Idag kände Wilma inte alls för att samarbeta när det var dags att göra sig i ordning inför Rallylydnadskursen. Ibland sitter hon duktigt och väntar i hallen när man ska ge sig iväg. Men idag, som ganska många andra gånger, gömmde hon sig under soffan. När hon märker att vi verkar göra oss i ordning för att gå någonstans försvinner hon snabbt in under soffan.

Jag undrar vad hon tänker när hon ligger där under. Säkert "tihi, hihi". Men det är sällan jag orkar jaga henne. Om man går därifrån kommer hon snabbt fram och ser frågande ut. "Vadå, skulle vi inte iväg?". Då får man koppla henne utan problem sen.

Här sitter Wilma redo och väntar otåligt på att vi också ska bli klara att åka.

När jag åt frukost nu på morgonen såg jag plötsligt att det SNÖADE ute. Små, snabba och ettriga snöflingor. Det höll inte på särskilt länge och de överlevde inte landningen. Även om jag hade blivit varnad av Goggle-väder igår så trodde jag inte riktigt att det var sant. Det har inte snöat i oktober på flera år. Jag försöker tycka att det är lite mysigt, men det är väldigt svårt.

Jag har aldrig gillat vintern. Egenligen är det inte snön så mycket som kylan som jag avskyr. Jag har många gånger hört "tänk vad tråkigt det skulle vara om det aldrig var vinter, nu blir det ju så skönt när sommaren kommer". Det argumentet har aldrig bitit på mig, och syrran formulerade det bäst: "Det är ju som att säga att det är bra att gå omkring med en kniv i benet i ett halvår för att det blir skönt när man drar ur den".