Av: Joshua Foer

Journalisten Joshua Foer (bror till en av mina favoritförfattare, Jonathan Safran Foer) besöker det Amerikanska mästerskaper i minne för att skriva en artikel. Han fascineras av deltagarna och deras häpnandsväckande förmåga att minnas, och har väldigt svårt att tro dem när de säger att det är något som vem som helst kan lära sig. Foer lockas av tanken på att försöka öva upp sitt eget minne. Till sin hjälp har han den karismatiske minnesmästaren Ed, och efter ett års coaching ställer Foer själv upp i det Amerikanska minnesmästerskapet.

I boken får man följa Foer resa från att inte ens komma ihåg vad han åt till lunch dagen innan, till att bland annat kunna memorera en kortlek på mindre än en minut. Man får träffa flera färgstarka karaktärer, både personer som minns för mycket och som minns för lite. Man får beskrivningar av metoder som man kan använda sig av om man själv vill förbättre sitt minne. Hur används minnet idag, hur användes det förut. Framför allt får man följa Foers egen träning och hans tankar kring den.

Jag tycker att boken är mycket fängslande. Jag gillar hur den är skriven, och det visar sig att jag tycker att ämnet är väldigt intressant. Jag gillar varvandet mellan Foers träning och besöken hos andra personer. Även om jag inte alls blir sugen på att träna upp mitt eget minne så gillar jag att jag nu vet hur jag kan göra om jag skulle få för mig att göra det i framtiden.

REKOMMENDERAR

I två veckors tid nu har W fört ett krig mot två duvor som oinbjudna har slagit läger på vår balkong. Det började med att vi hörde ett förbannat tjattrande från balkongen och möttes av två duvor som snabbt flög iväg, duvskit på möblerna och början till ett pinnbo under soffan, när vi öppnade dörren.

Någon dag senare var boet lite mer färdigställt och vi började misstänka att de hade tänkt stanna ett tag. W läste på Internet att om man flyttar på en duvas bo så kommer den inte tillbaka. W sopade ut boet från under soffan och satte för med kompostgaller. Pinnarna lämnade han på golvet så att de kunde komma och hämta dem och skulle slippa skaffa nya.

Någon dag senare var pinnarna borta. När vi tittar under soffan är boet tillbaka där. Kompostgaller hjälper inte ett dugg mot en bestämd fågel. W läste på Internet att om man kastar bort en duvas bo så kommer den inte tillbaka. W sopar fram boet från under soffan och slänger det.

Någon dag senare har vi ny pinnar under soffan på balkongen. W sopar fram pinnarna, kastar dem och vänder upp och ner på hela soffan.

Någon dag senare hör vi ett förbannat tjattrande från balkongen. När vi öppnar dörren sticker en duva ut huvudet från den upp och ner vända soffan och granskar oss. W vänder tillbaka soffan och två duvor flyger iväg och sätter sig på grannhusets tak och sitter sedan där och betraktar allt som händer på vår balkong. W läser på Internet att duvor är rädda för CD-skivor. Om man hänger ut CD-skivor så kommer duvorna inte tillbaka. W hänger ut CD-skivor.

I morse möttes jag av den här synen:

När jag var liten klippte jag vid ett tillfälle min systers hår. Varken jag eller syrran har några dramatiska minnen av det, men det är en historia som hängt sig kvar i min familj och den berättas gärna när tillfälle ges än idag. Jag fick för mig att skriva en dikt om händelsen.

Till Erica:

Mörka tussar treårshår ligger där på golvet under
två små barn fullt upptagna i en av sina barndomsstunder.

Det fanns en sax från ingenstans, de hörde hur den skrek:
”Ta upp mig nu och använd mig. Ha med mig i er lek!”

Koncentration och precision, en liten hand med full kontroll
och skratt som tror att ny frisyr det spelar inte någon roll.

Det finns ingen plats för tid och rum, det finns ingenting som stör,
inget mer än här och nu när barn leker frisör.

Av: Sofia Nordin

Hedvig är tretton år och helt ensam. Hennes föräldrar, lillebror, kompisar, hela världen antagligen, har under samma kväll dött av feber, och nu måste Hedvig överleva på egen hand. Hon tar sig till en övergiven gård där hon bestämmer sig för att stanna och ta hand om djuren. När överlevaren Ella dyker upp blir livet både enklare och svårare.

Boken är spännande, men lite långsam i sin handling. Eftersom Hedvig under stora delar av boken är ensam blir det mycket tankar och funderingar. När jag har läst ut boken önskar jag först att det hade funnit mer förklaring till varför det har blivit som det blivit, och upplösning på något sätt, men sedan tänker jag att det kanske inte behövdes, det var ändå inte det som var det relevanta. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker om det eller inte.

Av: Louise Bagshawe

Jag fick den här boken lånad till mig av en kompis och trodde att det skulle vara en helt vanlig chick lit med snygg, fantastisk man och jag-vågar-vara-mig-själv-kvinna som uppenbart är förälskade, men som inte får varandra så lätt som de önskar. Och det var det väl på sätt och vis också, med undantaget att de är jagade av en kvinnlig torped som försöker mörda dem.

Melissa Elmets pappa uppfinner något som gör att Melissa, för att vara på den säkra sidan, om det skulle vara så att hon vet något, bör dödas. Hennes ungdomskärlek William Hyde, själv yrkestränad mördare, söker upp henne för att rädda henne, och tillsammans flyr de genom Europa samtidigt som de mer och mer hittar tillbaka till sin gamla kärlek och försöker lista ut varför Melissa har hamnat i skottlinjen.

Jag var i Göteborg förra helgen och såg det tyska synthbandet Welle:Erdball. De spelade i två timmar och höll energin uppe hela tiden. Jag hade lätt kunna lyssna i två timmar till. Första timmen spelade de låtar från sin nya skiva, och trots att jag inte är särskilt inlyssnad på den så var det jättebra. Det är det som är så fantastiskt med Welle: Erdball, allt de gör är jättebra.

Efter första timmen hade de en liten femminuterspaus, sedan fortsatte de med timme två. När man kom fick man en lapp att önska en låt på, och under andra timmen drog de önskningarna ur en låda och spelade den låten som stod på lappen. Oerhört imponerade. Det fanns 50 låtar att välja mellan på lappen. Timme två bestod alltså av gamla hit-låtar. Allt som allt en sjukt bra spelning och en toppenkväll.

Det visade sig att GB uppskattade min historia och skickade ett presentkort som plåster på såren. Den omvandlade vi genast till två nya glassar.

Jag och W skulle innan vi tog bilen hem till mina föräldrar sticka in på Ica och handla lite småsaker.

Efter en snabb runda i affären går vi mot kassorna och på väg dit tittar vi ner i glassboxen och får syn på det förföriskt glittrande omslaget till Magnums Marc de Champagne, enligt beskrivningen innehållande en silverfärgad glass med champagnesmak. Vem kan motstå det? Vi slänger ner två glassar i korgen, går till kassan, betalar, packar en kasse och går ner i garaget för att ta bilen hem.

Trots att det finns lediga platser ställer vi bilen precis utanför porten, där skylten säger att man får stanna, men inte parkera. Vi skyndar upp till lägenheten för att byta kassen mot hunden. När vi packar ur kassen får vi syn på glassen. Vi kommer helt av oss och skalar med spänning av det hologramskimrande papperet för att mötas av en glass i silver. Vi äter den i lugn och ro.

Efter glasspausen sätter vi koppel på Wilma, går ner till bilen för att åka vidare och upptäcker en irriterande gul lapp på vindrutan. Parkeringsböter, 500 kr, för att vi stod i tio minuter istället för fem, vilket gör Marc de Champagne till den dyraste glassen jag någonsin ätit.