Jag var tillbaka ute på westernridningsstället i går och red en tvåtimmars galopptur. Den här gången hade jag en häst som hellre travade fort än föll in i galopp, så jag fick göra ganska tydliga galoppfattningar och driva en hel del under själva galoppen. Dessutom så hade den inte alls en lika mjuk galopp som den förra, så jag fick följa med mycket mer med kroppen för att det inte skulle bli skumpigt. Jag tror att det är anledningarna till att jag vaknade stel som en pinne i morse och knappt tog mig ur sängen. Jag har ont överallt, men framför allt i ryggen. Hosta och djupa andetag är inte att tänka på.

Nästa söndag ska jag dit igen, då hoppas jag att den här träningsvärken har gått över, och att det inte blir lika illa nästa måndag.

Av: Fredrik Backman

Utan att veta någonting om boken så hade jag fått för mig att den skulle vara mycket mer lättsam humorbok än vad den visade sig vara. För att gilla den här boken så tror jag att man måste köpa konceptet rakt av. Jag tyckte att boken var rolig, men det störde läsupplevelsen att jag hade en känsla av att jag inte tror på det här.

Ove är en ganska rolig karaktär, särskilt innan man får veta för mycket om honom. En sur och grinig man som tar det som sin uppgift att läxa upp andra som missköter sig. En småpåve, och det finns ju inget mer irriterande. Men ju mer man får veta om Ove, desto tydligare blir det att han inte bara ska vara en karaktär som man skrattar åt och tycker illa om. Jag tycker till sist ganska bra om Ove, men då är han inte längre lika rolig.

Det är inte bara Ove som är en tvär och tystlåten mansfigur i boken. Det gäller även Oves pappa, Oves frus pappa och Oves granne Rune. Helt enkelt alla av de äldre männen. Vilket får mig att tycka att den manliga beskrivningen är ganska endimensionell, och jag undrar samtidigt om Backman ser det som ett ideal.

När jag läser om Ove ser jag hela tiden en äldre gubbe framför mig, och jag måste gång på gång påminna mig själv om att han faktiskt ”bara” är 59 år. Jag har också svårt att se Oves äktenskap med Sonja som trovärdigt. Man får en förklaring till vad Sonja ser i Ove och hur de träffades, och jag tror att man får ut mer av boken om man accepterar den förklaringen. En butter man är tillsammans med en butter kvinna, tänker jag. Då lutar jag mer åt tolkningen att Sonja egentligen inte alls är särskilt färgstark, vacker och social, utan det är Oves bild av Sonja vi får i boken.

Jag tycker att Oves historia är alldeles för överdriven. Under hela sitt liv råkar han ut för värre och värre tragedier. Och efter ett tag känner jag bara ”stopp”, han behöver inte råka ut för mer för att man ska känna sympati för honom nu. Dessutom så tycker jag att det skulle vara kul med en karaktär som är butter och grinig bara för att han är butter och grinig, och inte för att han har ett helt liv med anledningar bakom sig.

Något annat som kan bidra till bristande trovärdighet är att jag sitter med en känsla att allt inte riktigt stämmer. Jag har svårt att peka ut anledningen till den känslan, och det enda som jag kommer ihåg i efterhand är övningskörningsscenariot. Där hoppar Ove in i bilen och börjar övningsköra utan att gå en introduktionsutbildning för handledare, trots att han är en principfast person och är noga med övningskör-skylten. Och då menar jag absolut inte att en bok behöver vara sanningsenlig för att vara bra. Och hade det bara gällt övningskörningen så hade jag nog inte brytt mig, men det var lite fler smågrejer.

De tjattrande grannarna, som hela tiden stör Ove, blir nästan till en fars. Jag tror att historien kan göra sig bra på film, och stundtals när jag läser får jag nästan för mig att Backman har skrivit ett filmmanus snarare än en roman.

Det jag tycker allra bäst om i boken är katten. Jag gillar beskrivningarna av hur den tittar på olika saker, och jag gillar att den blir en egen karaktär.

Den här partyhelgen inleddes i fredags kväll med synthklubb. Kanske var det för att det var första tillfället efter sommaren, kanske var det för att det var löningshelg, i vilket fall som helst så var det ovanligt mycket folk där och hur trevligt som helst. Vid 2-tiden på natten brukar dansgolvet mattas av, men i fredags var det fortfarade fullt drag då och stämningen på topp, så vi fick knappt plats.

På lördagen festade vi vidare med syrrans 30-års fest. Den började redan kl 15 med tårta och bubbel. Sedan fortsatte den till långt in på natten med middag, drinkar, tävlingar, musik och en massa skratt.

Av: Johan Theorin

Förskolan Gläntan ligger i anslutning till sjukhuset Sankta Patricia där psykiskt störda våldsbrottslingar vårdas. Jan Hauger söker jobb som förskolepedagog på Gläntan för att komma närmare sin ungdomskärlek som sitter inspärrad på sjukhuset. Barnen på Gläntan har föräldrar på Sankta Patricia och på dagarna följer Jan barnen genom källarkorridorer och upp till sjukhusets besöksrum. Men han funderar på om det finns något sätt för honom att ta sig längre in i sjukhuset.

Boken är spännande och lättläst och varvar nutid med tillbakablickar från när Jan själv satt på ett vårdhem för ungdomar, och från förskolan Lodjuret där Jan såg till att en pojke försvann. Berättartempot är ganska lågt, och jag tycker att det passar bra med stämningen i boken.

Jag gillar boken fram till slutet. Slutet är för hastigt, märkligt och känns inte alls som i samma stil som övriga boken. Dessutom skiftar berättarfokus precis på slutet från huvudpersonen Jan till en av bifigurerna.

Det är nästan svårt att föreställa sig att de här bilderna inte är från i mitten av sommaren, utan togs förförra helgen, alltså knappt två veckor sedan. Att jag badade ute den 7 september känns helt sjukt, men också som ett tecken på att mina önskemål när det gäller svensk sommar börjar tas på allvar.

Av: Sara Lövestam

Den här historien grep tag i mig på ett alldeles oväntat sätt. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men inte var det att bli så fast, att tycka om karaktärerna så mycket, att följa intrigerna med sådan spänning eller att längta så efter boken när jag tvingades lägga den i från mig. Det finns inte en onödig eller tråkig sida av de knappt sexhundra stycken i boken, och jag är infångad redan efter första meningen.

Boken känns genomtänkt och välplanerad, handlingen går framåt i precis rätt takt, man får veta tillräckligt mycket vid rätt tillfällen. När jag läser känner jag mig trygg i vetskapen att författaren har historien under kontroll. Trådar som skulle kunna riskera att bli lösa fångas upp och när boken är slut har jag allt klart för mig.

Det börjar med glasögonen, skorna, linjalen och broschen. Från olika håll kommer de alla till Hanna vid ett och samma tillfälle. Hanna har ett meningslöst jobb och en irriterande pojkvän och hon börjar intressera sig för sakernas ursprung och innebörd.

I vartannat kapitel får vi lära känna Signe som lever i Tierp i början av 1900-talet, och där börjar samma/liknande saker att dyka upp. Men det är egentligen inte frågan om sakernas ursprung som är huvudpoängen med historien. Det är bilden av Signe och hennes värld som växer fram mer och mer, skillnaderna mellan stad och landsbygd, mellan mäns och kvinnors situation, synen homosexualitet och framför allt kampen för kvinnlig rösträtt.

REKOMMENDERAR

Vi var i Älkarleby och tävlade i agility idag och nu har slutligen tre års tävlande, övande och kurser givit resultat. Idag tog Wilma för första gången en pinne. (En "pinne" är vad man får om man klarar banan felfritt och är bland de 15 procent bästa ekipagen. Efter tre pinnar hoppar man upp en klass.) Wilma tog sin pinne i hoppklassen, vilket är som agility fast utan kontaktsfältshinder.

I agilityklassen kom hon på 4'e plats. På den banan fick hon 15 fel, men ingen i hennes kategori (small) klarade banan felfritt så det delades inte ut några pinnar där. Wilma fick sina fel i slalom (hon tog fel slalomingång), på gungbrädan (hoppade av innan den slog i marken, eller om hon missade kontaktfältet för hon hoppade av åt sidan) och på sista hindret (som hon rev).

Det fanns två hoppbanor på dagens tävling. På den första var hon felfri, men lite för långsam. Hon kom på 5'e plats, men fick ingen pinne där för det var inte tillräckligt många tävlande för att hon skulle vara bland de 15 bästa procenten.

På dagens sista bana hände det äntligen. Trots att hon sprang rakt ut ur tunneln och såg nästan ut att vara på väg av banan fast jag ropade på henne och det blev en stor extra sväng innan hon vände tillbaka till mig så räckte tiden till. Hon var nästan sex sekunder långsammare än vinnaren, men det var inga andra felfria hundar så det räckte.

Nu är det en och en halv vecka sedan marsvinen åkte hem och jag har väl egentligen inte haft tid att sakna dem. Men när jag tänker på dem så saknar jag dem lite. De var ju väldigt gulliga, särskilt ungarna. Så små som de var när jag hade dem är de inte längre, jag tyckte till och med att de blev större under de två veckor som de bodde hos mig, och kanske är de till och med sålda nu.

Wilma som stod och tittade vid buren varje ledig minut under de två veckorna vi hade dem verkade sakna dem lite i början. Hon som är så sjukt morgontrött och på helgerna ligger kvar i sängen fler timmar efter att jag har orkat mig upp gick under marsvinstiden upp frivilligt så fort hon vaknade och ställde sig vid buren. Natten efter att vi hade lämnat tillbaka marsvinen sov vi borta och när vi kom hem igen dagen efter ville Wilma in snabbt och sprang fram till platsen där buren hade stått. Det syntes tydligt att hon stannade upp och såg fundersam ut när det var tomt där. Hon gick längre in i rummet med tveksamma steg, lyssnade åt alla håll och tittade på olika platser. Sedan tittade hon på mig med en väldigt frågande min.