Av: Roslund & Hellström

Det jag fastnar mest för i hela boken är det som författarna skriver i sitt efterord.

"Allt som är osannolikt i den här berättelsen är sant.

Allt som är sannolikt i den här berättelsen är påhittat.

Det är sant att en fjortonårig flicka under lång tid bodde med en äldre man i tunnlarna under gatan vid Fridhemsplan.

Det är sant att elva kvinnor i olika åldrar bodde tillsammans i tunnlarna under gatan vid Fridhemsplan.

Det är sant att fyrtiotre rumänska barn släpptes av klädda i blågula overaller mitt i Stockholm övertygade om att de befann sig i Skottland."

Flickan under gatan är en roman baserad på dessa händelser. Jag tycker inte att historien är särskilt spännande och jag gillar inte det korthuggna språket, men jag gillar att man genom boken uppmärksammas på att det faktiskt finns gatubarn i Sverige.

Av: Rebecca Skloot

Året är 1951 när den svarta, fattiga, kvinnan Henrietta Lacks, 30 år gammal, diagnosticeras med livmoderhalscanser.  Nio månader senare är hon död, men innan hon dör tar hennes läkare, utan hennes vetskap, ett cellprov för forskning. Alla tidigare cellprov har för eller senare dött, men Henriettas celler delar sig och lever vidare. Cell-linjen kallas för HeLa och har legat till grund för en mängd forskning, vaccin, artiklar och priser. Än idag lever Henriettas celler och fortsätter att föröka sig.

Journalisten Rebecca Skloot är 16 år när hon för första gången hör talas om HeLa. Hon förundras över att så många känner till cellerna, men nästan ingen kvinnan som de kommer från. Hon bestämmer sig för att berätta Henriettas historia.

I Den odödliga Henrietta Lacks får man följa canserforskningen från 50-talet varvat med Henriettas liv, och senare hennes barns. Barn som aldrig fick lära känna sin mamma, men som hela tiden får höra om hur viktig hon har varit för forskningen. Man får särskilt lära känna Henriettas dotter Deborah som har svårt att förstå hur hennes mamma, som är död, samtidigt kan leva, och har svårt att acceptera att hennes mammas celler togs och säljs utan att någon blev tillfrågad. Men framför allt vill hon att hennes mamma ska få ett erkännande och en hyllning.

Boken är spännande, skrämmande, intressant och välskriven.

(Det här är den första bok som jag har läst i Excess-format, "mini-bok", men det var inga problem. När jag läser boken tänker jag inte på formatet.)

REKOMMENDERAR

Av: Julian Barnes

Redan efter de första sidorna älskar jag hur den här berättelsen är skriven. Vissa meningar måste jag till och med läsa upp högt för att de är så klockrena. Det är Tony som berättar, och han berättar om hur hans kompisgäng på tre blev fyra, och senare gled ifrån varandra.

Andra halvan av boken tycker jag först är för filosoferande, resonerande, funderande. Men den kommer igång. Tony förekommer oväntat i ett testamente och tar kontakt med en gammal flickvän. Och slutet är galet. Oväntat. Allt vänder och förklaras i bara en replik.

Av: Lisa Tetzner

Jag vet inte hur gammal jag var när jag läste Sotarpojken första gången (jag kanske gick på mellanstadiet), men jag kommer ihåg att jag tyckte att den var väldigt bra. Nu när jag läste om den i vuxen ålder förstår jag inte riktigt varför. Bland annat så är språket väldigt gammeldags. Sånt språk tilltalar mig inte idag och jag borde ha tyckt att det var krångligt då. 

Boken handlar om sotarpojkar i Milano på 1800-talet och är baserad på verkliga händelser utifrån dokument som Tetzner hittat. Det är en hemsk historia, men den griper inte riktigt tag i mig, och till stor del tror jag att det beror på språkbruket.

En gång om året, på mitt jobb, sammanfaller en väldig massa saker och gör det till en sjukt intensiv arbetsvecka. Jag gillar det, men en vecka är ungefär vad jag klarar av i det tempot. Den här gången har den här perioden dragits ut till tre veckor. Jag vet inte riktigt vad det beror på, annat än lite fler arbetsuppgifter, och många småsaker tillsammans sätter sina spår.

På något sätt känns det vansinningt när jag kommer till jobbet och möts av 58 olästa mail, jobbar (betar av mailen) i dubbel hastighet hela dagen, stannar över två timmar och går hem med 80 olästa mail. Börjar dagen efter med 93 olästa mail, tar hand om mailen hela dagen, stannar över 1,5 timme, går hem och har 111 olästa mail. Jag jobbar i motvind. Och helst vill jag inte att någon ska behöva vänta på svar mer än en dag, allra helst vill jag svara samma dag, och vanligtvis svarar jag på mail inom en timme.

Det har succesivt lugnat ner sig, och under den här veckan så har de olästa mailen varit färre när jag går hem än vad de var när jag kom på morgonen, och i mitten av veckan så kände jag att jag var i stort sett i kapp. Jag kunde dra ner på tempot och jag kunde gå hem i normal tid (vilket kändes väldigt skönt för kvällarna har varit så väldigt korta, jag tycker inte att jag hinner med någonting...).

Nu när jag äntligen kan återgå till normalt arbetstempo, vad händer då? Då blir jag superförkyld! I dag när jag har tid att träna, då ligger jag hemma i soffan och snorar istället.

Fy fan! Nu ska jag aldrig mer stå i plankan. Nu har jag kört 30 days plank challenge och det var ingen dans på rosor. När jag körde benböj och situps så kände jag hela tiden när jag hade gjort en nivå att jag skulle klara nästa. När jag hade gjort 125 benböj så kände jag mig lugn med att jag skulle klara 130, det är ju bara 5 till. En sån känsla hade jag aldrig i plankan. Då kände jag istället hela tiden att jag inte skulle klara en sekund till. När jag hade stått i 40 sekunder så tänkte jag att jag absolut inte skulle klara 5 sekunder till. 

Redan när jag började med utmaningen så var den jobbig. Första dagen stod man 25 sekunder, och jag började darra i magen och hela kroppen redan efter 10. Det är på ren vilja som jag har tagit mig hela vägen upp till tre minuter, jag fattar knappt att jag klarade det.

Februaris utmaning är armhävningar, det kommer nog också att bli en plåga.

Jag fick en råsaftcentrifug i julklapp. Den har verkligen kommit till användning. Än så länge så tycker jag inte att det är för jobbigt att göra rent alla delarna efteråt. Men det tar tid. Det är ingenting man ställer sig och pysslar med på morgonen innan jobbet. På helgen är det däremot perfekt.

Apelsin- och ananasjuice blir godast, men det känns för onödigt att hålla på med. Det skulle gå snabbare att bara dela en apelsin i två halvor och pressa ur den själv, än att ta bort allt skal, skära den i mindre bitar och sedan rengöra centrifugen efteråt. Då är det roligare att göra morotsjuice. Då får cantrifugen verkligen visa vad den går för. Tyvärr är det inte riktigt lika gott.

Jag tycker bäst om att göra äppeljuice. Det är gott och inte lätt att göra själv på något annat sätt. Den mest lyckade juicen hittills var äppel- och jordgubbsjuice. Det ska jag definitivt göra igen.

Av: John Irving

Jag har svårt för den här boken. Det är något med översättningen som inte känns helt klockrent. Och jag gillar inte heller alla kursiverade ord överallt i texten genom hela boken. Dessutom känns dialogerna anträngda och inte naturliga.

Jag är inte särskilt förtjust i handlingen heller. Det växlar bara mellan Shakespearepjäser och huvudpersonens Billys olika förhållanden med kvinnor, män och transexuella.