Av: Karl Ove Knausgård

Det här är första delen i Karl Ove Knausgårds autofiktiva självbiografi, som finns i sex fristående delar. Tankarna i boken kretsar kring Karl Oves pappa och dennes död. Pappan dör och Karl Ove åker tillsammans med sin bror Yngve till farmoderns hus, där pappan bott de senaste åren, för att städa ur och förbereda begravningen. Under tiden svävar boken ut i minnesbilder och tankegångar och målar upp en ganska osmickrande bild av Karl Oves pappa.

Trots att boken är väldigt vardaglig, med en extremrealism på sådan detaljnivå att man till exempel får läsa om hur han sköljer potatis och jorden rinner ner i avloppen, så tycker jag om att läsa boken. Det är någon med känslan och stämningen som gör att jag fastnar och läser ut boken ganska snabbt.

Av: Lisa Jewell

Tidigare böcker som jag har läst av Lisa Jewell har varit lättsam chick-lit, medan Fågelburen är en ganska tragisk familjehistoria.

En familj splittras och för att kunna hitta tillbaka till varandra så behöver de både acceptera och förlåta.

Varje kapitel börjar med ett mail som mamman, Lorelei, skriver till sin nya kärlek. Efteråt följer en del i nutid där dottern, Meg, tillsammans med sin dotter, Molly, har kommit till Loreleis hus, Megs barndomshem, för att rensa ur det. Och till sist kommer en del som utspelar sig tidigare, oftast under eller i närheten av påskdagen, och som för varje kapitel i tid kommer närmare och närmare bokens nutid. Jag gillar upplägget och att man får fler och fler förklaringar till hur det har blivit som det blivit ju mer man får läsa om vad som inträffat tidigare.

Lorelei är en horder och hon samlar på alla möjliga saker av olika anledningar. Den enda i familjen som inser att det faktiskt är ett problem är dottern Meg, men istället för att ta hennes oro på allvar tystas hon ner av de övriga familjemedlemmarna som bagatelliserar Loreleis beteende. Loreleis samlande går över styr och till sist klarar ingen av att bo tillsammans med henne. Jag tycker att Loreleis samlarmani ger en intressant kryddning till boken och det är ganska tankeväckande att läsa om samlandet ur hennes synvinkel. Hur saker inte längre bara är saker, utan i många fall också minnen och därför inte alls lätta att göra sig av med.

Jag gillar att samlarmanin tas på allvar på så sätt att det inte bara något som Lorelei kan bestämma sig för att sluta med bara för att hennes familj lämnar henne. Ingen kan göra något för att hon ska sluta, inte ens när hon själv accepterar att det är ett problem och är villig att försöka ändra sitt beteende. Ett av de mest klarsynta partierna i boken tycker jag är när Loreleis partner flyttar ut och en av döttrarna frågar om de ska flytta tillbaka om hon städar huset, och partnern svarar "Hon kommer inte att städa. Jag vet det nu."

Är Fågelburen en feelgood roman? På många sätt tycker jag inte att det är det. Särskilt inte om man fokuserar på Lorelei. Jag tycker att det ligger en lite smärtsam stämning över hela boken, även om den till viss del slutar lyckligt.

Av: Jenna Jameson (och Neil Strauss)

Största anledningen till att jag läste den här boken var för att Neil Strauss var spökförfattare och jag gillar hans sätt att skriva sedan jag läst The Game. Innan jag läste boken var jag inte särskilt intresserad av Jenna Jameson, men ändå tyckte jag att det var väldigt intressant att läsa om hennes liv. (När jag förut läste en bok om Marilyn Monroe så blev jag så fascinerad av henne att jag efteråt såg nästan alla hennes filmer. Är dock inte säker på att jag kommer att göra det den här gången. ;-) )

Boken innehåller utöver vanlig brödtext serietecknade stycken, dagboksutdrag, dialoger som verkar vara från en intervjusituation och väldigt många bilder.

Jenna skriver ärligt och utan försköningar om uppväxt, droger, vänner, övergrepp och porrbranchen. Jag känner mig inspirerad av henne när jag läser. Hon är så utsatt och ändå så stark. Hon står för sina val och det hon vill göra. Hon marknadsför sig och ställer krav, ser inte ner på sin yrkesgrupp utan bestämmer sig istället för att bli den mest kända porrstjärnan i världen. Man kan väl inte annat än säga att hon lyckades.

Av: Johan Kinde

Jag har länge varit förtjust i Lustans Lakejer både musik-och textmässigt, så när jag på en Lustans Lakejer spelning hade chansen att köpa ett signerat ex av Johan Kindes debutroman så slår jag till direkt.

Någon sorts extas utspelar sig tidigt åttiotal och handlar om Julian som går på gymnasiet, skriver texter åt sina kompisar som har ett band, hänger på den nyöppnade klubben 84:an, testar knark och är vansinningt kär i Lina. Livet är både enkelt och komplicerat.

För min del så tycker jag att boken har många igenkänningsfaktorer. Jag gillar att den handlar om en textförfattare, jag gillar att den handlar om ett band som slår igenom, jag gillar att den handlar om ungdomar med en alternativ klädstil och en klubb där alla som på något sätt stod utanför känner sig hemma.

Av: Denise Rudberg

Boken handlar om Åse som har ett halvtråkigt förhållande med en man som hon inte är kär i och som driver en framgångsrik inredningsbutik tillsammans med sin syster. När hon var ungdom spelade hon tennis på elitnivå. Något hon var tvungen att sluta med på grund av problem med att kontrollera sin ilska. Jag tycker att tennishistorien känns väldigt mycket som ett sidospår som inte tillför berättelsen någonting, men att Åse har en hobby och inte bara ägnar sig åt inredning och olycklig kärlek gör henne ändå lite mer levande.

En dag får Åse en kund som bjuder med henne på en jakthelg, och där får Åse en ny bekantskapskrets som styr in hennes liv i en annan riktigt.

Efter att jag hade läst ut boken fick jag reda på att den är den sista delen i en triologi. Jag märkte inte att det skulle ha funnit några andra delar innan den här, förutom på ett ställe där jag tyckte att karaktärerna lite helt utan anledning pratar om någon Jenny. Eftersom första boken i triologin heter Jenny S så misstänker jag nu att det är samma person och att om man har läst den tidigare boken så verkar den där lilla Jenny-uppdateringen inte lika märklig.

Boken bjuder inte på några direkta överraskningar.  En småtråkig bok.

Av: Lina Sjöberg

Jag har aldrig läst Bibeln och vet egentligen knappt vad den handlar om. Utöver att vissa namn låter vagt bekanta  känner därför jag inte igen de sex berättelser som Lina Sjöberg översätter och tolkar i sin nya bok. Men jag behöver inte känna igen de här berättelserna för att kunna uppskatta dem som skönlitterära texter. Och med Sjöbergs efterföljande tolkningar kommer jag berättelserna riktigt nära och känner att karaktärerna lever upp som karaktärerna i vilken novell som helst.

I bokens första del får man bakgrunden till Sjöbergs intresse för texterna, hur den hebreiska bibeln kom till, vilka problem som kan uppstå vid översättningar, och liknande som kan vara bra att ha med sig innan man kommer till del två, själva berättelserna.

För varje berättelse läser jag först översättningen, sedan går jag tillbaka och läser de många fotnoterna, och sist själva tolkningen. Berättelserna i sig, Sjöbergs översättningar, är läsvärda och ganska begripliga, och inte alls stela och högtravande så som jag tänker mig bibeltexter, men det är fotnoterna som gör texten intressant. Det är när jag läser dem som jag tycker att jag kommer ett steg närmare och får lite större förståelse för innebörden, men också för svårigheten i att vara säker på vad texten vill förmedla.

Tolkningarna är det jag tycker bäst om i hela boken och vissa känns så pricksäkra att jag undrar hur man skulle kunna uppfatta texten på något annat sätt. Jag har lätt för att acceptera texterna som noveller som berättats för att man vill berätta en historia. Sjöberg har verkligen öppnat mina ögon för bibeltexter och jag vill läsa mer. Jag hoppas på en uppföljare.

REKOMMENDERAR

Av: Audrey Niffenegger

Niffenegger skrev Tidsresenärens hustru och man kan ju inte låta bli att bara älska den boken. Själens osaliga längtan har stått ganska länge i min bokhylla, men jag har undvikit den dels för att jag har haft ganska höga förväntningar på den och dels för att jag tänkt att den inte kan leva upp till den förra. Men det tycker jag nog att den gör.

Även i den här boken plockar Niffenegger in det övernaturliga. Den här gången finns inga tidsresenärer, men däremot vålnader. Det piffar till berättelsen och blir inte bara ytterligare en kärlekshistoria.

Två tvillingsystrar får ärva sin döda mosters lägenhet med villkoret att de ska bo där tillsammans under ett års tid. Mostern var själv tvilling med systrarnas mamma och hade helt brutit kontakten med henne. Systrarna är nyfikna på anledningen till den brutna kontakten och undrar varför de får ärva en moster som de aldrig har träffat. De flyttar in i lägenheten och blir bekant med grannarna i hopp om att någon ska kunna berätta för dem om deras moster.

Det är en bok om kärlek, relationer och hemligheter.