I måndags när jag var tvungen att gå till jobbet hade jag nya skor och fick nästan skavsår. Anledningen till att jag hade helt nya skor igen var för att det redan hade blivit hål i de förra.

Jag köpte ju skorna lite för att kompensera för att jag inte har några gummistövlar. Det började bli för kallt för sommarskorna och alldeles för blött. Jag förstår ju att ett par skinnkängor inte är tänkta för att vara vattentäta om man plaskar runt i en vattenpöl, men jag räknade med att jag i regn skulle kunna ta mig hemifrån och till jobbet på cykel utan att bli blöt om fötterna.

Efter bara en dryg vecka sattes skorna på prov. Då var det ett kraftigt regnväder och när jag var halvvägs till jobbet kändes vänsterfoten blöt. När jag inne på kontoret tog av mig skon för att undersöka saken var strumpan alldeles mörk. Jag letade igenom skon och hittade ett hål mellan sulan och (ja, vad säger man?) "skon". Det var synd för jag gillade de där skorna. Jag gick tillbaka till Nilssons (det var deras eget märke) för att byta, men där trodde de att skorna helt enkelt inte passade mina fötter så jag lämnade tillbaka dem och köpte ett par andra.

När jag skulle köpa de första skorna så valde jag länge mellan två olika par. Syrran och W var med och de röstade på de som jag först köpte. Jag lutade lite åt de andra, men tyckte väl egentligen om båda. Nu fick jag chansen att köpa de andra istället. Jag vann över syrran och W, hehe.

Här är de, snygga, bekväma och torra:

Mitt fösta uppdrag i "The party planning committee" är avklarat. Idag hade vi fest på jobbet för min föregångare, och en person till, som ska gå i pension. Jag tycker att festen blev väldigt lyckad och det verkade det som att många andra tyckte också. Det var flera som kom fram till mig och berättade hur trevligt de tyckte att det var och att maten var så god. Jättekul. Jag älskar att få uppmuntran och beröm, men viktigast för mig var att alla hade kul.

Jag tycker att vädret hittills har varit på min sida under min rallylydnadskurs. Igår ösregnade det hela dagen och hela veckan har det varit ganska dåligt, och idag, kursdag, har det varit fint. Men det blir mörkt alldeles för snabbt. Idag gick det nästan inte att se något sista kvarten och det är tre gånger kvar av kursen. Jag vill ju gärna tro att det inte hinner bli så mycket mörkare på tre veckor, men egentligen så tror jag att det finns risk att det är mörkt redan när jag kommer då.

Jag och några tjejer har en bokklubb och vi träffas och diskutetar böcker ca var 6 vecka. Vi umgås inte utöver bokklubben och det är alltid väldigt trevligt när vi ses. Nu har jag precis kommit hem från dagens träff. Vi brukar äta någonting (idag hade vi tapas), diskutera förra gångens bok och välja en ny till gången efter. Det här har gjort att jag läser ganska mycket böcker som jag inte skulle komma på tanken att läsa annars. Det är bara fördelar med bokklubben helt enkelt.

Idag har jag varit till veterinären med Wilma på återbesök igen. De har väl egentligen inte konstaterat så mycket mer än att Wilma inte har några symtom och mår bra, men att det inte betyder att hon inte har sjukdomen. Neurologexperten har gissat att Wilma har den här sjukdomen för att hon hade en inflamation i ryggmärgsvätskan och när en liten hund, tik, i hennes ålder har det är det vanligast att det beror på sjukdomen. Det kan också bero på något annat, men det är mindre vanligt. Om hon har sjukdomen så kan hon leva kort eller hon kan leva länge, hon kan få återfall eller hon kanske aldrig får något återfall. Vi ska betrakta Wilma som frisk och behandla henne som om hon är det, men hon ska fortsätta med kortison i minst ett halvår till.

Anledningen till att vi ska fortsätta med kortisonet är för att om hon har sjukdomen är det dumt att sluta med kortisonet redan, och om hon får ett återfall så kan det vara svårare att få kortisonet att hjälpa andra gången. Om hon inte har sjukdomen så skadar det henne inte att ändå fortsätta med kortison eftersom hon knappt har några biverkningar. Hundar blir inte bensköra och annat knas av kortison som människor kan bli.

Jag pratade med min mamma idag och sa att det jobbigaste är att vi fortfarande inte vet någonting om hon kommer att vara frisk, få återfall eller när något kan drabba henne. "Det är samma med en frisk hund" sa mamma, och det har hon ju faktiskt rätt i. Innan Wilma drabbades av det här, när hon var en frisk hund, visste vi ju faktiskt inte när/om hon skulle råka ut för något. Skillanden är bara att då trodde vi att hon skulle vara frisk länge, men nu vet vi att det kanske inte kommer att vara så. Men resultatet kan ju vara detsamma.

Nu tänker vi inte mer på Wilma och sjukdomar!

Jag trodde att jag skulle vara jättetrött i morse och komma sent till jobbet efter att ha kollat på valvakan igår, men jag vaknade direkt när radion startade och gick upp ovanligt tidigt. Kanske för att jag kände igen reportaget och W trodde att jag hade hamnat i ”måndag hela veckan”.

I vilket fall som helst så var jag uppe tidigt och det kändes bra att få komma tidigt till jobbet för jag måste åka iväg en sväng vid kl 14. Då ska Wilma till veterinären och träffa en neurologexpert och förhoppningsvis ska vi trappa ner på kortisonet igen.

Jag gick ut, låste upp cykeln, rullade ut den från cykelstället och kände att den kändes väldigt annorlunda. Punka på bakdäcket! Fan! Det var bara att rulla tillbaka den, låsa och promenera till jobbet. Där försvann min tidiga morgon. Till min glädje visade det sig att det bara tog en kvart för mig att gå till mitt nya jobb. Det är bra att veta om jag skulle behöva gå fler gånger. Vanligtvis kommer jag fram helt iskall efter att ha cyklat (särkilt om händerna) men nu kom jag fram varm. Jag behövde till och med knäppa upp jackan sista biten. Skönt.

Det som var lite otur var att jag har helt nya skor och det kändes som om jag skulle få lite skavsår. När jag skriver ”nya skor” är det lätt att tänka på de nya skorna som jag köpte för typ två veckor sedan, men nej, de här är nyare än så. De köpte jag igår. Jag lägger nog upp en bild på dem en annan dag.

Det finns en cykelverkstad bara ett kvarter ifrån där jag bor. Där har jag lämnat in min cykel vid punktering några gånger förut. Det lite dumma är att de har öppet 08-17, ganska precis de tiderna som jag inte är hemma, särskilt utan cykel när det tar en tid att gå. Men idag när jag ska till veterinären så ska jag hem och hämta Wilma vid 14 så då kan jag passa på att lämna in cykeln samtidigt, och sen när den blir klar kan jag hämta upp den kl 08, innan jobbet. Det kommer att ordna sig verkar det som.

Idag vet jag inte vad som hände riktigt. Vädret var bra, gräset var torrt, Wilma verkade vara i toppform och utförde alla moment felfritt när vi övade innan vår tur. Jag tänkte tanken att det här är lugnt och vi gick självsäkert in på banan. Men väl inne på banan var det som om jag hade fått med mig fel hund. Wilma lufsade fram bredvid mig, nosade i marken och var ofukuserad. Hon utförde momenten som hon skulle, men helt oengagerat och snett. Det kändes inte bra efteråt.

Jag har funderat mycket på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Wilma som var så fokuserad precis innan, varför blev det en sådan tvärvändning på banan? Jag har varit med om motsatsen några gånger förut. När inget fungerar när man övar innan, men när hon på banan helt plötsligt kan, det är mycket roligare. Nu var det inte roligt alls. Borde jag aldrig tänkt tanken att det var lugnt? Gjorde det att jag på något sätt blev otydlig och hon kunde känna det? Trodde hon att det var över innan vi ens hade börjat på grund av något i mitt beteende?

Vad skulle jag ha gjort när hon hellre nosade på marken än att titta på mig? Jag lockade på alla möjliga sätt. Det enda som jag har kommit på nu i efterhand är att jag kanske borde ha frågat "Vill du ha godis?". Det kanske kan fungera för att få henne intresserad igen.

Trots att Wilma inte alls hade något engagemang så klarade hon alla moment (utom ett) felfritt. Det är om man är dålig på momenten som man får flest minuspoäng. Nu var Wilma bara allmänt dålig och fick massor av småminus. Man behöver 70 poäng för att bli godkänd och Wilma slutade på 75. Det är bottenrekord, vi brukar få drygt 90 poäng, men fortfarande godkänt. Det betyder att Wilma hoppar upp en klass nu och i fortsättningen hör till den avancerade klassen. När jag har fått lägga den här tävlingen bakom mig så ska jag vara glad över att Wilma har tävlat upp sig en nivå med tre godkända resultat av tre möjliga.

Idag har jag varit hela dagen på en ledarutvecklingsdag på Studiefrämjandet. Det är en heldagsutbildning som är som ett slags förstadie till att sedan få gå en instruktörsutbildning. Det gäller bara att hitta en utbildning till rallylydnadsinstruktör och det verkar inte vara det lättaste. Jag har hittat två hittills, men den ena är när jag är i Skottland och den andra är inte förrän i december och de är i Stockholm . Jag skulle vilja att det fanns en i Uppsala.

Utbildningen idag var ganska bra. Jag tycker att ledarna som höll i den, tre stycken, var riktigt bra. Dagen gick fort och de varvade information med mycket övningar. Många av övningarn kände jag igen och lärde mig inte särskilt mycket nytt, men det beror på att jag förut har gått en tvåårig ledarskapsutbildning.

De pratade också mycket om Studiefrämjandet och om hur man ska redovisa träffar på alla olika blanketter. Det var lärorikt, sådana grejer hade jag inte alls koll på. Tydligen är det så att min rallylydnads kurs är i samarbete med/arrangeras av/genom/eller hur det nu var Studiefrämjandet och om jag redovisar träffarna och närvaron på mina deltagare så får föreningen pengar för det sedan.