Imorse var jag på ett pass på Friskis. Jag var där 10 minuter innan passet skulle börja och satt i salen och väntade. Redan då kände jag att det var väldigt onödigt att vara där i så god tid. Sen visade det sig att jympaledaren var 10 minuter försenad också. Jag blev väldigt irriterad över att behöva sitta där och vänta i 20 minuter. Jag kunde ju ha gjort något annat under den tiden. Inte för att jag har några direkta planer för dagen. Jag funderade på vad jag skulle ha gjort istället. Sovit? Läst? Inget viktigt alltså.

Hon var värd att vänta på. Det var ett roligt pass och det var skönt att komma igång så här tidigt på dagen.

Nu när jag skulle logga in på bloggen blev min slumpmässiga fyrbokstavskod cunt. Tihi :P

Jag kan inte riktigt sluta tänka på filmen "De ofrivilliga" som jag såg igår. Min favorit i filmen är nog lärarinnan. Det är lustigt i filmen att de som pratar ofta är utanför bild. Det kan nog bidra till känslan av att man betraktar andra, lite dokumentäraktigt. Skådespelarna är väldigt duktiga eftersom scenerna är tagna i en enda lång tagning, utan klipp. Det är mycket som kan gå fel i en så lång tagning.

Här är trailern:

Nu har jag och W varit på Brasseriet. Jag hade fått för mig att Brasseri betydde att de hade många olika sorters öl. Men det hade de inte alls. Däremot hade de ett lite Italienskt tema, men jag vet inte om det hade något med Brasseri att göra. Det var trevligt där. Men stämningen och servicen var bättre än själva maten.

Sen gick vi hem och kollade på "De ofrivilliga". Filmen som ger "sekundärskam" ett ansikte. Cool film på så sätt att alla scener var filmade ur väldigt udda perspektiv. Kameran var alltid still och det var ingen musik. Alla repliker var sjukt bra. Kändes trovärdiga och äkta. Inte som till exempel Noomi Rapace läsa-innantill-från-manus som jag såg i "Flickan som lekte med elden" häromdagen. Men man kan också uttrycka det som W gjorde när filmen var slut. "Det här var ju vanliga, pinsamma, händelser ur folks liv. Varför skulle någon vilja titta på det? Råkar folk inte ut för tillräckligt med pinsamheter i sina vanliga liv?"

Ikväll ska jag och W gå och äta på Brasseriet som jag skrev om får några månader sedan. Nu får vi se om det är något speciellt. Det verkar ganska dyrt där, så jag har höga förväntningar på maten.

Häromdagen, förresten, blev det så att jag gick till kompisen, och blev hämtad av W med bilen när jag skulle hem. Det blev jättebra.

Av Lionel Shriver

Efter att ha läst Hjärtdjur trodde jag att nästa bok skulle gå hur lätt som helst att läsa. Men ändå kändes "Vi måste prata om Kevin" tung att ta sig igenom, och det berodde inte på ämnet.

"Vi måste prata om Kevin" handlar om en vidrig unge som har gjort en massaker på sin skola och haft ihjäl flera personer. Boken är ett gäng brev som mamman skriver till pappan där hon resonerar kring händelser från Kevins uppväxt som gör det uppenbart att han var kapabel till något sådant. Breven är orimligt långa för att på något sätt kännas verkliga. Detaljåtergivningen från både hennes och pappans dialoger för ingående. (Det är självklart bra för läsaren, men det känns inte som brev...) Och som hon resoner. Fram och tillbaka. Vända upp och ner på. Ut och in. Vrida knut på sig själv. Säga emot sig själv. Dessutom är Kevin alldeles för vidrig för att han på något sätt ska kunna uppfattas som en verklig person.

Tankar som boken väcker är hur länge en förälder ska behöva stå ut utan att uppfattas som en dålig förälder. Att vara förälder verkar vara en riktig förlorarsituation. Hur man är beter sig och vad ungen än gör så är föräldern på något sätt ansvarig. Om inte inför domstol så åtminstonde i andras ögon. Kan man, när ett barn är 4 år, säga "nä, nu orkar jag inte mer" och lämna över ansvar och vårdnad till socialen?

Om man själv har barn kanske man kan känna någon form av paralleller till sitt eget förhållande till sin unge. Men för mig blir det bara en historia om en vidrig pojke och han mammas oändliga funderingar på om hon borde ha gjort något annorlunda.

Jag ska hem till en kompis ikväll som egentligen bor ganska nära. Under normala omständigheter skulle jag cykla, men eftersom det är halt, fullt med snö och iskallt tänker jag inte göra det den här gången. Nu velar jag mellan att åka bil eller att gå. Det finns för- och nackdelar med båda.

Åka bil

Fördelar - Varmt, går fortare än att gå, slipper gå hem i mörker

Nackdelar - Måste hitta parkeringsplats, är inte säker på att bilen startar när jag ska hem efter att ha stått still i kylan

Gå

Fördelar - Kan dricka öl när jag är där (de andra ska dricka vin)

Nackdelar - Kommer antagligen att frysa ihjäl

Vad tycker ni? Bil eller fötter??

Det här med att bara ligga under en filt och vänta på att kylan ska gå över börjar faktiskt gå mig på nerverna. Jag orkar inte se en till film. Jag orkar inte dricka en till kopp te. Jag orkar inte läsa mer bok.

Eller, jorå, det orkar jag egentligen visst... Men för första gången på länge känner jag för att göra något annat.