionys, Cecilias, deras mammas och Robbies perspektiv. Hela den här delen känns väldigt utdragen och långtråkig.

Del 2 är en enda lång krigsbeskrivning, och man följer bara Robbie när han är ute i krig. För min del känns den här delen helt ointressant.

Först i del 3 börjar boken bli intressant. Det blir på något sätt själva upplösningen, och man får se hur en trettonårig flickas falska vittnesmål kan förstöra livet för så många människor.

Epilogen är det som lyfter hela boken. Jag tycker fortfarande att boken var långtråkig, seg och ointressant, men med epilogen tycker jag ändå att den hade en poäng.

AVRÅDER

Av: F. Scott Fitzgerald

Det finns ett ganska nytt förlag som ger ut noveller en och en, i pocketformat. Novellix. Det är bra att man inte behöver köpa en hel novellsamling om man bara är intresserad av en novell. Vi fick ett gäng ex till mitt jobb och jag passade på att låna hem Benjamin Button. Jag tyckte om filmen Benjamin Buttons otroliga liv, så det var roligt att läsa novellen som filmen inspireras av. (Fast jag trodde att filmen byggde på en hel roman och inte bara en liten novell.)

Jag tror att det är första gången som jag tycker att filmen är bättre än boken. Det märks att Det sällsamma fallet Benjamin Button är skriven av en man på 20-talet. Det finns i stort sett inga kvinnor med i hela historien. Benjamin Button har inte ens en mamma, utan allt är till en början utifrån pappans perspektiv. Pappan kommer till BB för att se sin son för första gången och blir då visad till en fullvuxen gubbe som sitter i en vagga med benen utanför och som kan prata och vill ha riktig mat istället för mjölk. De som gjorde filmen har nog funderat lite mer på vad som skulle kunna kännas realistiskt. I filmen föds han som en pytteliten gubbe, och jag tror inte att han kan prata från början, men jag kanske minns fel.

Det finns bara män i Buttons familj. Hans farfar, pappa, Benjamin själv, hans son och sonson. Den enda kvinnan som förekommer är hon som blir Benjamins fru. De träffas när hon är ca tjugo år och han ser ut som femtio. Men det är inga problem, för hon gillar äldre män och tycker att killar i sin egen ålder är så barnsliga. De har ett bra äktenskap till en början, men när hon börjar närma sig fyrtio och får några gråa hår och ser trött ut så är Benjamin inte attraherad av henne längre och sticker ifrån henne.